Valfångarkyrkan

Whalers Church eller valfångarkyrkan kallas kyrkan i Grytviken. Kyrkan tillverkades i förväg i Norge och uppfördes sedan i Grytviken av valfångare. Juldagen 1913 invigdes kyrkan. 1922 hölls i kyrkan en begravningsgudstjänst för Ernest Shackleton som därefter begravdes på kyrkogård en bit bort. Förste prästen i här hette Kristen Loken men sedan 1931 har man inte haft någon präst här. Kyrkan restaurerades och återinvigdes 1999.

Vi tar en titt inne i kyrkan, den är ljus och vacker.

I ett litet rum till vänster om altaret sitter den här minnestavlan över Shackleton. Den är skänk av besättningen på ett fartyg 1997. Bakgrunden till gåvan vet jag kommer jag tyvärr inte ihåg. Om det är någon annan som vet så tar jag tacksamt emot information.

Kyrkan framifrån.

Många hus har rasat samman men det här huset står fortfarande kvar, kan bero på att det är ordentligt förankrat.

Valfångarnas fartyg ligger kvar och rostar och förmultnar sönder. Petrell har inte sjunkit ännu, men det är nog bara en tidsfråga.

Fast hon är ordentligt förankrad även hon.

Rejäla kättingar.

Jag vet inte, men jag tror att pingvinerna inte frivilligt kom till den här viken när valfångarna var som mest aktiva. Det fanns inte så många av dem här nu heller men de som var här såg lite malplacerade ut bland de rostiga fartygen.

Cisternerna står här som stora monument och vittnar om en tid som flytt.

Jag tror inte att varken valar, sälar eller vi människor vill ha den tiden tillbaka. Men förstora så kan man se att de som är här nu, när det är vår, passar på att ha lite kul också. I backen bakom cicternerna finns det spår från fina slalomsvängar. Rejäl motion får de också för det finns ingen lift.

Mera om Grytviken kommer...

Små byar med fina hus.

Bilar man runt i Sverige och inte väljer de stora genomfartslederna ser man hur många fina små byar det finns och även hur många gamla vackra hus som skulle behöva nya innevånare.

Det var nog ganska så länge sedan som någon tankade bensin från den här pumpen.

Vid det här huset har någon huggit upp veden inför vintersäsongen.

Lupinerna blommade längs vägkanten och i år kändes det som om de bestämt sig för att visa upp sig i all sin färggranna prakt.

Kör sakta för att se dem bättre.

Kan väl hjälpa mäklaren på orten också, den här skönheten är till salu, ser visserligen ut att ha något reparationsbehov men en rymlig kåk för den kräsne köparen.

Snickarglädjen och samlingen av pinnar på verandan ingår antagligen. Numret till mäklaren kan anas på skylten för den hugade spekulanten. Vet inte om det går att ordna visning, för golvet vid ingången ser lite bräckligt ut.

Antar att ladan ingår...

och utsikten är det inget fel på.

 Bra möjligheter till fotografering av vilda djur finns också.

Norrut

Just det, färden går norrut. Vi har ingen brådska så vi letar oss fram via småvägar för att få se så mycket som möjligt av landsbygden. Trevligt att åka så eftersom det inte går att köra så fort. Det som är lite tråkigt är att se är att det finns så många ödegårdar.

Tänker på dem som bott där, kanske till och med byggt husen själva och brutit marken för att kunna odla. Nu förfaller husen och åkrarna växer igen.

Bostadsbrist i storstäderna och här finns hus som behöver flitiga händer.

Länge sedan någon var ute och körde med den här bilen.

Kör man dessa småväger så finns det inte något turistkafé eller något ställe som serverar kaffe med våffla men har man tur kan man hitta en så här fint placerad rastplats. Den låg så vackert vid en spegelblank tjärn och inte behövde vi rasta där ensamma heller. Gott om mygg var det.

Bäst att vara försiktig och läsa på skyltarna och inte bara lita på karta och GPS. Vårfloden har tydligen gått hårt fram med den här vägen.

Vid Björnrännan vid Dabbsjödammen stannar vi till förundrade, vilka sår i naturen som de har åstadkommit här.

På andra sidan vägen där dammen ligger sipprar det fram lite vatten.

Tydligen ingen lämplig plats att ta en promenad på, den varningsskylten är det svårt att missuppfatta.

Dagens mål är Borgafjäll och Borgagården. Jag ångrar inte att vi valde det stället. Man bor i enkla men funktionella stugor.

Men trivselfaktorn och kvalitén på maten är desto högre.

Här hos familjen Wahlgen som äger och driver Borgagården känner man sig som hemma, gästfriheten är stor och mottagandet personligt. Maten är superb, för att inte tala om den digra vinkällaren. Utsikten kan man inte klaga på heller. Det är nästan så att molnen vrider sig i sin förtjusning över att få visa upp hur vackert här är.

Det kändes nästan som om jag kommit hem. Klar hög luft och en sol som strålade mot mig, fjällen speglade sig i vattnet, all stress rann av och lugnet infann sig kan det bli bättre.....jo det kunde det.

Den här platsen är en guldklimp i vårt vackra land, hit vill jag komma fler gånger. men mer om Borgafjäll  i morgon.