En dag i Gävle

Inte nu, men i oktober var vi till Gävle. I tider med inställda resor så tänkte jag återvända med lite minnesbilder därifrån. 

Gävle är en trevlig liten stad och där finns en hel del att upptäcka. 

På vägen dit blir det ofta ett stopp i Gysinge. Ofta blir det en räkmacka på kaffet och en titt in på Naturrum. Fast den här dagen var det för tidigt för fika så vi tog en promenad istället. 

Det där med selfie är inte min grej, men ibland så... 

Vi avstod från att vandra Gästrikeleden, fast det blev några meter på den. Vi styrde sedan kosan mot Gävle.

.

Även där blev det en promenad,  kollade in husen som ligger så fint vid ån.

Bra att livräddningsbåten finns på plats, regnet hänger i luften den här dagen och det var inte så länge sedan det var båt som var det enda lämpliga färdmedel i Gävle. I dag blir det apostlahästarna som får ta oss runt.

Försökte dra upp dragkedjan torget för att se vad som dolda sig där under. Men den var för trög.

Hittade platsen för tidsreglering, måste väl vara där man samlas för att ställa om tillbaka till normaltid.

Promenerade vidare och fick med en stor väggmålning till min samling av målningar. 

På polhemsskolan finns det en till. 

Vid entrén till skolan hittar jag Urnebulosan och De Blommande Stenarna.  En skulptur av Katarina Jönsson Norling.

Det är en liten bronsfigur iklädd badrock. På huvudet bär hon den UrNebulosa vårt solsystem har bildats ur. Här växer också blommande stenar i betong, på dem kan man sitta och vila lite om man känner för det.

Träffar också på en runsten den står på gården med det passande namnet Kvarteret Runstenen. Den är visserligen en kopia av en sten som fanns här tidigare. Den flyttades eftersom den blev utsatt för skadegörelse. Inskriptionen berättar om Bruse som lät resa stenen för att hedra sin bror Egil som drog till Finland.

Regnat har det gjort och då hittade duvorna en egen pool att plaska runt i.

Söderhielmska var stängt.

Regnet inte bara hänger i luften, det kommer rejäla störtskurar mellan varven också, så vi slinker in på Länsmuseet, det var länge sedan vi var dit.

Där har de en liten utställningen som heter "Fråga bilden". Tanken är att man ska ha bilderna här som utgångspunkt för att diskutera källkritik, normer och ideal.

Bilen är en Oldsmobil från början av 1900-talet den tillhörde hovfotograf Carl Larsson, den hade 7 hästkrafter ochen toppfart på 40 km/t. I den åkte han runt på sina reportageresor. 

Den andra fotografen som är representerad i utställningen är Anna Nygren som var mer en bygdefotograf. Hon hade ingen bil utan cyklade runt i bygden med sin stora kamera och fotade vardagslivet i bygden. Hon ville utbilda sig till fotograf men det fanns inga pengar till det utan hon försöjde sig som sömmerska och fotograferade då det fanns tid över efter sömmerskejobbet och hushållsarbetet. Hon skrev även poesi och ägnade sig även åt att måla och brodera.

Det var inga kameror man stoppade i fickan på den tiden.

Finns många bilder att titta på plus ett bildspel på en skärm.

Eftersom det regnade en hel del passade vi på att titta på alla utställningar. Högst upp var det konst, vissa riktigt tilltalande och andra lite för moderna för min smak.

Vad det stod på det här konstverket kunde man bara se på långt håll. Nära såg man inte det.

Såg sedan att regnet upphört, men innan vi lämnade museet så hittade vi en avdelning med textilier. Vilka skatter som förvarades där och broderier, vävnader och massor av annat. Missa inte den avdelningen om du är det minsta intresserad av handarbete.

.

Har man traskat runt en hel dag i stan så känns det i fötterna så varför inte passa på att köpa nya skor.

När kvällen kom tyckte vi att vi var värda något gott att äta och dricka.

En av de godare pizzor jag ätit.

Blir inte alltid som man tänkt sig.

Även om det inte hela tiden blir som man tänkt sig, så får man göra det bästa av situationen. 

Förra sommaren var det tänkt att vi skulle bilat norrut, men då hamnade  jag i vårdsvängen och blev avrådd från att åka. I sommar har min fot spökat, men tänkte att varför sitta hemma och ha ont, så när vi nu skulle iväg och lämna hunden som vi passade, då passade även vi på att åka lite.

