Järvsö, ICA och tuffa killar.

Eftersom vi hade avbokat middagen på Järvsöbaden så tog vi en promenad ut på stan för att se de om det fanns något alternativt matställe.

På promenaden hamnade vi bakom några tuffa killar som såg lite sökande ut.

Till slut stannade de och undrade om vi var från trakten. Det var vi nu inte, men den ena av killarna hade bott i Järvsö och hade på det bestämdaste för sig att det fanns en ICA-butik i byn. Det hade han förvisso rätt i med betoning på "fanns", trots att vi nu inte var från byn så kunde vi upplysa honom att han stod precis där ICA funnits. Tyvärr så brann den ner i oktober 2020 och än så länge finns bara ett stålskelett av den nya butiken.

Fast vi kunde upplysa dem att det går ändå att handla på ICA, i det som jag tror är världens minsta supermarket.

En bra lösning då järvsöborna annars hade varit utan butik och fått åka flera mil för att handla.

Dessutom så kan de beställa varor via internet och hämta dem i den här vagnen som står intill butiken.

Förutom ICA så såg vi att det fanns många fina hus i Järvsö, ett exempel här.

Kärleken finns i Järvsö, i alla fall tillfälligt. Ser ut som om någon ångrat sig här och försökt sudda ut.

Vi tog oss en sväng upp på Öjeberget, tyckte förra gång vi var här att det byggdes enormt mycket där. Den verksamheten hade inte stannat av och det byggdes än mer nu.

Nya hus växte upp som svampar ur jorden och vägen slingrade sig högt, högt upp på berget.

De har fin utsikt här uppe.

Men hur gick det med kvällsmaten kanske någon undrar. Ingen fara vi hittade ett trevligt ställe med mycket god mat.

 Jag brukar testa hamburgare på nya platser och den här gången blev jag minsann inte besviken. En av de godaste jag ätit och dessutom kunde de göra krispig pommes frites. Makens älgfärsbiffar var också riktigt goda. Kommer vi till Järvsö fler gånger så blir det middag där igen.

Testade en lite ovanlig G&T på ett lokalt gin. Havtornssmaken passade bra där.

Nästa morgon for vi hem, vi har ett dop av ett litet barnbarnsbarn i vår trädgård att förbereda.

Vi pausade utanför Sandviken vid Storsjön och åt en liten lunch till vågskvalp. Fast naturligtvis höll vi på tvåtimmarsregeln och en av dessa stopp blev i Kilafors där garnlagret fylldes på. Så nu har jag sysselsättning i vinter om pandemin inte skulle släppa sitt grepp över landet.

Klart också att vi tog ett stopp bland myggen i Gysinge, maken märket inte att det fanns några men jag var ett attraktivt byte.

Såg att det varit många här före oss, som verkligen ville att vi skulle veta att de också varit där.

Världsarv och Hälsingegårdar.

Eftersom vi är i Hällsingland så kan det vara en bra sak att passa på att titta på några Häsingegårdar, extra aktuellt eftesom flera har blivit utnämnda till världsarv dessutom. Hela sju stycken till och med. Den som ligger allra närmast där vi bor är Kristoffers i Stene, men jag tror att vi blev lite lurade av skyltarna som skulle visa vägen för den här första gården vi stannade till vid heter Stenegården och är visserligen en Häsingegård men jag tror inte att det är den som blivit världsarv. Men den var fin den också.

Eftersom vi trodde att det var Kristofers i Stene så letade vi inte vidare. Flera av de Hälsingegårdar som nu blivit världsarv får man inte gå in i eftersom det är privata boningar och de andra som vi såg hade sådana besökstider som inte passade oss, så därför blev det utvändiga bilder.

Nästa gård är en Hälsingegård men inget världsarv men en väldigt fin gård.

Den fyrbyggda gården har byggnader som uppförts från mitten av 1700-talet till sekelskiftet 1800. Den var i drift fram till 1922 då Jonas, som var den siste bonden där, avled. Han hade inte förändrat något under sin tid utan lät allt förbli ”som det var förr”, och på Karls kom tiden att stå stilla. Han hade inga arvingar. Gården som var ganska förfallen köptes senare upp av  hembygdsrörelsen och gjordes  om till hembygdsmuseum och visningsgård och började kallas för Karlsgården.

