Cu Chi tunnlarna i Vietnam.

Ett besök vid Cu Chi tunnlarna är ett måste om man är i Ho Chi Minh City. På vägen dit åker man förbi böljande risfält och ser att skörden är i full gång.

Vår lolkale guide Maj tyckte att vi skulle få se hur riset ser ut, innan det kommer i paketet i butiken, så hon sprang ut och plockade en bukett.

Stora odlingar med gummiträd virvlade förbi vårt bussfönster.

Tunnlarna började byggas 1948, då Viet Minh (befrielserörelsen) använde dessa i kampen mot fransmännen. På 60-talet började tunnlarna att användas igen, denna gång av FNL-Gerillan mot amerikanarna i vietnamkriget. Det är ett stort underjordiskt område som ursprungligen sträckte sig  ända från Ho Chi Minh City till kambodjanska gränsen. Ett sinrikt system med gångar i flera våningar, stora underjordiska rum som användes som bostäder, skolor och sjukhus, luftkanaler med osynliga utgångshål och även utgångar i floden. I ett av informationsrummen kan man se en genomskärning av hur systemet såg ut.

Där fick vi se en informationsfilm tunnelsystemet och krigen.

Så här enkla redskap använde vietnameserna för att gräva tunnlarna.Tunnlarna var cirka 60 gånger 40 cm men i öppningen kunde de vara bredare för att locka in amerikanarna. Behövs inte så mycket fantasi för att förstå vad som hände när de lite mer storväxta amerikanarna kom längre in och tunneln inte var lika bred. Det blev ungefär som att gå in i en tratt.

 Nu finns det tunnlar som är utgrävda till turiststorlek till cirka 1 meter gånger 80 cm. Trots det så kändes de inte så rymliga, dessutom var det becksvart. Jag hade ingen blixt med mig men Ulf Unosson, som var med på vår resa, har varit vänlig att låna ut sin bild på Britta som trevar sig fram i tunneln. Tack Ulf!

Mängder av olika typer av fällor fanns också här, den ena snillrikare än den andra. Jag är glad att det var inhägnat runt den här fällan.

Jag hade inte velat falla ner på de här sylvassa spjuten.

Tänk bara att öppna en dörr och få den här farandes emot sig.

Men vad är det här, bara en massa vissna löv.

Det rör sig i löven.

Vad kan det vara?

Någon kikar lite förskrämt upp. Spanar runt om det kan finnas någon amerikan där.

Fast i dag var det bara Britta som var den enda i vårt sällskap som fick plats.

Tittar man på Magnus fot, inser man att tunnelöppningen inte var speciellt stor.

 Tunnlarna möjliggjorde för Vietnameserna att göra räder mot de amerikanska trupperna på alla tänkbara och otänkbara ställen, också direkt i amerikanarnas s.k. "säkrade zoner".  Som här mitt i amerikanarnas skyttegrav.

Den här gamla amerikanska M41 stridsvagnen har kört på en landmina.

Till slut, när amerikanarna inte lyckats ta in Cu Chi området, bomades det med mycket tungt artelleri. Längst bak står det clusterbomber.

Trots det så klarade sig tunnlarna bra och därför kan vi besöka dem i dag.