Siktat i Edinburgh.

I Edinburgh håller man på traditionerna och då det ska vara bröllop kommer dessa stiliga skottar med sina säckpipor.

Inte bara säckpipespelarna är finklädda.

Släktfoto.

Även folk på stan ses skymta i kilt.

Den mannen står nära ett av Edinburghs äldsta hus.

Det är stora nivåskillnader i en här staden.

Bra att hitta en trappa som genväg då, The Scotsman Steps. Dessa trappor finns i ett torn och har 104 trappsteg.

Tidigare var dessa trappor i ett bedrövligt skick av vandalism och antisocialt beteende. I folkmun gick de under namnet "pishy steps". Men 2011 startades ett privat projekt för att renovera trappan och nu ser den så här fin ut, med marmortrappsteg där alla har olika färg.

Den här puben är också gammal, en av de äldsta i Edinburgh. Fast det verkar vara många om den titeln.

Puben såg ut att ha en vaktande katt; kattvakt.

Tittar man ner då man promenerar omkring, så finns det lite information att hämta.

En fin dörr.

På en piedestal i stan så sitter det en liten hund som är flitigt klappad på nosen, det är Greyfriars Bobby. Bobby är inte vilken hund som helst. Det har skrivits böcker om honom och även gjorts film. Historien förtäljer oss att Bobby levde i Edinburgh på 1800-talet, hans ägare polismannen John Gray avlider 1858 av tuberkulos. John begravdes på Greyfriars kyrkogård och där vid graven tillbringade sedan Bobby sina sista 14 år. Kyrkogårdsarbetarna försökte få bort honom men utan resultat, till slut tyckte de så synd om honom att de byggde ett litet skjul till hunden och gav honom mat.

Eftersom Bobby var en hund  så fick han inte begravs inne på kyrkogården utan fick en grav med sten strax utanför och relativt nära sin husses grav. Bobby har mer eller mindre blivit som ett helgon och besökare lägger ofta en pinne vid hans gravsten.

Outlander - Doune Castle och en del andra slott.

Vi fortsätter vår utflykt i Outlanders spår.

Spisen här är enorm, så stor man kan gå in i den. För filminspelningarna av Outlander byggde man upp en exakt kopia av den här spisen.

Lite kul att gå runt och titta här, vi har fått en audioguide och kan knappa in och få lite information om de olika rummen vi kommer till.

Många stora rum är det och tanken och vetskapen om att här bodde och levde människor för 700 år sedan.

Lord´s Hall.

Eldstad mitt i rummet, behövdes nog mycket ved för att värma upp dessa stensalar.

Efter att ha fördjupat oss i Dune Castle far vi vidare till Linlithgow.

Linlithgow Palace är liksom de flesta slott här en imponerande byggnad.

Det ligger vackert vid Linlithgow Loch, en populär plats för picknick.

Det är lunchtid för oss, så vi letar reda på ett ställe där vi kan få en Ploughman´s lunch.

Mätta och belåtna tar vi en promenad i den lilla byn, någon har varit väldigt flitig här och stickat 100 vallmoblommor en blomma som används som symbol för "Remembrance Day".

Vi stannar inte där så länge utan dar vidare mot Blackness Castle. Det användes i Outlander som Fort William. Det var här som Jamie blev piskad och där han bryter sig ini slottet för att rädda Claire från Black Jack.

Här står båtarna på ben vid lågvatten.

När vi är där så är det full fart och mängder med folk som är där för att besöka en medeltida marknad. En promenad i omgivningarna och byn känns mer lockande.

Härifrån kan man se de tre broarna vid Firth of Forth.

Dags för en kopp Tea så vi beger oss till den lokal puben.

Pubägaren är en trevlig prick och mycket talför, så det är snudd på att vi missar bussen tillbaka när vi lyssnar på alla hans fantastiska historier.