Boenden var bokade, jag hade bara ett läkarbesök kvar att klara av för att få svar på en magnetröntgen. Sedan bara packa väskan och åka.

Trodde jag, ja.

- Din fot är bruten säger min läkare.

-Men, säger jag, man ska ju inte kunna gå på en bruten fot.

-Du kan, svarar läkaren.

Inte så konstigt att jag har ont. Inte bara två ledband som gått sönder, foten var mer trasig. Nu blev det bråttom att få mitt nya stöd, vi åker ju i morgon. En stadig ortros sitter nu på foten och ska sitta där i fyra veckor till.     Lite knölig att gå med men nu gör det inte ont.

Lite rörig start blev det, men iväg kom vi. Första stopp blev i Hedesunda för att lämna hunden.  Här uppe avverkas det för fullt. Garnbarkborreangrepp sades det.

Sedan stod Gävle på tur. En stad vi besöker då och då så det blev inte mycket fotograferat där, men vi brukar titta på Mästerkockarna och de brukar ha tävlingar i Gasklockorna. Kunde vara kul att se var de fanns.

Vid Gävle Strand såg vi även Almagrundets fyrskepp. Det byggdes på Brodinska varvet i Gävle och blev klart våren 1896. ”Almagrundet” blev det sista fyrskeppet som togs ur tjänst, och detta skedde 1969.

Även om man haltar omkring med en klump på foten så behöver man äta, jag lyckades ta mig ner till torget i Gävle och åt en god middag på Trattoria Basta, en liten snyltgäst försökte tigga till sig lite av min pasta.

Nästa dag tog vi en tur ut till Bönan, allt var stängt och för att komma ut till fyren var det för långt för mig att gå från parkeringen. Vi fick istället en liten fin tur i vacker natur.

Hittade även en skylt, en lite gullig en.

En promenad i Gävle.

Finns väl inte så mycket att säga om den promenaden mer än att vi hade tur med vädret och det var skönt att röra på sig. Fick ihop över 20.000 steg den dagen.

Vid det stängda länsmuseet hade någon satt upp en graffitivägg, någon hade visa åsikter om den.

Gaveln på samma vägg.

Andra sidan.

Soptunnan har fått sig en släng med dekorationer också.

Kul dekor i tegelväggen på Länsmuseet.

Gamla Gäfle. Här finns det bebyggelse från tiden före den stora stadsbranden 1869. Vissa hus är så gamla som från tidigt 1700-tal.

Ett av de äldsta husen.

Borta vid gamla fängelset hittade jag den här dekorerade bänken. Kvinnokraft eller om det är gerillastickning. Fast den här var virkad.

En liten förklaring till vad gerillastickning är, saxat från Garntussens hemsida: "Gerillastickning, kravallstickning, stickgraffiti och gatustickning – kärt barn har många namn. Alla beskriver de hobbyn där man sätter upp stickade stycken i offentliga miljöer. Trots att tilltaget egentligen inte är lagligt är det få som stör sig på de färgglada tuberna som pryder lyktstolpar eller andra vardagliga föremål på stan. Till skillnad från vanlig graffiti skadar de inte heller underlaget och kan enkelt tas bort vid behov. Det krävs dock en sax för att göra det då styckena är fastsydda runt sitt föremål. Denna konstform har funnits i Sverige under ungefär 8-9 år".

Hittade en stolpe också.

Kom ner till Gavleån och de fina husen där, brukar stanna och beundra dem. Skulle inte ha något emot att bo så.

Många mönster i ån.

När vi ändå var ute och gick så fortsatte vi på Hälsans stig bort mot Boulognerskogen. Där träffade vi på en sebrabock.

På en kulle såg jag att gamle kungen Gustaf varit här 1924. Kan det klassas som graffiti? ;)

Vi traskade förbi Vall. Det ska ha varit en lantbruksskola här på 1800-talet. 

Som sagt hade vi tur med vädret, spegelblankt vatten...

..med fantasieggande speglingar.

I Boulognerskogen finns det en hel del konstverk också.

När vi nästan är tillbaka i själva stan så kan man beskåda  Carl Milles "Fem musicerande genier".

Vi fortsatte promenaden åt andra hållet, gick först igenom själva Gävle och vattenpölarna skvallrade om att det inte varit lika fint väder i går.

Passerade under järnvägen.

Pampigt och fint gammalt hus där.

 Lite reklam för ett trevligt kameramärke.

