Canna - Den okända ön.

Canna är förstås inte en helt okänd ö utan det är så den heter om man översätter namnet från gäliskan. När vi kommer iland på Canna så möter vår lokala guide upp. Här bor inte så många men han är en av de ca.20 personer som gör det.

Vi går en promenad med guiden och kommer fram till en liten stenkyrka. Den är en av de tre kyrkor som finns här. Det här är en protestantisk kyrka som byggdes här trots att öborna är katoliker så den används väldigt sällan. På grund av sin form så kallas den i folkmun för Raketen, fast jag tycker att så här från sidan ser den mer ut som en ladugård med silo.

Tvärs över sundet och på ön Sanday ligger St. Edwards Church. Den används inte heller, för när kung Edward kom hit för att vara med på invigningen slog åskan ner och det började regna in. Den har nu renoverats men används inte ändå eftersom det i alla fall regnar in. Öborna anser att den är hemsökt.

För en svensk som  bor i det som vi kallar avfolkningsbygd så måste det här låta som en saga. Här bor alltså ca. 20 personer och fem barn i skolåldern och här på ön finns det post, telefon, bredband och skola. Även telefonkiosken var i bruk. Men mobiltelefoner fungerar inte.

Jag kikar in genom fönstret till posten, men med 100 mm på så är det inte så mycket vidvinkelseende.

Vi fortsätter promenaden och kommer förbi Canna House. John Lorne Campbell köpte ön och bodde  i det här huset. Han var en skotsk historiker, bonde och miljöaktivist. Han gjorde väldigt mycket för ön. Han dog på en semester i Italien och i enlighet med hans önskan som var " att begravas där han föll", så begravdes han först i Italien. År 2006 då flyttades hans kropp  till Canna och begravdes i en skog som han själv planterat. Han skänkte ön till Skottska National Trust redan före sin död.

Vi promenerar vidare och blir uttittade av några av öns innevånare.

Strandskatorna har hittat en liten holme att ha möte på.

Vi fortsätter vägen fram.

Tittar på fåglar...

...och landskapet.

Staren tar sig en ridtur.

En av fågelkännarna i vårt sällskap sa att sädesärla är svartare här än den vi har hemma.

Två av öns fem skolbarn är ute på vift, kanske en naturkunskapslektion.

Promenaden fortsätter och vi kommer in i skogen där Campbell är begravd. Fast här är hans namn på gäliska. Nog vilar han vackert här.

Den vanligaste boskapen på ön är Highland Cattle. Vacker beteshage har de.

Fast en del tycker tydligen att gräset ser grönare ut på andra sidan och lyckas ta sig igenom stängslet. Den har visserligen lite problem att få med sig alla benen men igenom kom den till slut. Kompisen ser lite avundsjuk ut.

Vi kommer upp på höjden där det står ett gammalt keltiskt kors. Arkeologerna är ganska säkra på att det har funnits ett kapell och en gravplats här. Kvar finns det här stora korset med spännande mönster på.

Lite högre upp finns en bestraffningssten, Där band de fast de som gjort något dumt, lite som de skampålar som förr fanns i vårt land.

Lite motljus.

Jag kan inte sluta beundra det vackra landskapet.

Ett levande landskap med kor...

...och får.

Kossorna var fredliga och de tittade bara lite över axeln på vilka det var som vandrade igenom deras hage.

Vi vandrar ner mot dalen igen genom fält av blåklockor och vild vitlök.

Det finns en skottsk folkvisa som heter The Bluebells of Scotland, den skulle ha passat att sjunga här.

De finns även  i rosa.

Sedan är vi tillbaka nere vid Canna house. Den där lövportalen skulle jag gärna vilja ha vid mitt hus.

Kyrkan nere i viken speglas sig fint i vattnet.

Följer man den här vägen så kommer man längst ut på udden.

Där ska det finnas en fängelsehåla där en mindre trevlig herreman låste in sin fru för att ryktet sa att hon varit otrogen.

Förra inlägget om Dunwegan Castle. - Nästa inlägg om ett märkligt slott