Släpp fångarne loss...

När vi var i Gävle så passade vi på att besöka fängelsemuseet. Skylten här inunder är därifrån men det var inte riktigt så som Gustav III hade tänkt sig då han liberaliserade strafflagstiftningen och begreppet fångvård sedan myntades.

Länsfängelset i Gävle öppnades 1847, det representerade en ny och humanitärare fångvård med separata celler för varje fånge. Tanken med de nya cellfängelserna var att internerna skulle isoleras från varandras skadliga inflytande och istället tillbringa sin tid i isolering och tystnad. I cellen skulle de begrunda sina brott och komma på bättre tankar.

Fängelset är byggt efter det så kallade Philadelphiasystemet med celler placerade längs ytterväggarna på ömse sidor om en ljusgård som går genom hela byggnadens höjd. En fångvaktare höll koll på hela anläggningen i pass om fyra timmar.

Fängelsemuseum är inrymt i tio celler på fängelsets andra våning. Man vandrar genom fängelsets historia. I första cellen möter vi en kvinna som sitter där och begrundar sitt öde. Med sig i cellen har hon sina två barn. Det ena är ett litet spädbarn som gråter i sin korg.

Museet har en bra audioguide som gör att man kan klicka sig fram och gå och titta och lyssna i sin egen takt.

Jag frågade om jag fick fotografera och fick svaret "fota så mycket du vill", så här kommer en liten del från vårt besök. I en av cellerna träffar vi på Carl Johan som bara är 17 år, han sitter inne för stöld och han har fått förmånen att ha verktyg och ska lära upp sig till skomakare på de fyra månader han sitter inne. Det här är 1916 och begreppet fångvård har realiserats. Fångarna isoleras visserligen fortfarande i ensamceller och ledordet i det moraliska förbättringsarbetet är Disciplin, Övervakning, Omvändelse och Fostran. Tanken är att kriminaliteten ska minska och antalet fängelser därmed bli färre. Inte bara färre utan man tror att om fångarna får utbildning och fostran så i framtiden ska vi inte behöva några fängelser mer.

Det gick kanske inte så som myndigheterna tänk sig, för här är vi framme vid den sista cellen och det år som det här fängelset stängde, 1986. Killen i den här cellen är en återfallsförbrytare som börjar bli van att bo här.

Vi vandrar vidare och tittar på alla museiföremål. Skarprättarens bila ser inte så trevlig ut.

Det här museet är två museer i ett så vi  går över till den äldre delen som kallas för slottshäktet.

Det ligger inrymt i en källarlokal och är inte så ljust och fint som i det andra huset. Kan tänka mig att det var både kallt och fuktigt. Här fick de sitta och vänta på sitt straff som ofta var väldigt grymma eller att visas upp för den övriga befolkningen till skam och vanära i stupstock och liknande.

I bilden ovanför syns en liten mörk kant i golvet. Det är en lucka ner till källaren och där nere ligger någon som tydligen fått ett straff under väntan också.

En hel del straff och pinoredskap finns samlade här och på brottssnurran kan vi se att man kunde bli straffad även efter döden.

I ett annat litet rum träffar vi Sigrid Olsdotter  Granlund.

Hon sitter där med tom blick och man undrar vad som rör sig i hennes huvud och vilket straff hon kommer att bli dömd till. 

Predikanten Erik Jansson ser inte lika bekymrad ut.

Han sitter här och läser för någon lite mer eländig person som krupit ner under säckväven. Han funderar nog på sin förestående flykt över till Amerikat.

Länk till Fängelsemuseets hemsida hittar du här.