Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Besök i byn Tortuguero.
Dags att göra ett besök i den närbelägna byn Tortuguero. Trots att det bara finns båtväg dit så är det ingen ö utan byn ligger på en landtunga som sticker ut mellan kanalerna och Karibiska havet.
Dit åkte vi båt, såg den här familjen ute på paddeltur och visst var det bra att flytvästarna räckte till de vuxna ändå.
Tortuguero betyder "place of the turtle" och fick sitt namn då hundratals gröna sköldpaddor återvänder hit och lägger ägg, vilket havssköldpaddor alltid gör, återvänder till platsen där de föddes för att fortplanta sig. Trots det namnet så var vi inte iväg för att titta på när sköldpaddorna kom upp. Man fick inte gå dit på egen hand, de var rädda att turisterna skulle skada sköldpaddorna och dessutom fick man inte fotografera och inte ha någon belysning. Kändes inte motiverat att lägga pengar på det, fanns så mycket mer att se.
Här i byn kunde man hyra gummistövlar för att vandra ut i de blöta områdena och hoppas på att få se jaguaren. Chansen till ett sådant möte var inte stor i alla fall inte då en grupp kinesiska turister, som inte var direkt tysta av sig, gick iväg på spaning.
Vi tar en promenad i byn istället för att jaga okända djur.
Men en liten krabba träffar vi på.
Med sådan här tomt så behöver man inte bekymra sig så mycket över gräsklippning inte för att vattna gräsmattan heller.
Lite av vad som fastnade framför linsen då vi vandrade genom byn.
Sopsotering.
Vid de här målningarna stod det en samling folk och tittade upp i träden, Klart man blir nyfiken då och vill kolla in vad som händer där.
Gissningarna var många om vad som rörde sig uppe i trädtoppen, först var vi väldigt säkra på att det var en apa som klättrade där, men den var lite för stilla så det var nog en sengångare. Men till slut såg vi att det var en jättestor grön leguan.
Den har hittat en riktig guldgruva till skafferi. Bara att sträcka ut sig lite och greppa en ny frukt,
Utedass, eller kanske en offentlig toalett.
Gungställningen behöver sig en liten ansiktslyftning.
Vi tar en sväng ner till havet också.
Tillbaka till till vår lodge tar vi en promenad genom skogen. Träffar på några riktigt stora gräshoppor.
-Åh, nej inte fler turister som ska fotografera mig.
Myrorna har en autostrada över vår stig, de sliter rejält med bladen de bär på.
Nu börjar äventyret.
Nu är det dags, vi har utforskat staden San José i två dagar och längtar nu efter att få komma iväg på den riktiga resan.
Tidigt på morgonen, redan före frukost blir bi upphämtade på hotellet. Vi har bokat resan genom ett resebolag, men det är ingen grupp vi reser i och ingen sammanhållande reseledare utan vi kommer att träffa på en hel del lokala guider och vi kommer att träffa på människor från jordens alla hörn. Dennis heter vår guide för de här första dagarna. Dagens resesällskap består av holländare, tyskar och amerikanare och även några costaricaner.
Dennis är förutseende och vet att dit vi ska finns det ingen bank och inga ATM-maskiner för att hämta ut kontanter, så då han hör att det är flera som har behov av att fixa det stannar vi vid en penningautomat. Vi har redan fixat det så jag kan sitta kvar i lugn och ro och kolla in vägmärkena. Den här har jag aldrig sett förut.
Men när alla är kontanta så kan vi lämna storstaden och bege oss ut i landet. Dagens tur ska gå till Mawamba Lodge i Tortuguero. Vi åker genom ett varierande landskap, det är regnperiod men floderna vi korsar ser väldigt torra ut och än så länge har vi bara haft en enda skur. Den kom i gårkväll och visade oss hur en störtskur ska vara, det fullkomligt öste ner i en kvart ungefär.
Resan går genom Braulio Carillo National Park och vi får se många varierande naturvyer, vi åker till och med genom en tunnel som går genom vulkan.
Efter två timmar i bussen är det dags för frukoststopp.
Här kan vi se vad vattnets kraft kan ställa till med, tur vi inte ska över den bron.
Här får vi även en första kontakt med den rikliga vegetationen. Det är som en vägg ner mot floden.
Gott om blommor, vackra fjärilar och andra djur som hörs inne i växtligheten.
Men hur vackert det än är vid frukoststället så måste vi åka vidare. Vi har förutom bussturen till hamnen en kanaltur på över en timme innan vi är framme vid vår lodge. Vi ska till väglöst land och enda transportmedelet där är båt. Som grädde på moset börjar det regna innan vi kommer fram till hamnen. Men det ÄR regnperiod så vi är beredda på det och plockar fram våra regnkläder. Lite värre är det med bagaget som ska förflyttas ner till båtarna. det är lerigt och geggigt där. Men vad gör det, är det äventyr så är det.
I början på vår tur regnar det så kraftigt så sidorutorna på båten är nedfällda, men vi har tur. Det klarnar upp och sidorna rullas upp och vi får se lite av kanalen och regnskogen.
Det finns till och med vägskyltar i de här kanalerna.
Molnen ligger över trädtopparna.
Allt som behövs ute i de här väglösa områdena transporteras ut med båt. Visserligen är det fastland och inte några öar, men marken här är mer eller mindre våtmark.
Efter en trevlig båttur är vi så framme i Tortuguero.
Och till vår lodge. Mawamba Lodge.
Här blir vi mottagna med kalla handdukar och något gott att dricka.
Efter lunchen ska vi åka till den närliggande byn för att få en liten inblick i hur lokalbefolkningen lever här ute.
