Följ med på en promenad i en favela.

I Rio de Janeiro finns det en stor mängd kåkstäder, de kallas för favelor efter det portugisiska ordet för slum. Från början var de byggda med lådspjälor, oljefat och palmblad och började växa upp i samband med slavbefriandet 1888, men ökade i antal och storlek under 30-talet då inflyttningen från landsbygden tog fart. Ganska nära vårt hotell ligger det en favela som personalen på vårt hotell säger att det är tryggt att besöka, men efter alla varningar om att gå omkring med smycken, klockor och kamera synligt så avstår vi från att gå dit upp på egenhand.

En annan favela som vi ser från vårt hotell har en bergbanan.

Den största favelan heter Rocinha och det är den vi nu ska besöka. Vi blir upphämtade vid hotellet av vår guide, han bor själv i den favelan och han pratar en utmärkt engelska.

Till Rocinha ska man inte gå på egen hand, det är inte säkert säger Marcelo och han varnar oss för två saker innan vi påbörjar vår tvåtimmarspromenad. Det är motorcyklisterna och att fotografera knarkhandlare. Motorcyklisterna är det inget problem med att upptäcka, det vimlar av dem och de kör som om de hade polisen efter sig, de flesta har dessutom inget körkort. Vi frågar hur vi ska veta vilka som är knarkhandlare och Marcelo lovar att berätta det. Hoppas bara att han hinner göra det innan jag fotograferat fel person.

Vi startar vår promenad.

Vi slinker in i en gränd...

...det är trångt...

...och det går uppför.

Ett virrvarr av ledningar och intryck möter oss.

En och annan katt...

...och graffitimålning stöter vi på.

Vår guide leder oss ut på en plattform, som visserligen är ett tak till ett hus, men även en plats med den bästa utsikten och i favelan tar man tillvara på alla möjligheter att tjäna en liten slant. Det kostar 2 real (4,25 skr)per person för att få njuta av den utsikten .

Det här ska vara platsen för den bästa utsikten, och det stämmer nog också.

Det är ett myller av hus och byggnadsstilarna är verkligen av den fria varianten. Marcelo berättar att om det behövs lite mer plats så bygger man bara till lite på sitt hus och eftersom marken inte räcker till så blir det oftast på höjden.

De blå tunnorna som syns lite överallt är vattenreservoarer. Man har inte vatten varje dag och de dagar som det finns vatten tappas det upp i dessa tunnor. Det är ingen som klagar på det systemet säger Marcelo eftersom ingen betalar något för vattnet här.

Ingen betalar för elen heller man kopplar bara in sig på någon ledning.

Det gula huset ber Marcelo oss att lägga på minnet...

...så att vi ska kunna se var det var vi var, när vi sedan kommer ner till bron längst ner i favelan.

Under fågelsång lämnar vi utsiktspunkten.

Vi fortsätter vandringen i de trånga och labyrintliknande gränderna...

Nu ska vi göra en liten paus och lyssna på musik och se lite dansuppvisning. Det är några grabbar som samlar in pengar till en skola.

Småkillarna lyckas även få med sig en av oss besökare upp till dans.

Med så många intryck på den här favelapromenaden så delar jag upp den i flera blogginlägg. Ta en stund och titta och lyssna på killarna här.

_____________________________________________

6. Bo-Kaap, District six och Township

Många vi träffade på i Kapstaden uppmande oss att göra ett besök i Township, inte på egen hand förstås utan med en guide, så lydiga turister som vi är så bokade vi in en tripp dit. Resan började i den mycket färggranna delen av staden som kallas för Bo-Kaap och ligger på sluttningen till Signal Hill (baken av Det liggande lejonet). Hit flyttade frisläppta slavar.

Jag lovar, jag har inte förstärkt färgerna, det är så här färggrant. Vår guide Jinka visade oss runt och berättade historien om området.

Vi hade hört flera versioner om hur det kom sig att husen hade så rikliga färger men Jinkas version var nog den roligaste. Han berättade att de fick en del av lönen i alkohol och kom hem tämligen på lyran, då var det lite svårt att hitta till rätt hus. För att inte missförstånd skulle uppstå och att man hamnade i fel hus och fel säng så målades husen i olika grälla färger. Nu var det inga problem att hitta hem.

En annan berättelse om färgerna var att slavarna fick bara bära gråa kläder och när de nu fick egna hus tog de skadan igen och målade sina hus så här färgrikt.

De flesta och så stor del som 90% av befolkningen i det här området är muslimer. Det beror på att merparten av de slavar som Holländarna förde över hit kom från Indonesien, Sri Lanka, Malaysia och Indien och de var muslimer. Därför finns det också flera moskeer i området.

En tredje version av hur det blev så färgrikt var att det var en del av frigörelsen, nu fick man bestämma själv och då målade man i de färger man tyckte om.