I de här kvarteren doftar det gott från nyrostat kaffe. Vinden låg inte på från Skutskär, den doften är inte lika behaglig.

Ute på Alderholmen byggs det för fullt.

Längs stränderna här på Alderholmen stod sjöbodarna och magasinen tätt. I takt med att järnframställningen i Gästrikland expanderade under 1700-talet kom skeppningen av järn från Gävle igång på allvar. Under samma tid växte varvs- och rederinäringen sig stark, vilket bidrog till att hamnen under slutet av 1700-talet var den tredje största i landet. Nu finns det inte så mycket kvar av den bebyggelsen.

Det växer upp mängder av hus här och jag ser att det har kommit en hel del nya sedan jag var i Gävle senast.

Nu ser jag dessutom att det växer upp hotfulla svarta moln, så vi återvänder till vårt hotell för att vila benen och undvika att bli genomblöta.

50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.

Släpp fångarne loss...

När vi var i Gävle så passade vi på att besöka fängelsemuseet. Skylten här inunder är därifrån men det var inte riktigt så som Gustav III hade tänkt sig då han liberaliserade strafflagstiftningen och begreppet fångvård sedan myntades.

Länsfängelset i Gävle öppnades 1847, det representerade en ny och humanitärare fångvård med separata celler för varje fånge. Tanken med de nya cellfängelserna var att internerna skulle isoleras från varandras skadliga inflytande och istället tillbringa sin tid i isolering och tystnad. I cellen skulle de begrunda sina brott och komma på bättre tankar.

Fängelset är byggt efter det så kallade Philadelphiasystemet med celler placerade längs ytterväggarna på ömse sidor om en ljusgård som går genom hela byggnadens höjd. En fångvaktare höll koll på hela anläggningen i pass om fyra timmar.

Fängelsemuseum är inrymt i tio celler på fängelsets andra våning. Man vandrar genom fängelsets historia. I första cellen möter vi en kvinna som sitter där och begrundar sitt öde. Med sig i cellen har hon sina två barn. Det ena är ett litet spädbarn som gråter i sin korg.

Museet har en bra audioguide som gör att man kan klicka sig fram och gå och titta och lyssna i sin egen takt.

Jag frågade om jag fick fotografera och fick svaret "fota så mycket du vill", så här kommer en liten del från vårt besök. I en av cellerna träffar vi på Carl Johan som bara är 17 år, han sitter inne för stöld och han har fått förmånen att ha verktyg och ska lära upp sig till skomakare på de fyra månader han sitter inne. Det här är 1916 och begreppet fångvård har realiserats. Fångarna isoleras visserligen fortfarande i ensamceller och ledordet i det moraliska förbättringsarbetet är Disciplin, Övervakning, Omvändelse och Fostran. Tanken är att kriminaliteten ska minska och antalet fängelser därmed bli färre. Inte bara färre utan man tror att om fångarna får utbildning och fostran så i framtiden ska vi inte behöva några fängelser mer.

Det gick kanske inte så som myndigheterna tänk sig, för här är vi framme vid den sista cellen och det år som det här fängelset stängde, 1986. Killen i den här cellen är en återfallsförbrytare som börjar bli van att bo här.

Vi vandrar vidare och tittar på alla museiföremål. Skarprättarens bila ser inte så trevlig ut.

Det här museet är två museer i ett så vi  går över till den äldre delen som kallas för slottshäktet.

Det ligger inrymt i en källarlokal och är inte så ljust och fint som i det andra huset. Kan tänka mig att det var både kallt och fuktigt. Här fick de sitta och vänta på sitt straff som ofta var väldigt grymma eller att visas upp för den övriga befolkningen till skam och vanära i stupstock och liknande.

I bilden ovanför syns en liten mörk kant i golvet. Det är en lucka ner till källaren och där nere ligger någon som tydligen fått ett straff under väntan också.

En hel del straff och pinoredskap finns samlade här och på brottssnurran kan vi se att man kunde bli straffad även efter döden.

I ett annat litet rum träffar vi Sigrid Olsdotter  Granlund.

Hon sitter där med tom blick och man undrar vad som rör sig i hennes huvud och vilket straff hon kommer att bli dömd till. 

Predikanten Erik Jansson ser inte lika bekymrad ut.

Han sitter här och läser för någon lite mer eländig person som krupit ner under säckväven. Han funderar nog på sin förestående flykt över till Amerikat.

Länk till Fängelsemuseets hemsida hittar du här.