Strandskator

Jag tycker att strandskator är en vacker fågel, som fått ett oförskyllt fult namn. Lite elakt mot skatan kanske att tycka att deras namn är fult, men det får jag väl skylla på associationerna man har till namnet. För vem vill bli kallad för att vara en skata.

Där jag bor så är det sällsynt att få syn på en strandskata, det har bara hänt en enda gång att jag sett någon här. På Orkney fick jag mitt lystmäte tillgodosett med strandskator, det fullkomligt vimlade av dem. De stora fält vi åkte förbi med bussen kunde vara fyllda av strandskator och de fanns även inne i stan. Som i bilden här ovanför, där de häckade på stranden bland tången.

I Kirkwall finns det en damm, Peedie Sea heter den och ena delen av den dammen är alldeles cirkelrund och med en vall som man kan promenera på.

Det var ju klart att vi måste testa att gå där. Lite halt var det på de platser där vattnet hade blåst upp och fåglarna hade lämnat sina visitkort, men å andra sidan så var dammen inte så djup om man skulle halka i.

Där på vallen trivdes även fåglarna.

Men de ville inte ha så närgånget sällskap.

Den här strandskatan gjorde oss sällskap bredvid bussen ett litet tag.

En lite försiktig fågel eller så tror den att den är en mes.

Det ser ut att ligga något gott där nere.

Husch, det var ju högt, jag vågar inte hoppa.

Provar på andra sidan då, det är kanske lägre där.

Nä! Jag vågar inte!!!!

Hjäääääääääääälp!!!

Äsch, jag hade ändå inte tänkt hoppa ner, det är så bra här uppe på muren. Hittar säkert något korn här uppe också.

Ring of Brodgar - Orkney.

Vi lämnar Skara Brae och åker vidare med bussen.

Vi ska nu till Ring of Brodgar som är en förhistorisk stencirkel. Solen skiner och vi njuter av den lilla promenaden upp till stenarna.

Man antar att stencirkeln restes runt 2500 år före Kristus, många år före Stonehenge och andra förhistoriska monument på de brittiska öarna och i Europa.

Stencirkeln här är väldigt stor, den är 104 meter i diameter. Jag har varit vid Stonehenge och den skulle med lätthet få plats inne i mitten av den här cirkeln.

Cirkelns centrum har aldrig grävts ut av arkeologer och har därför aldrig blivit vetenskapligt daterat. Idag hade de stängt av mitten på cirkeln för att där var så vattensjukt efter allt regnande.

Vi vandrar runt cirkeln och förundras över det arbete som är nedlagt med att bygga den här stencirkeln

Stencirkeln bestod från början av 60 stenar, av vilka 27 finns kvar idag. Den här stenen har blivit delad vid ett blixtnedslag.

Stencirkeln står på en höjd mellan insjöarna Stenness och Harray.

På en av stenarna hittar jag lite tecken och tror att det är någon form av runor eller meddelande från forntiden, men ack så fel jag hade; inser det när jag ser årtalet 2012. Det är nutida klåfingriga personer som inte kunnat låta bli att förstöra.

Nedanför backen står en ensam sten, den får ingen uppmärksamhet, men jag ser att det är en fågel som är lite nyfiken på den ändå.

Det är en mycket fin dag som vi valt för att göra den här rundturen, vår busschaufför säger att, "Det kanske är sommaren", så vi passar på att njuta och även titta på omgivningen runt stenarna.

En stor gravkulle finns det också här.

Det finns en hel del blommor och den här blålila blomman verkade vara något som okneyborna tyckte mycket om.

Såg att då den kom upp i trädgårdarna så klippte de gräsmattan runt omkring och lät blomman stå kvar. Någon som vet vad det är för blomma?

Här en taggigare variant på växt, men ganska vacker den också.

Sjön är vitprickig av svanar.

Vi återvänder till vår buss för nästa mål på turen.

Ring of Brodgar är upptaget som världsarv.

Skara Brae

När man är en Megarider på Orkney så gäller den biljetten även till den öppna våningsbussen som går till de mest attraktiva sevärdheterna. I dag hoppar vi på den och tänker oss ett besök på Skara Brae. Smala vägar som går genom ett vackert jordbrukslandskap för oss dit.

Skara Brae är en förhistorisk bosättning på västkusten, vid Bay of  Skaill. Skara Brae har kallats ”Skottlands Pompeji” eftersom fornlämningen är så välbevarad. På grund av den omgivande sanden och husens isolering mot kyla, har både byggnaderna och deras innehåll skyddats på ett anmärkningsvärt sätt genom årtusendena.

Vi börjar med en sväng in på museet. De här bearbetade benföremålen tros ha använts till att göra hål i läder, men kan även ha varit till för att få ut köttet i krabbskalet.

Ett halsband som någon vacker kvinna burit någon gång för mycket länge sedan..

Ett antal gåtfulla snidade stenklot har hittats vid bosättningen.

Liknande föremål har grävts fram runtom i Skottland, de flesta i norra delarna, men även på Irland har man hittat liknande klot.

