Dödens järnväg.

Som sagt, så kom tåget.

Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.

Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?

Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.

Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.

Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.

Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.

Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar. 

Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. 

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.

Vi tuffar förbi små hus...

...vackert landskap.

Berg börjar synas.

Hägrar

Magra kor.

Mera berg.

Fält med tapioca.

Risfält.

Ser lite folk vid sidan om järnvägen.

Kan bli tröttsamt att resa.

På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.

Så den här skylten kan vara befogad.

Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.

Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.

Lite speciell lyktstolpe.

När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.

Vi vinkar farväl till konduktören...

...och tåget.

Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.

Sitta fint kunde man också.

och under strecket_____________________________

Bron över floden Kwai.

Som sagt så kommer vi sjövägen till den berömda bron. 

Kanchanaburi gränsar till Myanmar (Burma, men Kanchanaburi är mest känd eller ökänd om man vill, för bron över floden Kwai. Bron över Kwai byggdes under andra världskriget mellan 1942 och 1943 av tusentals straffångar från de allierades sida. Den japanska armen ville ha bron för att transportera manskap och utrustning till den burmesiska fronten, där Japan krigade mot britterna. Hela järnvägssträckan mellan Burma och Thailand är 415 km lång och tusentals fångar dog under byggandet av bron (2 man per meter).

Som jag nämnde i förra inlägget så har det blivit lite förväxlingar angående floden och bron. Bron byggdes inte över den flod som västerlänningarna valt att kalla Kwai (Khwae). Järnvägen följer visserligen dalgången utmed floden Khwae Noi, men bron går faktiskt över floden Mae Klong. 

Förklaring är att floden Khwae Yai, som har sina källor i Tenasserim, flyter i provinsen Kanchanaburi samman med floden Khwae Noi. Efter detta sammanflöde var flodens namn Mae Klong. 

I och med att bron blev berömd och allt fler turister strömmade till för att se den fick thailändarna ett litet delikat problem. Det fanns ju ingen bro över floden Kwai (Khwae) utan bara en bro över Mae Klong! För att lösa problemet döpte man helt enkelt om en del av floden! Därför kallas en flera kilometer lång sträcka av Mae Klong istället för Khwae Yai. Det handlar om sträckan efter sammanflödet med Khwae Noi, inklusive den del där bron finns. 

Här liksom vid krigskyrkogården pyntas och dekoreras det för fullt.

Det fejas, målas och tvättar för i morgon ska kronprinsessan komma på besök.

Vi tar en promenad ut på bron.

En selfie är obligatoriskt, tycker en del.

Byter till fisheye och vandrar över till andra sidan.

Nu har jag dokumenterat bron åt båda hållen.

Floden som bytt namn.

Finns det turister så finns det försäljare, den här damen stod mitt på bron och säljer något ätbart, tror att det är musslor.

Här lagas det något gott.

Den här killen täljde och formade fram konstverk i tvål.

Fast jag undrar vem som näns tvätta sig i en sådan här vacker tvål.

Juicer av alla de slag finns det att köpa.

Här lagas det mat, det liknade vårt korvbröd men var nog något helt annat.

Förväntansfulla kunder.

Men nu hinner vi inte gå runt och titta på alla försäljare längre.

För nu kommer tåget.

-------------------------