Men det tar vi i nästa inlägg.
- föregående - - nästa -
Outlander - Doune Castle och en del andra slott.
Djurlivet inpå knuten.
Vi hade inte bara besök av ekorrar på landet, den här kaxiga hackspetten var en flitig gäst och då den promenerade på verandaräcket såg den extra kaxig ut.
-Äsch, det var ju samma mat som i fågelmataren, jag går tillbaka dit.
Då det var kö till fågelmataren passade småfåglarna på at förse sig av ekorrens mat i muggen.
Inte bara fåglar kom på besök. Den här lilla filuren landade på verandaräcket och stannade så länge att den fick bli fotomodell för en stund.
Jag vet inte vad det är för något kryp...
...men den hade vissa problem med att ta sig vidare eller om den bara tyckte att det var skönt att sitta där i solen och lufta vingarna.
En fjäril av något slag kom på besök.
En dag upptäckte jag sådana här gropar i gruset, har inte sett dem förut men fick veta att det är myrlejon som gräver sådana fällor. Jag spanade där men upptäckte inga myrlejon, men några myrskelett låg det ibland i en del gropar.
Sommargäster hade vi på landet också, och det är klart de ville njuta av solen.
Vi var hem till Bromma för att se till huset och jag behövde göra mina besök till sjukgymnastiken. Tyvärr så hade jag lämnat kameran på landet, för när jag tittade ut på kvällen så upptäckte jag att djurbeståndet vid tomten hade utökats. Kanske inte den mest välkomna besökaren, men det var första gången jag sett någon här hemma. Gamla handblåsta fönster och inzoomat med mobilen blev ingen lyckad bild. Mer bara som ett bevis om att det verkligen var en grävling som var där. Den var ganska skygg, för när jag gick ut för att ta en bild utan fönster emellan så fick jag bara en bild på rumpan och svansen då den slank iväg.
Corcovado och Limhamnsjesus.
Ett måste när man är i Rio de Janeiro för första gången är att besöka kristusstatyn (Cristo Redentor, på portugisiska) uppe på berget Corcovado. Berget är 710 meter högt och det borde vara en hänförande utsikt där uppifrån vid klart väder. Vi har väl inte haft så mycket klart väder och dagen för vårt besök lovar väl inte det klaraste vädret heller. Det regnar i alla fall inte. Ser ni statyn där borta bland molnen?
Från vårt hotell ser statyn ut att sväva bland molnen.
Vi har i alla fall bokat in en tur upp till statyn, en liten minibuss hämtar upp oss vid hotellet och vår lilla grupp består av två engelsmän, mig och maken och vår guide Eduardo. Tror inte han var så van guide, för det han delgav oss läste han innantill på en knagglig engelska. Men hur som helst så begav vi oss iväg för att stifta närmare bekantskap med den 38 meter höga statyn. Ett litet stopp på uppvägen ökade våra förhoppningar om att det skulle klarna upp något.
När vi så kom upp till mellanstationen för bergbanan som går upp till statyn, tanken är att vi ska åka bil upp, kan jag inte påstå att vädret kändes lovande för utflykten.
Man ser inte många meter bort.
Vi får veta att under nattens oväder så har ett träd fallit rakt över vägen och vi måste vänta tills det röjts bort, jag roar mig med att kolla in djurlivet.
Hittade några sådana här baggar som valt att sova på rygg.
Jag väckte dem genom att vända dem på rätt köl...
...och de satte genast igång med dagens jobb.
Fanns en del fåglar också, men de var lite blyga.
Efter lite väntande och diskussion med personalen där uppe så fick vi veta att det inte gick att komma fram bilvägen utan vi fick åka ner igen och ta bergbanan upp. Där nere står en lite annorlunda staty.
Efter lite köande så kommer vi iväg med första vagnen för dagen.
Turen upp går genom skog och moln och lite högre upp kommer vi förbi den mellanstation där vi stod och väntade nyss. Ett mycket fallfärdigt hus håller på att renoveras och det ska bli hotell så småningom.
Sista biten upp mot statyn kan man välja på att gå trappor eller åka hiss och rulltrappa.
Så var vi uppe vid den stora kristusstatyn. Ett som är bra med alla dessa selfies är att folk ser så glada ut.
Jag läste att statyn skulle ha förlorat ett finger på högerhanden i ett åskväder, tog en bild men de måste ha lagat handen.
Sedan måste vi beskåda den formidabla utsikten. ;)
Här en till som verkar fundera på hur det ser ut där nere.
Molnen skingras lite emellanåt så man ser att det finns en stad under oss.
Masterna på berget intill ser lite spöklika ut då de skymtar fram då och då.
Vår guide beklagade sig för att vi hade otur med vädret och sikten men jag tycker nästan att det var lite mer spännande så här. Kom att tänka på sången "Jag har hört om en stad ovan molnen", här kan vi säga att vi såg en stad under molnen. Det var nästan som om någon gläntade på förlåten och lät oss skymta en glömd och gömd stad. Lite magisk känsla när molnen öppnade sig för en stund.
På baksidan och i sockeln av statyn finns det ett litet kapell.
Men hur var det där med Limhamnsjesus då? Jo, det ryktas om att statyn är gjord av cement som kommer från Cementa i Limhamn, det blev känt bland svenska sjömän och de döpte statyn till Limhamnsjesus. Nu stämmer inte det helt och hållet, visserligen levererades cement från Limhamn, men den användes bara till fundamentet.
Man får inte mata aporna här...
...men det bryr sig inte aporna om utan förser sig gärna av det de kan roffa åt sig. Den här som satt ovanpå maskinhuset till bergbanan hade lyckats få tag på ett stort bröd.