Karlskrona - Ett världsarv.

Även om man bor i ett världsarv, som Skärva också är, så måste man även där ta hand om sin tvätt.

Vi är nu alltså i Karlskrona som är som ett kärt barn med många namn. Vad sägs om världsarvsstaden, örlogsstaden, residensstaden och Sveriges roligaste stad, det är en del namn på Karlskrona som jag hittade på den lilla tid jag var där. Kanske finns det fler.

Vi gör i alla fall som många andra, traskar in i Trefaldighetskyrkan på Stortorget. Där inne finns det information och bildspel om världsarvstaden.

Vackert tak i den kyrkan.

I en av bänkarna verkar det vara någon som blivit bortglömd här för mycket länge sedan. Lite tanig och huvudlös är figuren. Det lite mörkt där inne och jag var inte så stadig på hand med min lilla kamera.

Mitt på Stortorget tornar den pampiga Fredrikskyrkan.

Vi tar en promenad för att kika på staden och är på jakt efter Rosenbom. Honom måste man ju hälsa på när man är i Karlskrona.

I bildspelet inne i kyrkan berättade de om små, små trähus och jag antar att det här är något av de husen från förr i tiden.

Häftig mur mellan dessa hus.

Det var inte bara vi som sökte oss till skuggan. Skugga var hårdvara den här sommaren.

Jag hade hört talas om glassen här i Karlskrona men hade nog inte trott att de skulle vara så här gigantiskt stora.

Det fanns några som vågade slå sig ner i solen också.

Vi hittade herr Rosenbom. Han stod där på sin vanliga plats bredvid Amiralitetskyrkan.

Ödmjukt jag Er ber

Fast rösten är nog matt

Kom lägg en penning ner

Men lyften uppå min hatt

                                                                    ~ * ~

Säll är den som låter sig

                                                                              Wårda om de fattige

Gammal och modern fyr.

Ser en ubåt nere vid hamnen, det är inte U 137.

Vi lämnar Karlskrona för det är inte där vi ska övernatta den är gången, målet för dagen är ett annat och på väg dit så passerar vi en historisk plats, Brömsebro. Här gick gränsen mellan Sverige och Danmark en gång i tiden.

Tänka sig att det var här på den lilla holmen i Landabäcken 1645 som medlarna möttes för att överlämna fredstraktatet.

Minnesstenen är inte så gammal, den restes först 1915.

Tomelilla

Tomelilla är väl ett måste på en skånetripp. Vi hade för avsikt att leta reda på Hasse och Tage museet. Jag hade för mig att det låg vid den gården som de hade sin filmstudio, men den gården var tydligen såld och i privat ägo numera. Tur att turistbyrån finns och att man där kan få vägledning.

På torget i Tomelilla sitter två damer och försöker dryga ut pensionen med ett litet miniloppis, kan nog behövas i dessa tider.

Vi följer vägbeskrivningen och blir stoppade av Pågatåget som susar förbi.

Där bakom tåget hittar vi "världens minsta filmmuseum och världens största Hasse och Tage-museum". Det är verkligen inte stort bara 15 kvadratmeter.

Det är så litet så bara åtta personer åt gången kan besöka det. Biljetterna kan man inte köpa i "billettkiosken" utan får gå in på kafét bredvid. Vem kommer inte ihåg "Billetten gamle man".

En Spuling kan beskådas utanför museet. Så här såg han ut när han blivit kamuflagemålad i filmen Picassos äventyr.

Sedan åkte vi vidare.

Sveriges största bronsåldersgrav.

När vi smält frukosten och även morgonens upplevelser så beslutade vi oss för att åka till Kivik. Jag var nyfiken på om den berömda äppeltavlan som görs till Kiviks marknad fanns kvar för beskådan. Det kanske den gjorde men men vi hittade inte ens var den skulle finnas.

Däremot så hittade vi en praktfull bronsåldersgrav, Sveriges största från bronsåldern. Nämligen Kungagraven.

Den kallas också för Kiviksgraven eller bredarör - den breda gaven. Bred och stor var den verkligen, den fick inte ens plats på bilden fast jag hade 28 mm på kameran.

Det här röset byggdes för mer än 3000 år sedan. Havet var då tre meter högre och klimatet varmare än nu. Fast den här dagen var det väldigt svårt att tro på att de kunde ha det varmare då, vi var där mitt i värsta värmeböljan. Även om vi nu upplevde det här röset som väldigt stort så hade det ändå varit större. På 1700-talet förstördes röset då man började använda stenen till byggnadsmaterial, antagligen visste man inte riktigt vad det var för stenhög de hade där. Så fortgick ända till 1748 då två män som var där och letade sten föll igenom och hamnade i stenkistan.

Men 1931 plockades all sten bort och man fann hövdingen, när sedan alltihop restaurerades så anlades en gång fram till en dörr in till stenkistan. Där kan man tydligen få gå in och titta på hällristningarna som finns vid sidan av stenkistan. Tyvärr fanns det ingen information om när det är möjligt eller om det fortfarande går att få komma in. Hittade bara en skylt om att det kostade 25 kr. Senare forskningar har dock kommit fram till att det inte är någon hövding eller kung som är begraven här utan flera ungdomar.

Hur det än är med vems graven är så känns det lite spännande att veta att här var det aktiviteter för så länge sedan.

