Lekande barn och handtvätt.

Återvänder i tankarna till Uganda, det blev ett litet avbrott i bloggandet men tar det sista inlägget nu. Sista dagen där tog jag en kort promenad, var ganska trött efter alla vandringar så det blev bara en kort promenad, men träffade lite folk på den också.

Den här bonden skulle föra sina djur ut på bete.

Träffade på två små killar som höll på att bygga sig ett par styltor med hjälp av pinnar och rep. På återvägen var den här kille klar med sin och testade hållbarheten. Jag försökte visa honom att det var lättare att hålla balansen på styltorna om han höll dem på ett annat sätt. Han provade och det fungerade bättre.

En vanlig leksak i Uganda var att rulla däck.

Vi ska vidare och  det är intressant att se alla små byar vi åker igenom.

Vi kommer till gränsen mot Rwanda och nu ska det bli spännande att se hur det går till där med gränsövergången och pass och tullkontroll. Första kollen sker i ett litet tält, där vill de se våra pass och veta vad vi jobbar med. Pensionär räcker inte utan de vill veta vad vi jobbade med innan.

Sedan är det dags för handtvättning, visserligen kallt vatten och utan tvål, efter det feberkontroll. Jag hade bara 35,6 så anses vara frisk. Här var de inte oroliga för coronaviruset utan det är spridningen av EBOLA som oroar.

Sedan får vi tillåtelse att komma över till pass och inresekontroll. Mitt visa är redan klart så det går ganska fort.

Alla hade sina papper i ordning så vår färd fortsätter nu i Rwanda.

Till Rwanda får man inte ha några plastpåsar med sig, redan 2008 förbjöds de. Många försöker smuggla in plastpåsar i landet, kommer de på en så kan man få  upp till ett halvårs fängelse. Trots att de är totalförbjudna så var det ingen som gick igenom vårt bagage.

I Uganda var det bilisterna som ägde vägen, fotgängarna flyttade sig och gick i vägkanten. I Rwanda har presidenten bestämt att vägen tillhör fotgängarna och det syns för det är många som går på vägarna. Det tar lite tid för oss att köra från gränsen till Kigali för topphastigheten på landsbygden är 60 km/h och i tätorter 40 km/h.

Till slut når vi Kigali och där är trafiken tät.

Fast mest är det motorcyklar och vanliga cyklar. De med grön hjälm är taximotorcyklar.

Vi har gott om tid innan vårt flyg ska gå så vi slinker in på  det klassiska Hôtel des Mille Collines för att fukta struparna. Det är mest känt för att ha fungerat som flyktingläger under folkmorden i Rwanda för mer än 1.200 personer. Hotellchefen Paul Rusesabaginas historia har filmatiserats i Hotel Rwanda.

Sedan har vi bara att köra till flygplatsen, där har de en stor modern röntgen som hela bilen körs igenom.Vi passagerare fick gå vid sidan om.