Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

En nordlig promenad.

Efter en gungig natt har vi kommit fram till Torellnäset i Hinlopen, nu ska vi få ut ock sträcka på benen lite. Det spritter i dem nu efter att ha tillbringat så många dagar ombord. Med sjösjukan var det inga problem trots att vi vaggades till sömns i ett gung som var lite mer än behagligt.

Det blåser fortfarande men inte så mycket som i går då vi skulle ha gjort en landstigning på ön Isis. Den blev inställd på grund av stormen.

Även här så kommer det en liten mottagningskommitté, börjar nästan bli en vana nu.

Vi delar upp oss i tre grupper, en som bara ska strosa på stranden, en som ska gå fort utan fotostopp och en medelgrupp där det även blir tid för fotografering. Det blir avgörande för mig så jag följer med medelgruppen. Här har snabba gruppen dragit iväg.

Isbjörnsvakten står redo.

Som sagt var så blåser det fortfarande ganska bra, men det som tar andan ur en här är ändå inte blåsten utan det vackra landskapet runt omkring.

Vinden sliter och river i oss då vi stannar upp för att beundra ett valskelett.

De snöklädda bergen är så vackra.

Vädret är lite oroligt fortfarande och molnen bjuder på skådespel även i dag.

Ser att snabba gruppen hunnit en bra bit bort.

Vi i vår grupp tar god tid på oss och jag passar på att titta på den lilla växlighet som finns här.

Den är inte högväxt precis och man får lite närkontakt med marken då man vill se den.

En överblommad vallmo.

Bergen lockar till fler bilder.

En liten, liten, vallmo har inte hunnit blomma över ännu, men den verkar sjunga på sista versen även den.

Vi håller koll på vädret också.

Vi går över stock och sten.

Olle har hittat en sten med en intressant mossa på. Han visar och berättar.

Dags att vända åter till gummibåtarna.

Vitön och storm

På vår expedition i Svalbard var det tanken att vi skulle upp till Vitön, precis som vi gjorde på den resa jag var iväg på 2006. Då gick vi dit så lätt och enkelt att jag trodde att det var väl bara överdrifter att det var svårt att få komma iland där. Jag har läst Bea Uusmas bok "Min kärlekshistoria" och om hur hon fick göra flertalet resor innan hon kom iland där, och trodde nog att det var lite överdrift. Så var det tydligen inte, det är svårt att lyckas, vi hade tydligen tur på min första resa dit. Så om någon är intresserad av hur det ser ut där så tar jag några bilder från den resan.

Vitön ser lite ut som en semla när man närmar sig den. Den täcks av en stor glaciär och ovanpå det brukar det ligga som ett lock med moln, så gjorde det även då när vi närmade oss.

Som sagt så hade vi inga problem att komma iland. Vi traskade iväg och fann snart minnesstenen över Andrée expeditionen.

Även klyftan mellan stenarna där man fann Strindbergs kropp begravd.

Så här ser det ut på platsen där de fann Andrée och Frænkel.

Vi hade isbjörnsvakt även här.

För uppe på glaciären var det två ungbjörnar som höll till.

De gonade sig i solen och lekte med varandra och brydde sig inte alls om att det fanns folk på ön...

...tur var ju det.

Men hur hade vi det på resan nu i år då? Tanken var att efter Storön så skulle vi gå mot Vitön även det här året, men på Svalbard så råder man inte över naturens krafter. Vi fick storm och något som kallas för katabatiska kastvindar. Havet såg riktigt ilsket ut.

De enda som trivdes ute var stormfåglarna...

...och naturligtvis några fotografer. Vinden piskade och i byarna var det ungefär 40 s/m.

Vädret växlar från ilsket stormande till solsken, men det blåser kraftigt hela tiden och jag är nog inte ensam om att plocka fram sjösjukepillren.

På ena sidan av fartyget får vi inte gå ut och vakter ställs ut för att inte få några våghalsar som faller överbord.

Fast på läsidan kan man än så länge komma ut för att fota. Och det blir fina ljusfenomen med det växlande ljuset som råder.

Det gäller förstås att hålla i sig.

Vi går nu utsmed Austfonnaglaciären.

På väg in mot Hinlopen och förhoppningsvis lite lä.

Men molnen ser hotfulla ut.

Fast ganska så vackra.

Små isberg kommer flytandes.

Havet fortsätter att brusa och jag tar mina sista bilder av det piskande havet för nu stängs alla dörrar och ingen får gå ut innan stormen bedarrar.

Fint att kunna se ovanpå denna stora glaciär.

Gissar på att det blir en gungig natt.

Bara man ligger ner så känner jag inte så mycket av sjösjukan.