Vi hinner bara åka några hundra meter så kommer vi till ett stort gravfält, här finns en stor skeppsättning och flera mindre. Tyvärr så är informationstavlan så illa åtgången att det är lite svårt att läsa på den men jag ser ändå att området kallas Ängakåsen och att kåse betyder hamn.

Lite längre in på ängen finns det en rund stensättning och den har fått namnet Penningagraven. På bautastenen i mitten finns det 25-tal skålgropar där det lär ha offrats uti ända fram på 1900-talet.

Bortanför gravarna och ängen ser jag dessa stolpar sticka upp, såg liknande även borta vid Haväng och på flera andra ställen. Antar att det inte är humlestörar utan de har någon annan funktion. Skulle vara intressant om någon vet vad de används till.

Vi fortsätter en bit till på den här vägen och hamnar i Baskemölla och beundrar den här fina gården, det är Tjörnedalagården där finns det konsthall och café. Men efter en så rejäl frukost, som det är på gästis, så lockar det inte med fika ännu och konsthallen har inte hunnit öppna. Det finns fina vandringsområden här och jag beundrar dessa damer som kommer från vandrarhemmet på andra sidan vägen och tänker sig en rejäl vandring. Värmeböljan som var då i juli, var redan så här tidigt på morgonen tryckande och de såg redan svettiga ut.

Otroligt stora kungsljus växer det här.

Vi fortsätter vår färd och i dag går den lite söderut.

Var ska vi sova i natt?

När våra barn var små och vi åkte på bilsemester, det blev ofta Norge som vi bilade i och då sov vi i de små stugorna som där kallas för "Hytte". Vi hade ingen inplanerad rutt med förbokade övernattningar utan stannade när vi tyckte det var dags att göra kväller och hade hittat något trevligt ställe. I bilen snurrade ofta ett kassetband, antingen med en inläst barnbok eller musik. En återkommande låt som vi ofta spelade och även sjöng med i var; "Var ska vi sova i natt ?"

Det bekymret hade vi inte nu, vi hade förbokat och tur var det för det var diverse stora tävlingar och andra evenemang på gång och stället var fullbokat.

Här tänkte vi sova i natt, på Brösarps gästgiveri.

Vi fick ett trevligt rum på nedre botten men för att ta sig dit var det lite trappor och korridorer så nog var det praktiskt att bo så att bagaget kunde lyftas in och ut genom fönstret.

Brösarps gästgiveri var ett trevligt ställe med god mat och rikligt med mat. Värdinnan berättade att de måste ha stora portioner på gästgiverierna i Skåne annars blev folk besvikna. Vad sägs om en smaskig laxterrine till förrätt!

Det gäller att vara passande klädd också då man kommer till Skåne. ;). Visst är det snyggt!

Efter en sådan middag som vi fått här kändes det nödvändigt med en liten kvällspromenad i den lilla trevliga byn. Extra trevlig för hundar också de har en egen lekpark här.

Men den här skylten var vi lite förundrade över. Fast inte tillräckligt nyfikna för att gå dit och kolla vad det var för små avloppssystem som de verkade vara noga med att alla skulle veta var de fanns.

Nästa morgon hade vi bestämt oss för att gå upp i ottan och komma ut före innan solen gick upp så det blev tidig kväller.

Lunkende

Det är inte bara kalkugnar som bryter av i sädesfälten, såg en välbehållen och vacker väderkvarn också.

Den här pampiga kyrkan  kallades förr för Sankt Olofs kyrka vid Lunkende och byn som den ligger i hette förr Lunkende men antagligen blev det lite väl långt att säga så Lunkende tappads bort. Informationen vid kyrkan berättar för oss att det är en gammal vallfärdskyrka.

Inne i kyrkan finns en tegelsten bevarad från det gamla kapellet som låg här på 1300-1400-talet. Den hittades vid en arkeologisk undersökning förra året.

Berättelsen om den norke kungen Olof och en mängd bilder om hans liv finns att beskåda inne i kyrkan, förstora så kan du läsa den här och se några av bilderna.

Altartavlan i kyrkan var mycket vacker.

Vi tar oss ner runt kyrkan för att leta reda på Sankt Olofs källa.

Här förstår vi att vi har gjort det i rätt ordning som pilgrimmerna gjorde förr. Först besök i kyrkan och sedan ett besök vid källan. I kyrkan skulle man ta på lien vid altaret för att få god skörd och även ta på en liten silveryxa för att få bot mot sjukdomar och olyckor. Vid källan offrades det. De rika offrade pengar men de fattiga offrade bröd, smör och kött. Ibland var hela brunnen fylld med dessa produkter men ändå satt folk där och drack av vattnet i brunnen. Vi avstod från dessa procedurer, nöjde oss med att titta.

Här i närheten finns också något som kallas för Jungfrukällan.

Sägnen om den finns på en tavla nära Sankt Olofs källa.

Stigen dit är markerad med vita pinnar och vi letar oss fram genom bokskogen för att finna källan. Ett tag tror vi att det är något fel med markeringen men så upptäcker vi att vi är på väg ut på Pilgrimsleden och efter ett litet letande hittar vi den lilla stig som leder oss rätt.

Vi finner källan.

Solen letar sig ner mellan grenar och löv och blänker till i källan.

En vacker liten promenad fick vi i det historiska området.