Oväder

Det blåste en hel del den här dagen, pingvinerna kurade i grupper och de som varit iväg på jakt efter mat kämpade på i vinden.

Varför det finns en kryssled på ön, det vet jag inte men gissar att det härstammar från den tiden då det var säljakt eller så är det någon forskningsstation som satt upp dem.

Jaha! Då har jag tagit mig upp hit.

Men vad sjutton skulle jag egentligen hit upp att göra.

Sedan ljöd mistluren borta på Professorn. Den signalen betyder: Gå genast till gummibåtarna! Det var oväder på gång och det här var första gången under resan som vi blivit tvugna att avbryta en landstigning så nu måste det vara något ordentligt oväder på gång. 

Vinden ven och piskade på land men det var inget emot vad den åstadkom ute på havet. Väl i gummibåten, med kameran inpackad i vattentät väska och fastklamrad i alla tampar jag kom åt, började vi färden tillbaka till vår Pofessor. Vinden piskade upp vågor som stänkte över oss och det vattnet kändes mest som isbitar som skulle ha passat i kvällsdrinken istället. Kallt och vått var det, dessutom började det snöa rejält, eller var det någon som startat snökanonen. Jag tror att det inte bara var jag som var våt ända in på bara kroppen. Trots kläder som var anpassade för Antarktisbruk så räckte det inte till.

Där satt vi ett gäng och frös, blöta och ...nej jag ska inte skriva eländiga. För när jag tittade mig omkring på mina vänner i båten så önskade jag att jag kunde ta fram kameran. Över alla ansikten spred det sig ett stort leende. Det här var folk som älskade äventyr och var lyckliga.

Åter ombord fick vi veta att vinden ökat till 20 m/s.

Hård kuling och beskrivs i tabellen "Bryter kvistar, besvärligt gå över öppna ytor, vågors höjd och längd betydande, skumstrimmorna tätnar. Våghöjden blir 2-2,5 meter på öppet hav".

Reste söderut...till sol och värme.

Den sommaren som jag hade varit till Nordpolen hade jag en utställning med isbjörnsbilder, tog även med några utskrifter av bilder från Nordpolen. En besökare tyckte att det såg fint ut men sa att hon reste hellre söderut till sol och värme.

Aha tänkte jag, det är söderut man ska åka, så sagt och gjort jag bokade också en resa söderut. Lika bra att ta i ordentligt och åka långt söderut. Där måste det vara varmt och soligt.

Men inte var det så mycket sol och inte alls någon värme.

Men vi passade på att bada, för det har jag hört att man ska göra då man åker söderut.

Lite sol var det men var var värmen?

Hade jag inte rest tillräckligt långt söderut?

Vad tror ni, hur långt söderut måste jag åka för att hitta den där omtalade solen och värmen i november?

Besvikelse och ändrade planer - Frans Josefs land - Rubin Rock

Miljön utanför vårt ventilfönster i hytten  ser annorlunda ut nu när vi lämnat packisen och befinner oss vid Frans Josefs land. Ett taffelisberg, stort som en fotbollsplan och högt som en trevåningsvilla, seglar förbi.

Vi passerar öar med spännande silhuetter. Ön till höger heter Cape Tchkalova.

Tanken är att vi ska göra en landstigning på Northbrook Island och den gamla övergivna forskningstationen Cape Flora. Det var hit till Frans Josefs land som Nansen och  Johansen tog sig då de övergivit fartyget Fram i sitt förök att nå Nordpolen. På Cape Flora mötte de  Frederick Jackson, en brittisk polarforskare. Ingen hade hört något om Framexpeditionen på tre år och alla befarade att de var döda. Det finns två versioner av vad som blev sagt när Jackson och Nansen tillfälligt möttes på Kap Flora. Brittens förlösande ord lär ha varit ”How do you do?” eller ”Doctor Nansen, I presume?”, Nansen och Johansen fick skjuts med det brittiska fartyget till Nordnorge. Det finns en bild på det mötet här. Den kan väl knappast vara arrangerad. ;)

Eftersom jag läst en hel del om Nansen och även varit ombord på fartyget Fram, så tyckte jag att ett besök på Cape Flora skulle vara både spännande och intressant. Men vädrets makter i de här regionerna rår man inte på. Trots stort och robust fartyg så kunde vi inte komma dit och vädret var för hårt för att helikoptern skulle våga lyfta.

Jag får fortsätta att fantisera om vilka bilder som jag skulle ha kunnat få där.

Vi beger oss till Rubin rock istället.

Här vimlar det av fåglar. Det är inte en rejält nedsmutsad lins som åstadkommer alla prickar på himmelen.

Plötsligt sticker en säl upp huvudet också.

En grissla flyger förbi.

Tittar man lite närmare på fågelberget så ser man att det är ganska tätbefolkat där.

En märklig formation på det berget, det ser nästan ut som om det är uppbyggt av tändsticksformade bitar som travats på varandra.

Vädret är inte så bra, det både regnar och blåser och vår kapten vågar inte gå närmare utan backar ut till havs igen.

Vi lämnar fågelberget men jag stannar ute på däck och försöker få några fågelbilder.

En ensam tretåig mås seglar fram över lite is.

Det här isberget ser inte stort ut, men fågeln som seglar bakom det ger en liten fingervisning av storleken. Fast det är kanske för litet att få kallas isberg, är mer ett isflak.

Vi far vidare.

Frans Josefs land - Champ Island.

De som läst mitt inlägg i bloggen i går vet att vi nu är på en av de 60 öar som Frans Josefs land består av.   Den här heter Champ Island och har något speciellt som inte finns på de andra öarna. Champ Island är en av de större öarna Och har en yta på 374 km².

