En tur på stan

Efter att ha sett Singapore från luften i Singapore Flyer så var det dags att hoppa på bussen igen och se staden från marknivå. I väntan på att rätt buss ska komma så passar jag på att titta lite på Singporeborna.

Det är varmt och jag står i skuggan, men vad hjälper det då man inte är van vid den fuktiga värmen, svetten lackar trots stillastående i skuggan och kameralinsen immar ofta igen.

Till slut kommer vår röda buss och vi åker iväg. Veckan innan var det F1-tävlingar här och det finns en hel del kvar efter dessa. En taxichaufför berättar att det är för att det var tävlingar förra veckan som det är så lite turister nu. De gjorde slut på alla pengar då. Alltså en bra period att passa på att åka hit.

Vi åker en runda och tittar på byggnader och folk.

Jag ser att det byggs...

..och byggs...

...och byggs, överallt runt hela stan.

Singaporeborna är ett artigt folk så de ber om ursäkt för eventuella problem. Det är sällan i en storstad som jag råkat på så många trevliga och vänliga människor som här i Singapore.

Manhattan finns även här.

Blir ganska törstig i värmen och när den här uppenbarar sig bredvid bussen känns det som det är dags för ett stopp och en törstsläckare.

Vi tar ett stopp och hoppar av vid det här anrika huset för att fukta gommen med något gott.

Men de bilderna tar vi i morgon....

Ingen ko på isen...

...bara en gris på taket.

Varför det står en gris på taket?... ingen aning!

Tänkte bara vara lite trendig, med ett inlägg med få ord och få bilder...;)

Vad äter man i Korea.

Ja, vad äter man i Korea. I Nordkorea är det inte så säkert att alla får äta överhuvudtaget, många svälter där fortfarande efter svältkatastrofen under 90-talet. Orsaken till den hungersnöden var många, och den krävde  mellan omkring 600 000 och 2 miljoner människoliv. I Sydkorea är det inte lika eländigt och syd har även bidragit med huminitär hjälp till nord efter det att Nordkoras regering 1995 vädjade till omvärlden om humanitär hjälp. Tyvärr så får vi inte veta så mycket om hur det verkligen är i Nordkorea men de få som lyckas fly därifrån vittnar om hur eländigt det är.

Nu var det inte om Nordkoras mat jag hade tänkt skriva men det är svårt att släppa tanken på hur de har det där bakom gränsen. Vi ska istället ta en en liten runda på några matställen. Den koreanska maten är nog den minst kända av de asiatiska köken.

Det finns många ställen att välja på, har man lite bråttom kan man äta på de små gatuköken som har både god och vällagad mat.

Det finns en hel del att välja på.

Vi hade inte så bråttom så vi tittade på vad som bjöds på restaurangerna. Stora tydliga skyltar visade vad som bjöds och det var inte så svårt att förstå eftersom det även fanns text på engelska.

På det här stället kan man välja att äta på olika nivåer. Uppe eller nere.

Köket såg inte så förtroendeingivande ut så vi gick vidare...

 ...och slank in på ett annat ställe för att testa det som kallas för Bulgogi, eller eldkött som det även kallas. Man hör också att det kallas för "Korean barbeque". På det här stället där vi slank in hade de inte kött. Min man var sugen på bläckfisk och jag tog gärna kyckling så det passade oss. Vi fick ett bord och när vi beställt kom det in ett stort fat med kål och kimchi. Kimchi är fermenterade (en slags jäsning) grönsaker.

Gasbrännaren, som var inmonterad i bordet, tändes. En stor krage sattes på omkring fatet och vi tittade lite förundrat och undrade vad som nu skulle hända. Den lilla flaskan till höger innehåller vatten och det är det vanligaste att dricka till maten. Det serverades utan att vi bad om det och drack det gjorde man ut små rostfria  muggar.

 Sedan kom vår servitör och la i kycklingen och bläckfisken. Bra att bläckfisken är hel tänkte jag eftersom det inte är min favoritmat och då ser jag var den är och kan låta bli att ta av den.

Ha!!! Vad lurad jag blev, servitören kom tillbaka när vår mat nästan var färdigstekt. Nu beväpnad med sax och började klippa itu alla kycklingbitar och bläckfiskar.

Fast före det och innan maten började fräsa så kom han och hängde på oss röda förkläden. Nu lurade han säkert två ovetande turister tänkte vi, men då vi tittade runt i lokalen så hade alla sådana förkläden på sig.

Nu togs också kragen bort och resterande matlagning överläts på oss. Åt gjorde vi med ätpinnar men här är alla ätpinnar av metall och inte i trä.

 Det här var inte enda stället vi åt på men för att inte bli för långt inlägg så kommer det mer mat senare.

