Hem

I dag åker vi hem, men vi har nästan hela dagen på oss här i Ho Chi Minh City. Några bilder blir det innan vi säger farväl. Vi bor alldeles bredvid den här skapelsen. En enorm skyskrapa med egen helikoterlandningsplats, som ser ut som en läpp som sticker ut på sidan av huset. Ser lite märkligt ut med kvarteret intill och de gamla husen där.

Det byggs så det knakar i staden, förmodar att om jag kommer tillbaka om några år skulle jag inte känna igen mig.

Gott om motorcyklar är det.

Vinkar farväl till Vitnamesiska flaggan.

Och flyger hem med mellanlandning i Qatar.

En innehållsrik resa har det varit och det kommer nog dyka upp en och annan bild till från den här resan. Tack till alla som följt min blogg.

Återföreningens palats

Ett till måste att besöka, förutom  Cu Chi tunnlarna, när man är i Ho Chi Mihn City är presidentpalatset. Redan 1868 byggdes ett palats här, då till den franske generalguvernören. När fransmännen lämnade Vietnam tog den sydvietnamesiske  presidenten över palatset. Ngo Dinh Diems, som han hette, var ingen populär person, han var så avskydda att hans eget flygvapen bombade palatset.

Trots att palatset inte var mer skadat än att det skulle gått att renovera, lät Diem ge order om att riva byggnaden och bygga ett nytt palats med skyddsrum i källaren. När det bygget stod klart 1963 hade presidenten blivit mördad av sina egna trupper.

I dag är det ett museum och en påminnelse över att kriget äntligen var slut. I presidentens kotor står fortfarande hans stora skrivbord kvar. Lite gulligt är det med den rosa telefonen.

Vi vandrar runt och tittar på de olika rummen.

Det finns t.o.m en liten trädgård inomhus.

En jättelik rund matta, som vi inte får gå på, ligger i en av hallarna.

Fasaden är klädd med pelare som ska symbolisera bambu, jag personligen tycker att de mer påminner om benknotor.

 I ett rum fanns det en mängd intressanta bilder.

Den mest kända är nog den då nordvietnamerserna kraschar genom grindarna med en tanks den 30 april 1975.

Här finns också en kopia av den jeep som presidenten åkte i från palatset till radiostationen där han tillkännagjorde kapitulationen. Hade kanske varit roligare att se den riktiga jeepen.

Nere i källaren kan man titta på de olika kommandorummen och den gamla kommunikationsutrustningen. Gick det för långsamt att ringa kunde man hojta till genom hålet i väggen i stället.

Det här var på den tiden det hette datamaskiner och inte dator. Tror att den inte var speciellt bärbar heller.

Jag tror att även om utvecklingen gått framåt även här i Vietnam så rensades det ogräs på samma sätt då som nu. här är det palatsets gräsmatta som ska bli fin.

Nästa besök senare i dag är Notre Dame katedralen.

Cu Chi tunnlarna i Vietnam.

Ett besök vid Cu Chi tunnlarna är ett måste om man är i Ho Chi Minh City. På vägen dit åker man förbi böljande risfält och ser att skörden är i full gång.

Vår lolkale guide Maj tyckte att vi skulle få se hur riset ser ut, innan det kommer i paketet i butiken, så hon sprang ut och plockade en bukett.

Stora odlingar med gummiträd virvlade förbi vårt bussfönster.

Tunnlarna började byggas 1948, då Viet Minh (befrielserörelsen) använde dessa i kampen mot fransmännen. På 60-talet började tunnlarna att användas igen, denna gång av FNL-Gerillan mot amerikanarna i vietnamkriget. Det är ett stort underjordiskt område som ursprungligen sträckte sig  ända från Ho Chi Minh City till kambodjanska gränsen. Ett sinrikt system med gångar i flera våningar, stora underjordiska rum som användes som bostäder, skolor och sjukhus, luftkanaler med osynliga utgångshål och även utgångar i floden. I ett av informationsrummen kan man se en genomskärning av hur systemet såg ut.

Där fick vi se en informationsfilm tunnelsystemet och krigen.

Så här enkla redskap använde vietnameserna för att gräva tunnlarna.Tunnlarna var cirka 60 gånger 40 cm men i öppningen kunde de vara bredare för att locka in amerikanarna. Behövs inte så mycket fantasi för att förstå vad som hände när de lite mer storväxta amerikanarna kom längre in och tunneln inte var lika bred. Det blev ungefär som att gå in i en tratt.

 Nu finns det tunnlar som är utgrävda till turiststorlek till cirka 1 meter gånger 80 cm. Trots det så kändes de inte så rymliga, dessutom var det becksvart. Jag hade ingen blixt med mig men Ulf Unosson, som var med på vår resa, har varit vänlig att låna ut sin bild på Britta som trevar sig fram i tunneln. Tack Ulf!

