De stora rörliga stenarna.

De rörliga stenarna är förstås inga stora stenar som kan förflytta sig för egen maskin, men då man ser dem på håll ute på ängar och i skogen så ser de mest ut som stora stenbumlingar som ligger där...ända tills de börjar röra på sig.

Blir nästan som känslan då man står på fjället och spanar på några myskoxar och är övertygad om att det är just myskoxar man tittar på och även att de rör på sig, ända tills man plockar upp kikaren och inser att det var stenar. Fast här blir effekten tvärtom då. Speciellt då det också sticker upp ett huvud från stenen.

Jag vet inte om man kan kalla dem för söta, men jag tycker de är ganska så charmiga. Och visst kan man ana ett litet belåtet leende då den sett något extra gott att äta.

Smaskens!

De har inga tänder, men man ska ändå undvika att stoppa in fingret i munnen på dem, för de har sådan kraft i käkarna att ett finger lätt knipsas av.

Ett rejält gap har de också, inte så lätt att se eftersom de alltid hade huvudet nere i gräset då de gapade som störst.

Gytjebad är tydligen något som de verkligen njuter av.

Verkar inte bry sig så speciellt över, om någon passar på att åka snålskjuts.

Det är någon slags näshornsfågel som slagit följe med sköldpaddan.

Kohägern var nöjd med att förflytta sig för egen maskin.

Även om de här sköldpaddorna är stora och tunga och kan väga 200 kg, så kan de förflytta sig relativt snabbt. Såg en hane som upptäckte en skön dam som han gärna ville bekanta sig lite närmare med. Damen i fråga var inte intresserad av honom och drog iväg. Hanen skyndade efter men trotts att det såg ut att gå i racerfart för att vara en jättesköldpadda så var damen snabbare och han hann inte med henne. En stund senare kom han tillbaka, såg nog lite besviken ut men hade tröstat sig med lite gräs. En rejäl uppförsbacke hade han på återvägen.

Helt utmattad av "språngmarschen" och sedan backen upp, så såg han han rejält uppgiven ut.

Han orkade inte ens vara med och blåsa lite såpbubblor med kompisen.

Charles Darwins forskningsstation.

Vi har lämnat vår båt för att åka till Santa Cruz för att besöka Charles Darwins forskningsstation.

På vägen träffar vi på något som i första anblicken ser ut som ett väggupp, de verkar se lite annorlunda ut på Galapagos.

Fast vägmärket antyder något helt annat och vi ser också att alla de stora stenarna ute i terrängen, inte är några stora stenar utan jättesköldpaddor.

Det är en av alla jättesköldpaddor som fått för sig att gå över vägen, den är inte så snabb men bilisterna här är vana så de tar det försiktigt.

Väl framme i Santa Cruz beger vi oss direkt till Charles Darwins forskningsstation och på vägen dit träffar vi på ett giftäppelträd 

En av våra lokala guider på den här resan har det passande namnet Darwin, han förklarar att det trädet är mycket giftigt, så giftigt att man inte bör söka skydd under det i regnväder och att det även sitter en varningsskylt vid trädet.

Så här ser frukterna ut.

Betydligt trevligare är då härmtrasten som sitter på en mur och sjunger för oss.

Adam visar och berättar om vårt kommande äventyr på öarna.

Fast nu ska vi gå in och hälsa på sköldpaddorna och få veta lite mer om hur de hjälper dem att överleva på Galapagos. Den här sköldpaddsarten har lite annorlunda utseende än de som vi senare kommer att träffa på. Skölden är mycket mer uppböjd vid halsen. Den lever på ön Floreana.

Den sköldpaddsarten har mycket längre hals än de andra stora sköldpaddorna.

Ganska skönt att lilla i vattnet och bara slappa.

Den omskrivna jättesköldpadda Lonesome George fick vi även träffa på, men tyvärr avled han redan 2012. Han blev berömd för att vara den sista arten av sköldpaddor från ön Pinta (Chelonoidis abingdoni). Många försök att para honom gjordes men tyvärr fick han aldrig någon avkomma. Han blev en bra bit över 100 år.

Nu har man en annan celibritet på forskningsstationen nämligen Diego. Han lär ha förts bort från Galapagosöarna  någon gång mellan 1900 och 1959.  Han hittades  i ett zoo i San Diego, USA, och återvände till Galapagosöarna för fortplantningsprojektet som skulle verka för artens överlevnad.  

För femtio år sedan fanns det bara två hanar och tolv honor på ön Espanola i Galápagosöarna, det enda stället där de lever fritt. Då var sköldpaddorna så långt ifrån varandra att det inte gick särskilt bra att fortplanta sig.

Nu är han pappa till över 800 barn.

Även en liten sköldpadda kan vara lekfull.

De små sköldpaddorna lever på stationen tills de är tre år och planteras ut i naturen. Då har de blivit så stora att de klarar sig mot andra djur.

Lite sköldpaddsstudier.

Träffade på en fin ödla.

Kaktusstam.

Efter besöket på forskningsstationen tog vi en liten sväng på stan, det tar vi i nästa inlägg.