Han är mäkta stolt över ett träd som Mel Gibson Planterat på hans gård då Braveheart spelades in här.

Till slut kommer vi till Midhope Castle, Lallybroch i filmen.

Det är Jamies hem och hans syster Jenny bor där med sin man och deras barn.

Den här portalen ser man i filmen då Jamie kommer hem efter en lång tid på flykt.

Alexander Drummond och hans frus initialer som bodde här 1587.

Här får man inte gå in och det är bara vid begränsade tillfällen man får besöka stället, för att inte störa jordbruksverksamhet och jakt.

Fin omgivning även här.

Det börjar bli kväller och vi vänder åter till Edinburgh.

Tittar först lite närmare på de berömda broarna.

Den bron som är mest berömd och även upptagen som världsarv är den röda järnvägsbron.

Med buss till Fort William.

En tidigt morgon, redan före frukost, traskar vi iväg till Diagonalgränd, fast i verklighetens Edinburgh så heter den Victoria Street. Där vid Museum Contex är det samling för den utflykt vi bokat med Gray Line. Butiken där, som är stängd så här tidigt på morgonen, är ett eldorado för Harry Potter fans.

Frukost serveras i bussen och vi får en påse med lite smått och gott, säkert något liknande som skolbarnen här brukar få med sig i lunchlådan. Utanför fönstret är det rena rama smörgåsbordet för fotografer, dimman ligger som sjok över terrängen och det svider rejält i fotofingret eftersom vi inte kan stanna. Dimmfotografering ingår inte i den här turen. Tar ändå en bild genom bussfönstret.

Det ser ut att bli en solig dag.

Vi åker förbi spegelblanka sjöar...

...tyvärr ingår inga stopp där heller och skulle vi stanna överallt där jag skulle önska mig så kom vi nog aldrig fram, för vacker natur är det i Skottland.

Ett stopp före slutmålet hinner vi med och det är vid bergen The Three Sisters. De figurerar i filmerna om Harry Potter och de mest entusiastiska har med sig trollstavar och poserar framför bergen.

Vi äntrar vår buss och far vidare mot Fort William som är ett av delmålen på vår resa och anledningen till att vi valde att boka den turen. Att vi fick sällskap av en hel del Harry Potterfans gör inte resan sämre, tvärtom. Vi får veta och lära oss en massor som vi inte hade en aning om och troligtvis inte har nytta av sedan, men kul att veta. Här i Fort William byter vi färdmedel till tåg. Vi ska åka Hogwartexpressen eller The Jacobite som den egentligen heter.Vill man fota loket med all pysande ånga så får man vara tålmodig och även snabb för att hinna få en bild mellan alla de som ska ta selfies.

Det lyckas till slut och så måste jag ju ha en bild på förstaklassvagnen, som heter Florence, den är döpt efter en av de trogna tågvärdinnorna. Hon fick det i 50-års present.

Till souvenirshopen är även Muglare välkomna, eller i alla fall tolererade.

Tåget avgår i tid och trots det strålande fina vädret så är det här ingen solkurva.

Förutom att det är ett trevligt gammalt ångtåg så har vi fin natur utanför fönstren.

Det är ont om öppningsbara fönster men jag lyckas hitta en ledig dörr där det går att öppna fönstret, delar det med några till och vi turas om att ha fönsterplats.

För de som inte är så ivriga att fota så kan man roa sig med att handla så som de gjorde i filmerna. Chokladgrodorna verkar vara populärast.

I väntan på höjdpunkten av resan så tar jag lite fler naturbilder.

Sedan börjar Glenfinnan Viaduct skymta. Det är den som alla väntat på att få en bild av.

Får en till bild innan jag lämnar över fönstret till nästa på kö.

Det är vackert ner i dalen också.

När vi åkt över viadukten är det min tur i fönstret igen.

Vid Glenfinnan Station är det ett tågstopp för att mötande tåg ska kunna passera.

Lite mer fin natur...