Bosättningen upptäcktes genom att den kom i dagen i en svår storm. Det var den 7: e Lairden  William Graham Watt, som då bodde och härskade över egendomen Skaill House, som efter en extrem storm 1850 gick ner till stranden för att inspektera vilken skada stormen ställt till med och upptäckte då resterna av en gammal bostad. Han tillbringade sedan de närmaste åren med att gräva ut platsen. Han höll på med sin privata utgrävning i 18 år och fick fram fyra hus.

Utanför museet har det byggts upp en kopia på husen i bosättningen, där kan man gå in och få se hur det såg ut.

Men nu vill jag se hur det ser ut på riktigt.

Skara Brae ligger nu alldeles  vid havet nu, men från början låg byn inte så här nära havet.

Bosättningen fick vara ifred till 1913, då den plundrades på ett okänt antal föremål, men 1924 kom det en ny svår storm där delar av ett hus sveptes med i stormbyarna, därför beslöt man att bosättningen skulle säkras och undersökas noggrannare. Den utgrävningen  avslöjade att byn och bosättningen var större än vad man tidigare trott.

Bosättningen består av åtta stenhus.

Husen är förbundna med passager på ett sätt som gör att bosättningen kan sägas vara den första i området som har karaktären av en renodlad by. Arkeologerna uppskattar att bosättningen som mest hyste 50-100 personer.

Fler som betraktar husen.

När utgrävningarna började i slutet av 1920-talet trodde man att bosättningen var från 500-talet f. Kr. och av piktiskt ursprung, men senare när man kunde göra kol-14-dateringar så fick man fram att bosättningarna var från yngre stenåldern och var bebott i ungefär 600 år under intervallet 3200 och 2500 f.Kr

Skara Brae är därmed en av de äldsta jordbruksbyarna i Storbritannien, där de tidigare bosättningarna bestått av enstaka hus, visserligen ibland nära, men aldrig förbundna med varandra så som de är här i Skara Brae.

Arkeologerna har lyckats pussla ihop byns struktur ganska väl. Husen var byggda med golv och väggar av kökkenmödding för att isolera mot det hårda vinterklimatet. I genomsnitt var husen 40 kvadratmeter stora, med ett stort kvadratiskt rum i mitten där härden fanns. Husen var ovanligt väl bevarade, av flera anledningar. Kökkenmöddingen hade utgjort ett bra skydd runt huskropparna och sanden hade fyllt ut själva huskropparna och bevarat bosättningen genom årtusendena.

Både hus och inredning är i sten, eftersom invånarna behövde använda virket, som det fanns knappt av, till annat.

Träffade på en kärvänlig häst här.

I stenarnas mellanrum häckade det flera fåglar.

Här ser man hur gångarna mellan husen var, nu är de öppna men då var de täckta. Man vet inte de verkliga orsakerna till att Skara Braae övergavs, men det spekuleras att familjer började röra sig bort och bilda mer enskilda gårdar i stället för att bo så här sammanfogade med gångar. En annan teori är att det var en svår storm som jagade folket på flykten.

I bakgrunden ser vi här Skaill House och efter att ha betraktat den här märkliga bosättningen så beger vi oss dit bort.

Träffar på några kaniner på vägen dit.

Om det är någon som undrar vad Kökkenmödding är för något, för det gjorde även jag och eftersom jag är nyfiken av mig så kollade jag upp det: En kökkenmödding är en avfallshög från den senare delen av äldre stenåldern. En kökkenmödding innehåller vanligen hushållsavfall som ostron-, snäck- och musselskal, sillben, kol och avfall från redskapstillverkning.

1999 blev bosättningen upptagen på Unescos världsarvslista.

Nu går vi över till Skaill House.

Ny kamera och midsommar i regnet.

Det var inget vidare trevligt midsommarväder i år, men med ny kamera så var jag ju tvungen att få testa den lite ändå.

Mina stora vallmo blommar för fullt nu och eftersom jag inte är bortskämd med blommande blommor i min trädgård så var jag tvungen att föreviga dem. Orsaken till att det inte finns så mycket blommor är förstås rådjuren som tycker om att vara i min trädgård och tror att allt som jag planterar är bara till för att de ska ha mat, förvisso så kan jag tänka mig att bjuda på lite blommor men de kan väl låta dem slå ut först. Har lite stora och härliga blåklockor som brukar blomma lagom till midsommar, lite sena i år trodde jag, tills jag såg att det var bara skaften som stod kvar, knopparna hade redan blivit rådjursmat.

Syrenerna sjunger på sista versen men doftar fortfarande härligt.

Midsommar firar vi på landet och umgås med släkten.

Festen på midsommarängen regnade in i år, men det hindrar väl inte att man kan ha fiskdamm ändå. Man får improvisera lite.

Det nappade bra.

Fridolf firade också midsommar med oss.

Även om det regnar så kan man ta promenad med kameran.

Det var inte mycket folk ute, bara några blåklint som stod givakt utefter dikeskanten.

Testade närgränsen på nya kameran, det gick ju fint att gå nära, måste prova macro sedan.

Som synes så vräker regnet ner, men det fanns en badgäst nere vid badet ändå.

Man behövde inte hoppa i för att bli blöt.

Fiskmyran heter vår badsjö, långt där ute simmar lommen med sina små.

Lite vattenkonst.

Sedan var det dags att duka fram det obligatoriska som hör midsommar till.

Jordgubbar med socker på är också viktig midsommarmat.