Dra ända in i Hälsingland

Det är vår tanke i dag, att vi ska dra till Hälsingland.

Vår väg kantades av lite regn och lupiner, jag vet att lupiner anses som ogräs men trots det tycker jag att de är vackra. Läser man på Fältbiologernas sida så står det att lupinen är en invasiv art. Det betyder att den konkurrerar ut andra, svenska arter. Eftersom det är en ärtväxt binder den kväve och det medför att andra arter inte trivs där lupiner växer. Den tar över och tränger undan andra växter. Den tycks ha spridit sig i en rasande takt numera, kan det bero på att förr slog man det som växte i vägrenen. Har inte sett att det görs nu för tiden.

När vi kom till Rättvik var det uppehåll i regnandet och vi tänkte passa på att köpa lite av det goda tunnbrödet som bakas där. Vi drog iväg med raska steg mot det lilla huset där tunnbrödsbageriet fanns. Fanns var rätta ordet, för där var det stängt och igenbommat. På väg därifrån mötte vi en äldre man med rullator och han visste att bageriet hade flyttat och berättade också vägen dit.

På vägen hittade jag det här huset, vet inte om det går in under begreppet väggmålning, men målat på väggen är det ändå.

Bageriet hittades också, nu ska det köpas tunnbröd... Trodde vi. Vi var där vid lunchtid och redan då var allt slutsålt. 

Lilla M satte sig på disken och såg ganska besviken ut.

Vi fick ta en promenad istället och hittade ett kärleksmeddelande vid fontänen.

Alla socknar och städer i Dalarna verkar ha en egen modell på dalahäst. Rättvikshästen togs fram på 1950-talet av Rättviks Hemslöjd och John Gudmunds, Hemslöjdare i Sjurberg. Den är smäckrare i formen än Morahästen och finns endast i grått. Den är baserad på en tidigare häst som troligen är tillverkad runt 1850-talet. Förebilden hittades en gång i Skräddargården i Stumsnäs norr om Rättvik. Den finns nu i kulturhuset i Rättvik.

Strax efter Rättvik finns Styggforsen, dit styrde vi kosan, men väl framme upptäckte vi att Corvetteklubben hade ett möte där och det var massor med folk och trängsel. Visserligen många fina bilar att titta på vid parkeringen, men trängsel är inget för oss och allra minst nu i coronatider.  

Tidigare hade vi sett en kyrka som såg enormt stor ut och den syntes på väldigt långt håll, det var Boda kyrka och fanns på samma väg som ledde till Styggforsen. Inte öppen, men kunde beskådas utifrån.

Högt låg den och stor var den.

Nästa stopp blev i Edsbyn, där regnade det så att få en stol som tak var praktiskt. Man kan gå upp på stolen också, men var inte så skönt i regnväder.

I ett rejält ösregn kom vi så fram till Järvsö och Järvsöbaden, där blev vi inkvarterade i Solvillan. Trots det namnet så fortsatte det att regna resten av dagen.

Middag hade vi inbokad på Järvsöbaden. Praktiskt när det var regnväder, men tyvärr så skiljde sig coronasäkerheten här. Vi hade bokat en tvårätters och trodde det var bordsservering men upptäckte att de har buffébord trots pandemin.  Borden var visserligen ställda med avstånd och en del i olika rum, men vid buffébordet blev det trängsel när alla skulle hämta maten samtidigt. Folk sprang om varandra och det kändes lite som att sitta på en järnvägsstation och äta. Dessutom var det många som gick och hämtade om med samma använda tallrik.  Många åt femrätters och det gjorde att vi som skulle starta med varmrätt, fick in den bland de första och behövde inte trängas just vid den rätten.

Vi avbokade nästa dags middag.

Öjeberget

Är man i Järvsö så kan det vara trevligt att få en liten överblick hur där ser ut. Vi fick tipset att åka upp på Öjeberget. Fanns bilväg upp till husen som syns på bilden, passade mig bra som inte kommer så långt utan bilen ännu.

Vi åker dit upp för att se om det är någon utsikt därifrån. Det var det, men solen hade hunnit upp före oss så det blev lite blaskiga färger ut över själva Järvsö.

Bättre blev det på andra sidan berget.

På vägen till Öjeberget så tror jag att en av Sveriges vackrast iordninggjorda rastplats ligger. En fin timrad stuga, grillplats och även en björn finns det där.

Fåglarna i sjön har fått en egen liten stuga.

och holkar har satts upp.

Spegelblank sjö är det kanske inte varje dag men den här morgonen var det så stilla.

Lill Babs Caffär verkar vara en rejäl turistmagnet och traktens turistfälla, vi avstod från att äta där. En biff för 307 skr var kanske lite väl kostsamt till lunch.

På väg till Järvsö.

Renfanan som växer i vägkanten tycker jag är så fin. Gul och vacker.

Ibland kan det vara intressant att söka lite i sina rötter. Min farmor Elin Roth ligger begrad på kyrkogården i Arbrå. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog då min pappa bara var tre år, men jag vet att hon ligger begravd på den kyrkogården och en gång, för mycket länge sedan, pekade min far ut var hennes grav fanns. Redan då var gravstenen borta. Jag var runt 8-9 år och minns det så väl eftersom min far som sällan visade sina känslor och allra minst grät, gjorde det då. Men trots det så hittade jag inte tillbaka till just den platsen där hon ligger, men ändå så kändes det lite fint att komma till den kyrkogården. Det är en fin kyrka som ligger vackert bredvid Kyksjön.

Min far fick bo hos sina morföräldrar, men när min farmorsmor dog så tyckte de bestämmande kommunalherrarna att hans farfar inte kunde ta hand om en liten sjuåring, så det fick bli det som då kallades att "auktioneras ut på byggden". Den som krävde minst i ersättning fick ta hand om barnet. Med bara en liten gnutta fantasi så förstår man att det var inte av medkänsla som storbonden tog till sig en  liten knatte som billig arbetskraft.

Det här låter väl för de yngre, som om det var rena stenåldern, men det är inte ens 100 år sedan det hände. Min far blev 94 år men kom nog aldrig över de upplevelser han hade som barn och orkade knappt att prata om dessa.

Ett av de få minnen han berättade och även visade var det skedde, var hur han hällt ut saltlaken från sillen i häcken istället för sopbacken. Häcken dog på den platsen och jag såg nog hur han myste då han visade oss häcken så många år efteråt och att häcken fortfarande inte hade återhämtat sig. Där var det fortfarande ett hål. Hämnden är ljuv..;)

Fattigbössan hade säkert en stor funktion att fylla då. Då de fattiga verkligen var fattiga.

Vi var aldrig in i kyrkan eftersom det var aktiviteter där inne. Tror att de här två hade gått ut därifrån för att inte störa med småbarnsskrik och nog såg de ut att ha det skönt.

Vi for vidare och hamnade i Järvsö på Järvsöbaden.

Där fick vi en flaska champagne som välkomstpresent, Gula änkan tackar man inte nej till, så sedan åkte vi inte bil mer den dagen. Fin utsikt!

Varmt ute så varför inte ett dopp i poolen före middagen.

Middagen på Järsöbaden följer de gamla traditionerna från då man åkte på Pensionat. Gående bord och allra först är det alltid inlagd sill och ost, därefter är det alltid soppa innan huvurätten serveras för att sedan avslutas med någon smaskig efterrätt. Vår dag var det glass och nyplockde hallon och vinbär från det egna trädgårdslandet.