Maggan mellan isbjörnar och pingviner

och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr.

Grande Finale Mongoliet med Prezewalskis vildhästar.

Det sista äventyret i Mongoliet var att leta efter Prezewalskis vildhästar. Vi beger oss till Hustai nationalpark.

I Mongoliet finns det alltså en hästras som kallas för Prezewalskis vildhäst och den är den enda äkta vildhästrasen. Hästrasen upptäcktes av Nikolaj Prezewalskis 1879, därav namnet på dem. Fast det finns dokument om hästarna redan på 1400-talet. Hästrasen finns inte med i Linnés "systema natura" och var länge okänd i västvärlden. Under 1897-1903 kom det utländska expeditioner till Mongoliet och de fångade in 88 föl som sedan transporterades till Europa, 54 stycken överlevde transporten. Men det var bara 12 som hade den rätta avelslinjen. På grund av jakt så dog hästarna ut i Mongoliet, men tack vare de som fraktats till Europa så kunde man sedan återbörda dessa vildhästar till Mongoliet.

På vägen dit träffar vi på några jungfrutranor (Grus virgo) som är den minsta i familjen tranor. De här har två ungar.

Men undrar just om de är tvåhövdade.

Hallå, barna vart tog ni vägen.

Tittut!

När vi kommer fram till nationalparken får vi först en föreläsning om vildhästarna och tittar även på en utställning om vad vi kan se i nationalparken. Här får jag även ta en närmare titt på hur den där flygande gräshoppan ser ut, den som jag försökte fotografera flygande tidigare under resan, utan att den bara flyger iväg.

Sedan beger vi oss iväg ut i nationalparken, jag har berättat att om jag får en bild på Prezewalskis vildhästar så ska den bilden vara med på en utställning i Finland. De på nationalparken tycker att det är så viktigt att vi får en ranger med oss som hjälp för att hitta hästarna.

Vi stannar och spejar av området med jämna mellanrum, rangern med sin kikare och jag med telet på min kamera. Men vår ranger berättar att det finns ingen garanti att få se dem för de håller sällan till nära vägen och här får man inte köra ute i terrängen.

År 1992 återfördes 15 hästar till Mongoliet och genom noggrann avel så finns det nu ungefär 350 stycken, en del av dem lever i Hustai Nationalpark. Vi kuskar runt och letar men hästarna lyser med sin frånvaro, fast på långt håll ser vi en flock gaseller.

På vår jakt efter vildhästarna kommer vi till Ungutstenarna, som är från 600-800 talet.

Vi stannar där en stund och begrundar dessa stenar och vilka som en gång i tiden placerade dem där.

Det finns dessutom en lång rad av stenar som leder fram hit, eller om det är bort, som är flera kilometer lång.

Vi fortsätter leta vildhästar, stannar då och då och spejar, Titta på området ovanför de mörkgröna träden.

Där långt borta upptäcker jag tack vare kameran och telet att det går några hästar. Jag zoomar in och vår ranger bekräftar att den bakre hästen är en vildhäst. Den har slagit följe med några mustanger.

De är alldeles för långt borta för att få någon vettig bild. Den här är kraftigt beskuren från en bild tagen med 400 mm.

Vi fortsätter kuska runt och hoppet om att få se dessa hästar på lite närmare håll börjar ge vika, en steppörn seglar ganska nära oss så den får vara med på bild.

Men vår ranger ger inte upp så lätt, han vet en plats där det brukar kunna finnas hästar, så vi lämnar bilen och beger oss på väg fotledes upp i bergen. Hoppas, hoppas!

Uppför och uppför drar han iväg, jag pustar och kämpar på för att hänga med.

Hade nog gett upp, om det inte visade sig att man kunde se spår av att hästar varit i området för inte så länge sedan.

Så plötsligt, när jag tror att min ork håller på att ta slut så ser vi något.

Svettig och andfådd så jag tror jag ska tuppa av, då plötslig. I dalen bakom berget, där är de. En hel flock vildhästar.

Vi fick inte gå för nära och störa dem, men med 400 mm så har jag nu mina bilder på vad som anses vara världens enda riktiga vildhästar.

Przewalskihästarna är även aggressiva och stridslystna i frihet till skillnad från andra hästar som istället har en starkare flyktinstinkt. Så det är nog bäst att hålla lite avstånd.

Manen är även rättuppstående och blir oftast inte över 20 cm lång. Taglet i man och svans har också en mycket grov struktur och luggen saknas för det mesta. Även svansen är unik för hästarna då den övre delen av svansen är korthårig, ungefär som hos en mula. Ett unikt tecken för Przewalskin är även ett svart streck som går tvärs över skuldrorna och bildar ett kors över manken tillsammans med ålen. Przewalskihästarna kan även lagra fett i nacken inför torra perioder, ungefär som kamelen.

Vi lämnar hästarna och beger oss ner till bilen igen.

Där nere blir det ett plötsligt stopp och vår ranger rusar iväg visslandes i sin visselpipa, en bil har kört ut i terrängen. Han får stopp på dem och det blir en böteslapp. Man får inte köra ute i terrängen här.

Här i nationalparken finns det en hel del murmeldjur också, men de är inte så villiga fotomodeller. Fort, fort kilar de ner i sina hålor då man närmar sig.