Sveriges största bronsåldersgrav.

När vi smält frukosten och även morgonens upplevelser så beslutade vi oss för att åka till Kivik. Jag var nyfiken på om den berömda äppeltavlan som görs till Kiviks marknad fanns kvar för beskådan. Det kanske den gjorde men men vi hittade inte ens var den skulle finnas.

Däremot så hittade vi en praktfull bronsåldersgrav, Sveriges största från bronsåldern. Nämligen Kungagraven.

Den kallas också för Kiviksgraven eller bredarör - den breda gaven. Bred och stor var den verkligen, den fick inte ens plats på bilden fast jag hade 28 mm på kameran.

Det här röset byggdes för mer än 3000 år sedan. Havet var då tre meter högre och klimatet varmare än nu. Fast den här dagen var det väldigt svårt att tro på att de kunde ha det varmare då, vi var där mitt i värsta värmeböljan. Även om vi nu upplevde det här röset som väldigt stort så hade det ändå varit större. På 1700-talet förstördes röset då man började använda stenen till byggnadsmaterial, antagligen visste man inte riktigt vad det var för stenhög de hade där. Så fortgick ända till 1748 då två män som var där och letade sten föll igenom och hamnade i stenkistan.

Men 1931 plockades all sten bort och man fann hövdingen, när sedan alltihop restaurerades så anlades en gång fram till en dörr in till stenkistan. Där kan man tydligen få gå in och titta på hällristningarna som finns vid sidan av stenkistan. Tyvärr fanns det ingen information om när det är möjligt eller om det fortfarande går att få komma in. Hittade bara en skylt om att det kostade 25 kr. Senare forskningar har dock kommit fram till att det inte är någon hövding eller kung som är begraven här utan flera ungdomar.

Hur det än är med vems graven är så känns det lite spännande att veta att här var det aktiviteter för så länge sedan.

Vi hinner bara åka några hundra meter så kommer vi till ett stort gravfält, här finns en stor skeppsättning och flera mindre. Tyvärr så är informationstavlan så illa åtgången att det är lite svårt att läsa på den men jag ser ändå att området kallas Ängakåsen och att kåse betyder hamn.

Lite längre in på ängen finns det en rund stensättning och den har fått namnet Penningagraven. På bautastenen i mitten finns det 25-tal skålgropar där det lär ha offrats uti ända fram på 1900-talet.

Bortanför gravarna och ängen ser jag dessa stolpar sticka upp, såg liknande även borta vid Haväng och på flera andra ställen. Antar att det inte är humlestörar utan de har någon annan funktion. Skulle vara intressant om någon vet vad de används till.

Vi fortsätter en bit till på den här vägen och hamnar i Baskemölla och beundrar den här fina gården, det är Tjörnedalagården där finns det konsthall och café. Men efter en så rejäl frukost, som det är på gästis, så lockar det inte med fika ännu och konsthallen har inte hunnit öppna. Det finns fina vandringsområden här och jag beundrar dessa damer som kommer från vandrarhemmet på andra sidan vägen och tänker sig en rejäl vandring. Värmeböljan som var då i juli, var redan så här tidigt på morgonen tryckande och de såg redan svettiga ut.

Otroligt stora kungsljus växer det här.

Vi fortsätter vår färd och i dag går den lite söderut.