Här hade jag kunnat vandra runt med kameran hela dagen.

Vi far vidare till ett område som ligger längre ner i staden, den kallas för "District Six". Då Nationalistpartiet kom till makten år 1948 klassificerades alla områden efter raser och som en del av detta bestämdes att det att District six skulle rivas eftersom det var ett område för svarta och färgade. Här skulle bara vita få bo.  Många protesterade men det hjälpte föga, 1965 kom stora bulldozer och mejade ner allt. Över 60 000 innevånare blev hemlösa.  Numera ser området ut så här, kullar och backar är inte naturliga utan det är raserade hus och människors tillhörigheter som de inte kunde eller hann ta med sig.

Det enda som de inte revs var kyrkor och moskeer.

Så här såg det ut innan.

och här är samma gata som det ser ut i dag.

Vi far vidare mot Langa, det är en bosättning som ligger lite längre utanför själv staden. Det är den äldsta av Kapstadens förorter. På väg dit ut berättar Jinka om hur uppdelningen vita, färgade och svarta definerades och indelades. Hur de gick till väga för att bedömma om man var svart eller färgad, bl.a hur bredden på näsan mättes. En variant hur man  fastställde ras var att sätta en penna i håret och sedan be personen böja sig frammåt, satt pennan kvar var man svart.

Langa är mest känd för att vara platsen för mycket motstånd mot apartheis. Många människor dödades här den 21 mars 1960, samma dag som Sharpevillemassakern ägde rum.

Här är bebyggelsen mycket blandad men mest med riktiga hus.

Men även många enklare bostäder finns det här.

 Jinka berättar och visar på minnesmonument hur folk bodde här förr.

Han berättade även om hur skolbarn skjutits ihjäl vid en fredlig demonstration mot att regeringen ville införa africaans som ett enhetligt språk i skolorna.

Efter den historielektionen far vi upp på motorvägen igen för att ta oss ändå längre ut från staden. Nu ska vi till Township. Här är bostäderna mycket enklare och här bör man inte gå runt på egen hand om man är vit. Området är enormt och vi ser redan från motorvägen att det ser mycket enkelt ut. Här bor ungefär 1,5 miljoner människor.

 Vi blir mottagna med sång och dans vid Ilso Care center. Ni ser huset bakom sångarna.

Många barn har också kommit för att både se på oss och även lyssna på sången.

 Några av dem är lite blyga.

 Andra spexar glatt framför kameran och vill väldigt gärna vara med på bild.

Vi välkomnas in i huset där hjälpverksamheten håller till, det är inget stort hus men gästfriheten är desto större. Vi får höra hur de hjälper till i området med att ta hand om barn som blivit övergiva eller där föräldrarna är sjuka. Även information till kvinnor om bröstcancer och hur man ska skydda sig mot AIDS tillhandahåller de.

Efter informationen tar vi en gemensam promenad runt i området. Vi är inte så många bara sex vuxna och två barn så vi väcker inte så stor uppståndelse men är man vit i det här orådet så sticker man ändå ut en hel del.

Husen är mycket enkla, el finns indraget men vatten får man hämta ute och toaletterna ligger på rad där tjugo familjer får dela på en toalett. Inte tjugo personer utan tjugo familjer. Kan bara tänka mig hur kön ser ut där på morgnarna. Här är en av vattenstationerna och även en rad av toaletter.

 Följ med på vår promenad.

I det här huset bor det en kvinna som försörjer sin familj med att sälja små chipspåsar för en rand styck (en rand är ca en krona). Jag hade en femma i fickan så det blev fem påsar. Påsen med chips hänger där på väggen, under fönstret.

Mr. Bumper säljer resevdelar till bilar.

Tvätten sköter man ute vid gatan.

Här doftade det gott, tyvärr hann vi inte stanna och äta.

Frisersalongen och skoreparatören har stängt i dag, annars håller de till i den här containern.

Även matbutiken är inredd i en container.

De flesta hus som vi promenerar förbi är mycket enkla.

Men det byggs även lite finare hus här, det finns ett hjälpprojekt där man ibland får spara ihop till hälften av kostnaden och staten skjuter till resten, andra kan få mer hjälp. Det bedöms från fall till fall.

Måste bli enormt varmt på sommaren i dessa plåtskjul och kallt på nätterna om vintern så jag hoppas att fler kan få bo så här.

Jag trodde att man samlade ihop byggmaterialet till de skjulliknande byggnaderna men även till dessa finns det mesta att köpa.

Kontrasterna är stora mot den stora stadens skyskrapor, visserligen gör sig de här husen bättre på bild, men nog vore det önskvärt om alla kunde få bo lite bekvämare.

Vårt besök i verkligheten för många männsikor går mot sitt slut och vi kliver in i bilen igen och vinkar farväl till folk....

...och hundar.

 Hej då!