Okavanga

I dag bryter vi  upp från vårt trevliga tältläger i Kalahariöknen, för att flyga till Okavangadeltat. Vi startar tidigt men efter vissa förhandlingar med några morgontrötta medresenärer, så får vi sovmorgon ända fram till 5.30.  Allt packas in i jeeparna och så bär det iväg härifrån.

Vi kommer inte så långt för vägen är spärrad av en gnuflock.

Nu gör det inte så mycket för ungdjuren är väldigt söta och även nyfikna, dessutom kan vi runda dem och köra ut i terrängen eftersom marken här är helt stenfri. Därför blir det inga missöden med sönderslagna bilar även om man inte håller sig på vägen.

Det ser ut att bli en fin dag i dag.

Tar de sista bilderna här i Kalahari, vackra och färgrika frökapslar på det här trädet fångar min blick.

Liksom blåkråkan, som sitter i ett träd. Den är så vackert blåskimmrande under vingarna när den flyger och efter att ha försökt i flera dagar att fånga den i flykten på bild, så lyckas jag äntligen.

Vi möter "water boy" som varit iväg flera kilometer för att hämta vatten.

Lejonen är också vakna.

Så kommer vi till grinden till naturreservatet och nu har Bush bar blivit förvandlat till Kalahari café.

Det minglas friskt.

På damerans fanns det här anslaget, men det var ingen som följde uppmaningen och den toaletten var välbesökt av dessa oönskade gäster. Tyvärr var det lite för mörkt och ogästvänligt där inne så jag tog mig inte tid att fota dem. Men tyckte anslaget var lite kul.

Kör nu samma väg som vi kom på, men i bättre väder och lite ljusare. Några lustiga fåglar sprang framför jeepen istället för att flyga  upp och åt sidan.

Kommer fram till flygplatsen före flygplanen, men efter vårtsvinen som verkar gilla värmen i sanden där.

Thuto utför sin vårtsvinsdans och skrämmer bort dem från landningsbanan, de kilar in i buskarna med svansarna i vädret som små antenner..............för en stund, de ger sig inte så lätt utan återkommer ganska snart.

Efter att ha intagit en god lunch och skålat i champagne för Huw, som fyller år i dag, anländer de båda flygplanen.

Nu ska gruppen delas, för de lodger som vi ska till är inte så stora så att alla får plats. Här far den egelska gruppen iväg till Tube Tree Camp och vi tar det andra planet till Jacana Camp. Båda liggger i Okavangodeltat.

Vi flyger över små byar.

Floder och sjöar.

Plötsligt ändrar landskapet både färg och karraktär, det syns tydligt att här är det frodigare.

Vi är framme i Olavangodeltat och det första vi ser efter landningen är ett märkligt träd. Ett korvträd, inget träd att sitta och ta igen sig under, för de där frukterna är tunga och inget som rekomderas att få i huvudet.

Andra typer av spår upptäcker vi här, som de här av babianer.

Landskapet här är väldigt frodigt och vi ser att det finns mycket vatten så det är inte så konstigt. Svårare att tro att det är torrt och brunt här under torrperioden. Vi beger oss direkt mot vår camp.

Men när vi kommer till båten som ska ta oss över till själva campen, får vi höra ett rykte om att en lepard med byte har setts inte så långt därifrån. Raskt in i bilen igen för att försöka hitta det.

Men mer om den jakten i nästa inlägg. Men först en kartbild av var vi är nu. Den oranga linjen är dagens flygsträcka.

Kalahari och lejon

Nu är det bråttom, klockan är mycket och vi ska hinna fram innan grindarna till naturreservatet stängs. Låter lite som om vi ska till någon djurpark eller litet inhägnat område, men när vi får veta att naturreservatet är ungefär lika stort som Holland och Belgien tillsammans så inser jag att det är riktig vildmark som vi ska till. På vägen passerar vi Check Point Charlie....nej inte riktigt, det är veterinärkontrollen.

Där ska alla skor och även bilarnas däck tvättas av för att inte föra in någon smitta i reservatet.

I god tid är vi frame vid de stora grindarna och kan sedan ta det lite lugnare, eller stanna om något spännande visar   sig

En karta också, så det går att se var vi är och har varit. De röda, svarta och blå strecken är de tidigare dagarnas Land Roverturer och de gröna strecken är dagens flygtur.

Innan vi hinner köra vidare börjar det regna och Thuto klättrar upp på taket av bilen för att hämta regncapearna, då vill det sig inte bättre, än att när han sätter sig på fönstret där uppe vid taket brakar fönstret  in och vi har inget fönster mer. Regnet ökar och man kan lugnt säga att det blir aningen blött inne i bilen eftersom den inte har några sidoväggar heller. Men är det äventyr, så ska det vara det också.

Färden går vidare och vi ser spår efter djur, Thuto blir alldeles exalterad när vi ser färsk elefantspillning, för här brukar det inte vara några elefanter, strax därpå spår i sanden an brun hyena. UNREAL!!! Som Thuto säger.

Vi kör genom buskig vegetation tills vi  plötsligt kommer till ett öppet savannlandskap, vi är i Deception Valley. Mängder av djur går här och betar, i den nedgående solen. Sååå vackert!

Blöta men glada fortsätter vi mot tältcampen, men innan vi hinner fram möter vi några lejon som ligger och vilar vid vägen. Det kunde inte ha varit en bättre mottagningskommite. Så vackra de är och jag hade inte kunnat ana att vi skulle få se dem på så nära håll. Nu gäller det att skruva upp ISO i kameran. För det börjar bli riktigt mörkt.

En av lejondamerna tittar mig rakt in i ögonen, från bara några meters håll.

Vi får veta, att så länge vi sitter ner i bilen så ser de oss och bilen som en enhet och det jaktbytet är lite för ointressant  stort för dem. Men jag undrar ändå, för när vi rullar iväg och åker en bit, då har den ena honan gått runt vår bil och står alldeles där jag sitter. Står där och gungar, liksom för att ta sats och hoppa rakt in på mig. Det enda jag får ur mig är: NEJ, NEJ, NEJ!!! Men då stannar bilen och hjärtat hoppar nog upp i halsgropen, men till min förvåning så stannar hon upp och fullföljer inte hoppet. Vad jag visste då var att om lejonen börjar jaga dig, då ska du stå stilla och inte springa. Tur att vår guide Thuto visste det, för jag blev ganska så rädd där. Men som sagt är det äventyr så är det...

Bakom honorna liggern ståtlig hane och vilar, svart tjusig man har han. Han reser sig sakta upp och sträcker på sig på katters vis.

Tar i och ryar så håret på oss nästan fladdrar. Det är tydligen ett sätt att kommunisera med honorna.

För de svarar honom, inte lika mullrande men eftersom de är närmare så är det nog så skrämmande.

Mörkret tätnar och när vi knappast ser lejon i mörkret far vi vidare, för en sen middag och skön sömn i tältcampen. Så skönt som där har jag inte sovit på länge. Tänk att kunna ligga i en skön tältsäng och höra hur lejonen ryter där utanför tälten. UNREAL!!!

Här ska vi sova i natt.