Äntligen fjälluft.

Vi somnade i Gäddede till en vacker solnedgång och hur den lågt stående solen svepte ut magiskt ljus över området. Någon hade tänt en brasa på andra sidan sjön så att rökdoften skickade lite vildmarkskänsla över till oss. Sovit gott här trots de knottriga bäckeböljalakanen som de bäddar sängarna med här. Lite känsla av att någon ätit knäckebröd i sängen, enkelt att slippa mangla lakan men sådana kommer jag aldrig köpa.

Vaknade till en ogenomtränglig dimma där sjön nästan försvunnit och en frostbeklädd gräsmatta gör att jag egentligen borde gå ut med kameran och fånga den mystiska stämningen, men det räcker med en blick ner på den där klumpiga stöveln som jag måste ha på foten som gör att jag låter bli. Men självklart kan jag öppna fönstret och få lite bilder ändå. Dimman lättar lite och jag får några bilder.

Gräv där du står, sägs det och nog blir det så. Kommer ju inte så långt.

Efter en god frukost drar vi iväg till Vildmarksvägen. Vi kommer åka den sträckan som går mellan Gäddede och Vilhelmina.

Här uppe på det riktiga fjället är luften så klar och frisk att jag bara måste ta några djupa andetag och känna av att jag verkligen är där. Jag mår så bra i den här naturen. Blir inga fjällvandringar men även en liten bit utanför bilen så kan man få fjällkänsla och njuta av naturen.

Vi kör sakta och stannar ofta.

Höstfärgerna börjar så smått komma.

Uppe där Stekenjokksgruvan har legat kan vi få lite historia om stället. Första gången vi åkte den här vägen, då var gruvan i full gång. Måste ha varit 1978 som det var, nästa gång vi kom hit blev vi rejält förvånade och undrade om vi missat platsen för gruvan. Maken var så återställd att det var svårt att se var den varit. 

Här bröts koppar  och sista lasset transporterades härifrån 1988. Personalen som arbetade här bodde i Klimpfjäll som ligger 2 mil bort, där byggdes ett litet samhälle upp. För att hålla vägen snöfri köptes Europas största snöslunga in. Jag antar att det är den som fortfarande används på våren då den här vägen ska snöröjas och öppnas för trafik.

Vägen här uppe når upp till 876 m.ö.h.

Det är inte mycket trafik när man åker så här års, så vi kan stanna utan problem. Vi ser fem renar men stannar inte för att föreviga dem på bild.

Vi lämnar kalfjället och kommer ner till Klimpfjäll, solen skiner och det är bara så vackert.

Kan man annat än njuta.

Har man läst sagan eller sett filmen om Dunderklumpen, av Beppe Wolgers, så när den här klumpen dyker upp, känns det som om det är den verkliga Jätten Jorm bara huset på näsan som fattas.

Vi  kör inte in till Fatmomakke, vet att det är långt att gå där och Marsliden och Saxnäs har jag redan bloggat om förut, men vid trappstegsfallet kan vi inte låta bli att stanna ändå. Behöver ändå ut och sträcka på benen igen.

Vid sjön med det härliga namnet Malgomaj blir det lunchpaus. Hittar ett bord vid strandkanten och eftersom jag lovat en vän att skicka en bild på sjön så kommer det en här också.

Inte en enda älg har vi sett på resan, kan bero på att det är älgjakt på många ställen, men i Vilhelmina löser vi det problemet då vi stannar där för att bunkra lite.

Hittar även en, nej inte väggmålning, men väl en väggskulptur.

Nu har vi siktet inställt på Arjeplog, men det är några mil dit, många myrar passerar vi...

.....och åker på många skogsvägar, en del helt otroligt raka.

Fast då vi träffar på Vildmannen i Storuman stannar vi en stund. Han har blivit en omstridd figur. Storumans kommun tycker att det är dags för en mer könsneutral symbol för Lappland, han ska i fortsättningen heta Vildpersonen. Han symboliserar kämpaglöden i Storuman och varje år utses en man eller kvinna till årets vildman. Det känns inte riktigt tidsenligt, vildpersonen är däremot mer i samklang med trenden i samhället anser kommunalrådet. Fast historiker tycker att eftersom Vildmannen dök upp som symbol redan i början av 1600-talet och att hans utseende är mer ett uttryck för ett kolonialt synsätt än för verkligheten så borde namnet få vara kvar.

Vi lämnar Vildmannen åt sitt öde och kommer så småningom fram till Hotell Hornavan, det enda hotell som är öppet så här års. Restaurangen är dessvärre stängd så den där fjällrödingen vi hade hoppats på får väl bytas ut mot nödprovanten Bullens pilsnerkorv eller en pizza nere i byn.

Norgefarargården och en kungsörn.

I byn Klimpfjäll, högt uppe på liden med utsikt över Kultsjön, finns det ett hus som kallas för Norgefarargården. Gårdens namn har att göra med att det var här som handelsfororna samlades för gemensam färd över fjällryggen via Remdalen till norska Mosjön vid atlantkusten. Likaså var det här som forlagen upplöstes efter återkomsten från Norge.

Här kan man numera ta en liten paus och festa på kaffe och våfflor och även kika in i ett litet hembygdsmuseum. Utsikten inne i storstugan är inte så dålig.

Numera finns det enklare sätt att ta sig till Norge än att vandra över fjället. En variant är att köra Stekenjokksvägen eller Vildmarksvägen som den också kallas.

Vägen byggdes på 1960-talet eftersom det fanns en gruva här då, den lades ner 1989 och nu är det nästan svårt att se att det funnits stora betongbyggnader där uppe på fjället.

Nu när jag var här fick man inte lämna vägen eftersom det hade härjat boplundrare i området, så tyvärr gick det inte att vandra ute på fjället.

De som hade serveringar och hyrde ut boende i Kimfjäll uppskattade inte det, de hade förlorat en hel månads inkomster och visse inte hur de skulle klara sig i fortsättningen. Ytterst få turister kom då de inte fick fjällvandra eller fiska. De enda som vi såg befolka marken utanför vägen var renarna.

De såg lite skabbiga ut så här års, men får säkert tjock fin ny päls innan vintern kommer.

Även om man inte fick lämna asfalten så gick det ändå att beundra den vackra fjällnaturen och de speciella mönster som bildades när snön smälte.

Såg också att det fanns stora fåglar, den här kungsörnen kretsade runt och sökte efter något gott att äta. Kan förstå att det lockar penninghungrigt folk att plundra fågelbon eftersom en falkunge betingade ett pris på 2 miljoner kronor i Saudiarabien.

Vi for inte hela vägen över till Norge utan vände vid Leipikvattnet.

Renarna var kvar även på återvägen mot Saxnäs.

...och i Saxnäs var Kultsjön sig lik.