Som jag ser, eller finn två fel.

Hade tänkt slänga den här bilden som jag tog i hissen på vårt hotell eftersom den blev så suddig och lite för mycket rörelseoskärpa, fast då mer från min hand än från motivet.

Men så kom jag på att det är ju så här jag ser. Jag hade tänkt göra en liknande bild i photoshop för att ta med och visa ögonläkarna hur det är jag ser, men här blev det så alldeles av sig själv. Fast jag skulle väl ha gjort den främre av siffrorna lite skarpare förstås eftersom allt inte är suddigt för mig utan bara bubbelt.

Men det var inte orsaken till att jag tog en bild inne i hissen, något fattas. Ser du vad?

Ingen vet varför jag ser dubbelt och S:t Eriks ögonsjukhus tyckte inte att det var något att bekymmra sig över, så de återremiterade min remiss till min ögonläkare. Han som ville få hjälp med orsaken till dubbelseendet. Lite moment 22. 

Imjingak - En tröstande plats.

Den här platsen eller parken byggdes för att de som inte kunde återvända till sin hemorter skulle ha en tröstande plats att komma till. Förutom det jag har med på mina bilder finns också ett nöjesfält. Tanken med det är att de sörjande ska få en stund av glömska och nöje. Imjingak Village är den längst norrut belägna platsen i Sydkorea där sydkoreanerna kan gå omkring fritt. För att få komma längre norrut måste man ansöka och få tillstånd.

Innan jag kom hit, som var som en slags bonus  i vår utfärd eftersom det inte fanns med i programmet, hade jag ingen aning om vad Imjingak var för något. Insåg strax att det var en viktig plats för koreanerna. Många hade tagit sig hit. På taket till huvudbyggnaden kan man gå upp och titta på Nordkorea. Eftersom det var en disig dag och det kändes som om regnet hängde i luften avstod jag från att gå uppför dessa trappor. Tror inte man såg så långt och inte så mycket mer av Nordkorea än vad vi redan sett.

Jag gick bort till "Bridge of Freedom" istället. Det är en bro där 13.000 krigsfångar utbyttes i slutet av Koreakriget. Det var också den enda bro som fanns över Imjinfloden och den byggdes för utbyte av krigsfångar.

Nu kommer man inte så långt på denna bro. I slutet är den spärrad med stängsel och taggtråd, det har blivit en plats för att sätta upp minnessaker och banderoller.

Såg att även kläder och skor fanns där. Får en att tänka till och sända en tanke till alla dessa familjer som blivit splittrade.

Här på bron kan man se tåget som går till slutstationen vid gränsen till Nordkorea.

Syd har byggt den järnvägssträckan med förhoppning om att den ska kopplas ihop med Transibiriska järnvägen någon gång. Tågstationen Dorasan som nu är slutstation ska symbolisera hopp.

Här på kartan kan man se hur de olika platserna ligger i förhållande till varandra. Panmunjon är platsen som vi var till i förra inlägget som går att läsa här.

Jag kollade på Google maps hur det ser ut vid den järnvägsstationen. Där ser man hur järnvägsspåren tar slut vid gränsen och hur bilvägen, inne på nordsidan, har flera stora avbrott (vid texten Dorasan-ri)

Det finns många statyer och monument här vid Imjingak och även en station där spåren tar slut. Förmodar att det också är en symbol. Här har flera återföreningsdagar ägt rum genom åren men i år ställer Nordkorea in allt utbyte med Sydkorea.

På perongen finns det en fotoutställning som jag tyvärr inte kunde läsa mig till vad den handlade om för all text var på koreanska men av bilderna att dömma så antar jag att den jämförde syd och nords delning med Berlin och muren där.

Det här är i alla fall en bit av gränsen sedd uppifrån.

Här på den uppbyggda hållplatsen står ett ånglok som användes under koreakriget för att transportera krigsmaterial.

Det är hitflyttat efter att ha stått bortglömt i många år och står här som en symbol över den tragiska uppdelningen av Korea och är numera registrat som ett koreanskt kulturarv.

Mer än 1.020 kulhål finns det i loket.

Runt omkring loket är det stängsel och taggtråd, visserligen är det fortfarande Sydkorea bakom dessa stängsel men dit får man inte gå utan tillstånd.

Här vid hållplatsen finns en liten kiosk där man kan köpa band och skriva en bön eller en hälsning på för att sedan sätta upp på stängslet.

Det här sades vara en plats för tröst och även glädje men jag kände mig mest förundrad och sorgens då vi lämnade platsen.

Kan förstå  glädjen för de personer som för en kort stund får återförenas här men även sorgen då de sedan skiljs igen.