Maggan mellan isbjörnar och pingviner
"I will not sell my friend!" sa Tómas Tómasson.
I floden Hvítá på Island finns ett stort och vackert vattenfall som heter Gullfoss, eller på svenska Guldfallet. När man ser det här vattenfallet så är det lätt att förstå varför det är ett av de populäraste turistattraktionerna i landet, även som när jag var här, en regnig dag.
Optimalt är att kunna pricka in en solig dag och få fallet med en vacker regnbåge och hur fallet rinner ner i den 32 meter djupa skrevan och får den guldiga färgen som är orsaken till fallets namn. Men även den här regniga dagen är fallet riktigt mäktigt. Det finns inget kraftverk men 1907 ville en engelsman köpa fallet för 50.000 IsKr för att bygga ett kraftverk men Tómas Tómasson som ägde fallet sa "I will not sell my friend!".
På 20-talet kom frågan om ett kraftverksbygge upp igen men Tómas dotter Sigríður Tómasdóttir som bodde på en gård i närheten och älskade Gullfoss som ingen annan, bestämde sig för att bevara vattenfallet och hotade med att kasta sig i vattenfallet om de skulle förstöra det med en dammbyggnad. Vet inte om den historien är helt sann men ovanför fallet finns det i alla fall en minnessten med Sigríðurs porträtt på.
Här uppe kan man även gå en vandringsled som följer den väg som Sigríður Tómasdóttir gick barfota till Reykjavik för att bevara fallet. Fram kom hon med blödande fötter efter sin protestmarsch på 120 km.
I informationen om vattenfallet så finns det några rader om att när man står här och vältrar sig i skönheten från den underbara naturen och dess upplyftande upplevelse så ska man känna mer energi när man lämnar fallet än när man kom. Håller med om att det är mäktigt att stå där och se alla dessa vattenmängder forsa ner, men jag tror nog att jag var mer blöt än fylld av energi.
Många ville gå ända fram till plattformen bredvid den övre delen av fallet, där hade man chans att bli ändå mera blöt.
Jag avstod och kikade på fallet från den översta utkikspunkten istället.
Här ser man hur det kastar sig ner i ravinen.