Inte så långt ifrån Karlsgården hittade vi Lörängs linskäkt. Den är från 1700-talet. Då fanns där slipverk, granrishack och linstamp. Som så ofta är vanligt var det inte öppet när vi kom dit och vi hade nog inte sett den heller om vi inte följt en liten skylt som sa "Linskäkt" och undrat vad det var för något. Jag hade gärna traskat omkring lite där och fått lite närbilder och andra vinklar, dessutom var det en fin stenbro där också. Men det får bli en annan gång då jag kan gå utan att behöva stöd av mina kryckor.

Nästa Hälsingegård som vi såg var Gästivars i Vallsta. Där var det fullt med folk i trädgåren men inte öppet ännu. Gästivars är en av de sju som ingår i världsarvet. Under sommarmånaderna finns här en hemslöjdsbutik och även utställningar, vilka jag gärna hade besökt om vi inte varit där för tidigt. Det lönar sig inte alltid att vara morgonpigg.

Sågen i Norrby såg inte så fräsch ut.

Men Jon-Lars i Långhed, (Alfta) var desto finare. Den är privatägd men man är välkommen att titta på den från grinden. Den har 17 rum och visst är den imponerande. Det unika med Hälsingegårdarna är just storleken, ingen stans i världen finns det en sådan koncentration av gårdar med stora byggnader som i Hälsingland. Många är byggda på 1800-talet och kunde man bygga stort så gjorde man det också.

Överstycket över de båda ytterdörrarna på brokvisten är väldigt vackert. Att den här gården har två ytterdörrar beror på att huset byggdes åt två bröder med två identiskt lika delar med en gemensam storstuga, för dans och fest.

Den sista i raden av de som vi tittade är Pallars även den i Långed och  inte så långt ifrån Jon-Lars, den är också privatägd. Jag har läst om gården och även sett bilder på de vackra målningarna inne i husen. Men tyvärr så vill de att man stannar utanför staketet så på min bild syns inte de vackra förstukvistarna som husen här är rikt utrustade med.

Det finns ungefär 1.000 hälsingegårdar och många är också öppna för besök och i vissa kan man även övernatta.

Även min fars släkt hade en Hälsingegård, men tyvärr så brann den ner 1925. Därför vet vi att den här bilden togs före 1925 men jag vet inte vika som är med på bilden. Inte ens min släktforskande tremänning (som jag fått bilden av) har lyckats lista ut vilka de är.

Visst såg vi en hel del annat på den här rundturen också men det kommer i ett annat inlägg.

Järvsö kyrka

Kyrkan i Järvsö ligger mycket naturskönt. Den ligger på Kyrkön i Ljusnan. Det här lär vara Sveriges största landsbygdskyrka. De flesta kyrkor ligger placerade i öst-västlig riktning men inte den här kyrkan, den är placerad i nord-sydlig riktning och det är för att den är så stor och skulle inte få plats på ön annars.

Det fanns tidigare en mindre kyrka på samma plats men den ansågs vara för liten, då den här nya var klar 1838 så fanns det sittplatser för 2.400 gudstjänstbesökare. Men redan 56 år senare behövde kyrkan renoveras eftersom det befarades att den skulle rasa ihop. 12 st kolonner sattes in och en stor del sittplatser försvann då. Ytterligare några år senare behövdes det renoveras igen och då försvann även då lite sittplatser så nu rymmer kyrkan 1.400 besökare. Betydligt färre än vad den gamla kyrkan hade rymt.

Jag ser att det ligger en kyrkbåt vid stranden. Där skymtar även det gamla brofästet.

På andra sidan älven ligger kyrkstallarna från 17-1800-talet. De användes för hästarna som förde kyrkobesökarna, från de omkringliggande byarna, fram till färjeläget. De användes ända fram till 1930-talet då bilismen tog över transporterna. Men de vårdas fortfarande.