Mängder av olika typer av fällor fanns också här, den ena snillrikare än den andra. Jag är glad att det var inhägnat runt den här fällan.

Jag hade inte velat falla ner på de här sylvassa spjuten.

Tänk bara att öppna en dörr och få den här farandes emot sig.

Men vad är det här, bara en massa vissna löv.

Det rör sig i löven.

Vad kan det vara?

Någon kikar lite förskrämt upp. Spanar runt om det kan finnas någon amerikan där.

Fast i dag var det bara Britta som var den enda i vårt sällskap som fick plats.

Tittar man på Magnus fot, inser man att tunnelöppningen inte var speciellt stor.

 Tunnlarna möjliggjorde för Vietnameserna att göra räder mot de amerikanska trupperna på alla tänkbara och otänkbara ställen, också direkt i amerikanarnas s.k. "säkrade zoner".  Som här mitt i amerikanarnas skyttegrav.

Den här gamla amerikanska M41 stridsvagnen har kört på en landmina.

Till slut, när amerikanarna inte lyckats ta in Cu Chi området, bomades det med mycket tungt artelleri. Längst bak står det clusterbomber.

Trots det så klarade sig tunnlarna bra och därför kan vi besöka dem i dag.

Cao Dai

Vaknar till en ny spännande dag, nyfiken på Vietnam och vad den här dagen har att bjuda på. När vi äntrar bussen för att ge oss iväg på dagens utflykt är Ho Chi Minh City redan vaket och trafiken börjar redan tätna. Om det var det svårt att ta sig över gatan i Phnom Penh så var det en barnlek mot att göra samma sak här. Här har de t.o.m speciella turistpoliser som hjälper turister över gatan. De finns mest vid speciella sevärdheter, inte överallt. På de flesta ställen får man klara sig själv, ett bra tips är att hänga på en vietnames som har vanan inne att trixa sig fram i trafiken.

Upptäcker innifrån bussen att det är läkarkonferens i stan.

Vi lämnar i alla fall storstaden och beger oss ut på landet.

Åker förbi gröna risfält.

Ute i risfälten ser vi en hel del märkliga "byggnader", och får veta att det är gravar.

Trevligt att lämna storstadens jäkt och se hur folk lever ute på landsbygden och även kul att se att de traditionella hattarna forfarande används.

Första stoppet i dag är vid ett Cao Dai tempel. Det är en lite annorlunda religion som grundades i Vietnam 1926. De har lyckades förena idéer från buddhism, taoism, kristendom, hinduism och konfucianism, även med inslag av spiritism och animism. Cao Dai är en förkortad  version av ett långt namn som betyder ungefär: Stora Religionen av Tredje perioden i Uppenbarelseboken och Salvation.

Kapten Magnus visar oss runt i templet.

Vi fick inte provköra den imponerande begravningsvagnen men provsitta gick bra.

Som vid alla tempel, tar vi av oss skorna innan vi går in och tittar.

Det är ett färgrikt tempel med många symboler som vi förknippar med de olika religionerna som här samsas i ett och samma tempel.

De tror att lärandet, symbolismen och organisationen var skapad rakt från gud.

I taket glimmar stjärnorna.

Skörd

I dag ska vi resa vidare till nästa mål på vår asienresa, men förmiddagen har vi ledigt för egna aktiviteter. Vad passar inte bättre än en Tuk Tuk-tur ut ur staden då.

Vi åker långt ut och ber vår förare att stanna så vi kan kliva av och ta en promenad. Han gör som vi vill, och vi går medans han kommer åkandes sakta efter oss. Jag försöker komma fram mellan husen för att se ut över odlingarna av vattensparris som skymtar fram bakom dem. Någon av byborna föreslår att jag ska gå ner på den rangliga bron, som syns till höger nere i bild. Den känns något osäker, så jag avstår.

Lite längre fram kan man se husen ute i odlingarna och hur de som bor där, kommer paddlandes in hit.

Mycket folk i rörelse.

Vi går en bit till och den här "loftgången" känns betydligt säkrare att gå ut på.

Där är det fri sikt ut över vattnet och odlingarna.

Skörden är i full gång.

På land sitter folk och väntar på att ta hand om den.

De som jobbar här ute behöver säkerligen inte någon extra motion, men för de som inte har så hårt jobb finns det motionsredskap på strandpromenaden inne i staden.

 Några övergångsställen finns det också här. Kul varningsskylt.

En ledig förmiddag går fort och nu är det dags att åka vidare.

Innan vi landar hinner det bli mörkt, men innan dess skymtar jag en liten solglimt över Mekong.

Framme i Ho Chi Minh-staden möts vi av en trevlig skylt.

Nu är vi alltså i Vietnam och dess största stad  Ho Chi Minh-city. Många Vitnameser kallar den fortfarande för Saigon och kallar sig också för saigoneser.

Ska bli spännande att se hur det ser ut här, när ljuset återkommer i morgonbitti.