Det är en karg natur och växtligheten är minimal. Folk sprider snabbt ut sig över ön och försvinner som små prickar. Tur att många använder sina gula jackor, som ingår i expeditionen, för då syns de och blir till lite referenspunkter.

Det märkliga och unika som finns på den här ön är de här runda stenarna.

De ligger utspridda på ön...

...de är av varierande storlek och upp till 3 meter höga...

...och man får en känsla av att ha kommit till en främmande planet. De är så ovanliga att vi har en forskare från universitet i Moskva med oss. Han ska undersöka dem och han är den ende som har tillstånd att ta med sig några prover från den här ön. Man är lite osäker på hur de har bildats men man tror att det är en kärna av en liten fossil som innehåller vissa  organiska och svavelsyreämnen sedan har det rullats runt av och i inlandsisen och i den lerjord som finns här.

Dessa stenar fanns även högre upp på berget och många begav sig upp på en liten bergsbestigning. Det är så med berg, finns de där så vill man upp dit.

Fast den här gången besegrade jag min lust att bestiga berget, även om det inte var någon klättring som avskräckt, så lockade de små blommorna mer. Det fanns inte tid för att hinna med både blommor och berg.

Blommorna är så små och vill man försöka fotografera dem är det bara att krypa ner på backen och åla fram så nära som objektivet tillåter.

Inget macro och inget stativ har jag med mig och blåser gör det så det är inte lätt att få några bilder på de små blommorna.

Jag gör några försök, för om blommorna nu bara orkat sig upp några cm ur marken så vill jag ha någon bild på dem med hem i alla fall.

Jag lyfter blicken från blommorna och ser att något händer en lite bit bort. Vilket liv och oväsen det är. Ett gnällande "giah" hörs det som.

Aha det är  fjällabben som häckar här och som tydligen blivit störd. Nu ska de jaga bort inkräktarna och även lura bort dem från boet. Jag överger mina blommor och skyndar ner till fåglarna.

De kan vara ganska så ilskna och aggressiva, går till anfall mot huvudet. Men om man håller upp något högt över huvudet så brukar de nöja sig att anfalla det. Jag sträcker upp ena armen och det duger bra som skydd så länge det är en fågel som kommer. Men nu är det inte bara en och jag har nog fel objektiv på kameran. Där sitter ett 100-400 mm med en närgräns 1,8 m. De här fåglarna är så närgångna att de är mest inne i motljusskyddet och nästan hackar på linsen. Hur jag lyckas med att byta objektiv och samtidigt freda mig från de ilskna fåglarna undrar jag än i dag.

Men jag fick på vidvinkelobjektivet utan att tappa något i backen men det var snudd på att de kom för nära även nu.

Även den bredstjärtade labben visar sig, men den går inte till anfall.

Sedan var mina 45 minuter iland på Frans Josefs land till ända och helikoptern stod startklar för att flyga oss tillbaka till Yamal.

Frans Josefs Land

På vägen åter till Murmansk är det meningen att vi ska till Frans Josefs land. Den ögruppen upptäcktes  1873 av en österrikisk-ungersk polarexpedition. Den är uppkallad efter den österrikiske kejsaren Frans Josef. Expeditionen var privatfinansierad , därför tillföll öarna inte automatiskt något land. Inte förrän  1926 var det något land som gjorde anspråk på öarna och är sedan dess ryskt. Det behövs speciellt tillstånd för att besöka öarna. 

Ögruppen ligger mellan 79° 45' och 81° 51' breddgraden och består av ungefär 60 öar.

Som synes på den första bilden här under så ligger ögruppen där packisen börjar, eller slutar beroende på från vilket håll man kommer. På sjökortet till höger kan man följa vår färd till Nordpolen och den tänkta färden mot ögruppen. Eftersom det är så svårt att landstiga på dessa öar så är det bara planer just nu om att vi ska dit. Allt beror på väder och vind men planen är två landstigningar  på två olika öar och ett besök i närheten av ett fågelberg.

Tittar vi ut så ser vi att det sammanhängande istäcket minskar, isen börjar bilda små öar.

Vi t.o.m siktar land för första gången på nästan två veckor.

Isberg kommer flytandes. För att isberg ska kunna bildas behövs glaciärer som de kan kalva ifrån och nu när vi närmar oss land kommer det några och seglar förbi vårt fartyg.

Det första isberget är inte så stort men nästa som dyker upp är ett ganska stort taffelisberg. Lite svårt att visa hur stort eftersom det inte finns så mycket att jämföra med. Fåglarna har inte dykt upp ännu. För att bilda ett taffelisberg så behövs det shelfis. Det är en stor isplatta som flyter i havet och är ansluten till inlandsisen. Det är inte så vanligt att se dem här i norr, betydligt vanligare i Antarktis där vi har bl.a  Ross shelfis som är världens största och har en tjocklek på 200 och 1 000 meter.

I motljuset och diset ser öarna som vi passerar riktigt mäktiga och karga ut. Det som ser ut som ett svart streck uppe på himmelen är inte smuts på linsen, utan ett berg som skymtar genom diset.

Mäktiga glaciärer flyter över öarna och ner mot havet. Man ser att kustlinjen är ganska ogästvänlig. Många meter med isväggar tornar upp sig och landstigning med gummibåt är så gott som omöjlig.

Därför blir det landstigning med helikopter. 

Vi har tur att vädret är med oss så att helikoptern kan både lyfta och landa på ön Champ.

 Vi fick inte mer än 45 minuter på oss för att utforska den här spännande ön, eftersom det väntades sämre väder.

Med ombord till Nordpolen och hela vägen tillbaka hade vi en rysk forskare, bara för att han skulle få möjligheten att komma iland på Champ Island och undersöka de märkliga ting som finns där.

Vad det var för märkliga ting kommer i nästa inlägg.