...sedan har vi inte så långt kvar till slutmålet Mallaig, och kan sitta och njuta av det vi har utanför fönstren.

Framme i Mallaig är det dags för lunch och vad passar inte bättre att äta i en fiskeby än dagsfärsk fisk och den klassiska rätten fish and chips.Min lilla maskot måste ju självklart få vara med också.

Promenaden i Mallaig och återresan kommer i nästa blogginlägg.

9:40 from Glasgow och en halv ko.

Är man så nära Skottlands huvudstad som man är då man är i Glasgow så vore det dumt att inte passa på att ta tåget och besöka Edinburgh. Dumma var vi inte, så vi tog tåget och gjorde ett besök. Vi fick ett tips om att ta tåget från Queens street.

Så vi hoppade på tåget där.

Landskapet vimlade förbi utanför fönstret.

Efter mindre än en timme var vi framme i Edinburgh.

Visserligen behöver man mer än några timmar för att hinna se Edinburgh men lite ska vi väl hinna med. Edinburgh har gjort det lite lätt för sig med världsarvsutmärkelsena, man har utsett två hela stadsdelar till världsarv, nämligen Gamla staden och Nya staden. Det finns mer än 4 500 bevarade byggnader där. Vi börjar vår promenad med att gå mot Gamla staden.

Det som känns mest angeläget att titta på är slottet som ligger högt uppe på en klippa.

På vägen upp passerar vi en stor byggnad som mer ser ut som en kyrka än den universitetsbyggnad som det är.

Det är ganska branta backar och att få stanna upp för att ta någon bild är bra för andhämtningen.

Vi kommer upp till en stor öppen plats framför slottet, där kan man i augusti se Royal Edinburgh Military Tattoo.

Vindlande gångar leder oss in i själva slottet.

Mest imponerande ser slottet ut när man vandrar runt berget och ser det underifrån.

Vi fortsätter vår promenad runt klippan med slottet och hittar en halv ko.

Vi kommer till Princes street är som kantad av blommande träd.

Här nerifrån ser inte slottet lika imponerande ut.

Princes street är Edinburghs främsta shoppinggata men här finns även några äldre hus bevarade som huset med Romanes & Paterson Tea Room. Det var Sir Walter Scotts favorit tea room.

Inte så konstigt då att han fått sitt pampiga minnesmärke intill.

Mest känd är han för romanen Ivanhoe, kanske det är den boken han håller i handen här.

Vill man bli fotograferad tillsammans med en säckpipspelande skotte i kilt så går det bra här. Åtminstonde den här dagen, det var tydligen populärt för det var kö fram till honom.

Det var inte alla här som gick omkring klädd i kilt men det fanns betydligt fler än i Glasgow. Kolla in strumpan på den här killen. Verkar inte som de har någon knivlag i Skottland eller om killar i kilt är undantagna den.

Vi fortsätter Princes street frammåt. Den går mitt emellan gamla och nya staden och i slutet av den har vi Carlton Hill, som också är ett världsarv. Högt där uppe syns The Nelson Monument. Varje år den 21 oktober, som är Nelsons dödsdag, flaggas det med örlogsflaggan där.

Vid Dugald Stewart monument (Dugald Stewart var en skottsk filosof) kan man blicka ut över både nya och gamla staden.

Här uppifrån ser man hur den stora shoppingatan Princes street delar av staden.

En pampig byggnad som får mina tankarna att gå Grekland, men det är Skottlands nationella minnesmärke över skotska soldater och sjömän som dog i Napoleonkrigen.

Upp till Arthur's Seat hinner vi inte, även om det ser inbjudande ut.

Våra tågbiljetter gäller för "low peak" så vi nöjer oss med att titta på utsikten från den här kullen.Gamla staden.

 Nya staden.

Fotografer var det gott om här.

Vi traskar ner igen för att ta tåget tillbaka till Glasgow.