Outlander - Doune Castle och en del andra slott.

Vi fortsätter vår utflykt i Outlanders spår.

Spisen här är enorm, så stor man kan gå in i den. För filminspelningarna av Outlander byggde man upp en exakt kopia av den här spisen.

Lite kul att gå runt och titta här, vi har fått en audioguide och kan knappa in och få lite information om de olika rummen vi kommer till.

Många stora rum är det och tanken och vetskapen om att här bodde och levde människor för 700 år sedan.

Lord´s Hall.

Eldstad mitt i rummet, behövdes nog mycket ved för att värma upp dessa stensalar.

Efter att ha fördjupat oss i Dune Castle far vi vidare till Linlithgow.

Linlithgow Palace är liksom de flesta slott här en imponerande byggnad.

Det ligger vackert vid Linlithgow Loch, en populär plats för picknick.

Det är lunchtid för oss, så vi letar reda på ett ställe där vi kan få en Ploughman´s lunch.

Mätta och belåtna tar vi en promenad i den lilla byn, någon har varit väldigt flitig här och stickat 100 vallmoblommor en blomma som används som symbol för "Remembrance Day".

Vi stannar inte där så länge utan dar vidare mot Blackness Castle. Det användes i Outlander som Fort William. Det var här som Jamie blev piskad och där han bryter sig ini slottet för att rädda Claire från Black Jack.

Här står båtarna på ben vid lågvatten.

När vi är där så är det full fart och mängder med folk som är där för att besöka en medeltida marknad. En promenad i omgivningarna och byn känns mer lockande.

Härifrån kan man se de tre broarna vid Firth of Forth.

Dags för en kopp Tea så vi beger oss till den lokal puben.

Pubägaren är en trevlig prick och mycket talför, så det är snudd på att vi missar bussen tillbaka när vi lyssnar på alla hans fantastiska historier.

Han är mäkta stolt över ett träd som Mel Gibson Planterat på hans gård då Braveheart spelades in här.

Till slut kommer vi till Midhope Castle, Lallybroch i filmen.

Det är Jamies hem och hans syster Jenny bor där med sin man och deras barn.

Den här portalen ser man i filmen då Jamie kommer hem efter en lång tid på flykt.

Alexander Drummond och hans frus initialer som bodde här 1587.

Här får man inte gå in och det är bara vid begränsade tillfällen man får besöka stället, för att inte störa jordbruksverksamhet och jakt.

Fin omgivning även här.

Det börjar bli kväller och vi vänder åter till Edinburgh.

Tittar först lite närmare på de berömda broarna.

Den bron som är mest berömd och även upptagen som världsarv är den röda järnvägsbron.

Med buss till Fort William.

En tidigt morgon, redan före frukost, traskar vi iväg till Diagonalgränd, fast i verklighetens Edinburgh så heter den Victoria Street. Där vid Museum Contex är det samling för den utflykt vi bokat med Gray Line. Butiken där, som är stängd så här tidigt på morgonen, är ett eldorado för Harry Potter fans.

Frukost serveras i bussen och vi får en påse med lite smått och gott, säkert något liknande som skolbarnen här brukar få med sig i lunchlådan. Utanför fönstret är det rena rama smörgåsbordet för fotografer, dimman ligger som sjok över terrängen och det svider rejält i fotofingret eftersom vi inte kan stanna. Dimmfotografering ingår inte i den här turen. Tar ändå en bild genom bussfönstret.

Det ser ut att bli en solig dag.

Vi åker förbi spegelblanka sjöar...

...tyvärr ingår inga stopp där heller och skulle vi stanna överallt där jag skulle önska mig så kom vi nog aldrig fram, för vacker natur är det i Skottland.

Ett stopp före slutmålet hinner vi med och det är vid bergen The Three Sisters. De figurerar i filmerna om Harry Potter och de mest entusiastiska har med sig trollstavar och poserar framför bergen.

Vi äntrar vår buss och far vidare mot Fort William som är ett av delmålen på vår resa och anledningen till att vi valde att boka den turen. Att vi fick sällskap av en hel del Harry Potterfans gör inte resan sämre, tvärtom. Vi får veta och lära oss en massor som vi inte hade en aning om och troligtvis inte har nytta av sedan, men kul att veta. Här i Fort William byter vi färdmedel till tåg. Vi ska åka Hogwartexpressen eller The Jacobite som den egentligen heter.Vill man fota loket med all pysande ånga så får man vara tålmodig och även snabb för att hinna få en bild mellan alla de som ska ta selfies.

Det lyckas till slut och så måste jag ju ha en bild på förstaklassvagnen, som heter Florence, den är döpt efter en av de trogna tågvärdinnorna. Hon fick det i 50-års present.

Till souvenirshopen är även Muglare välkomna, eller i alla fall tolererade.

Tåget avgår i tid och trots det strålande fina vädret så är det här ingen solkurva.

Förutom att det är ett trevligt gammalt ångtåg så har vi fin natur utanför fönstren.

Det är ont om öppningsbara fönster men jag lyckas hitta en ledig dörr där det går att öppna fönstret, delar det med några till och vi turas om att ha fönsterplats.

För de som inte är så ivriga att fota så kan man roa sig med att handla så som de gjorde i filmerna. Chokladgrodorna verkar vara populärast.

I väntan på höjdpunkten av resan så tar jag lite fler naturbilder.

Sedan börjar Glenfinnan Viaduct skymta. Det är den som alla väntat på att få en bild av.

Får en till bild innan jag lämnar över fönstret till nästa på kö.

Det är vackert ner i dalen också.

När vi åkt över viadukten är det min tur i fönstret igen.

Vid Glenfinnan Station är det ett tågstopp för att mötande tåg ska kunna passera.

Lite mer fin natur...

...sedan har vi inte så långt kvar till slutmålet Mallaig, och kan sitta och njuta av det vi har utanför fönstren.

Framme i Mallaig är det dags för lunch och vad passar inte bättre att äta i en fiskeby än dagsfärsk fisk och den klassiska rätten fish and chips.Min lilla maskot måste ju självklart få vara med också.

Promenaden i Mallaig och återresan kommer i nästa blogginlägg.