Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Vildmarkståget 2023. Örnsköldsvik - Stockholm.
Sista dagen på vår resa, känns lite sorgligt och vemodigt att det snart är slut, men nu ska vi njuta av alla kvarvarande stunder.
Från järnvägsstationen slänger jag iväg en sista blick mot Ting 1.
Ett första stopp i dag blir i Härnösand. Stationsbyggnaden har fått en tillbyggnad vid sidan om för att även kunna betjäna busstrafiken.
Jag tar en liten sväng mot stan. Regnet hänger i luften så jag vänder tillbaka till tåget.
Men maken går vidare och tar lite bilder, stan ser lite öde ut.
Det finns ett bilmuseum här, dit kommer vi nog gå nästa gång vi kommer till Härnösand.
Vårt tåg tuffar vidare, där har vi toaletter i gammal stil i alla fall i vår vagn. Där ser man spåret om man kikar ner i toan.
Den här skylten kom upp första dagen, jag lovar, jag gick aldrig fel. Men någon kanske gjorde det...
Åker man tåg så måste man även ha biljett och självklart är det viktigt att konduktören kommer och kontrollerar att man har rätt biljett och klipper de. Det gör man naturligtvis även på vårt tåg. Extra viktigt om det är en junior ombord.
Sådan här vattenkaraff kommer jag ihåg från barndomens tågresor, bredvid fanns det pappmuggar som var veckade på ett finurligt sätt. Vek man ut dem blev de helt platta, var en rolig lek och gjorde att alla barn var väldigt törstig då de åkte tåg. För bara hämta en mugg att leka med, vågade man inte.
På allt roligt kommer ett slut, sista måltiden och då tackar vi av personalen i köket och restaurangen med sång.
På vägen mot Stockholm, stannar vi både i Gävle och Uppsala släpper av folk. Sedan i Stockholm, efter kramar och tack så skingras vi alla.
Till slut ett varmt och stort tack till alla våra medresenärer och alla personal .
Ett extra stort tack till Heike och Thomas som ordnade allt så bra för oss och såg till att allt fungerade. Toppenreseledare! Extra stor kram till er båda.
Kan även rekommendera den resan med det varmaste. Den kommer troligtvis gå i oktober och kanske även nästa år.
50-talsnostalgi.
I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.
Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.
Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.
Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.
Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.
Där en stilig stins hälsar oss välkomna.
Många här är klädda i tidstypiska kläder.
Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.
Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.
De små har ett alldeles eget tåg.
Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.
Det fanns flera olika bussar att välja på.
Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.
Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)
På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.
Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.
Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.
Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.
Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.
Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.
Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.
Att få hålla i en höna måste vara fint.
Även en liten farmare var det här.
Dödens järnväg.
Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.
Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.
Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.
Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?
Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.
Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.
Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.
Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.
Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar.
Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden.
Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.
Hägrar
Magra kor.
Mera berg.
Fält med tapioca.
Risfält.
Ser lite folk vid sidan om järnvägen.
På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.
Så den här skylten kan vara befogad.
Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.
Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.
När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.
Vi vinkar farväl till konduktören...
Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.
och under strecket_____________________________