Fleur de Lyshamna

På södra sidan av Bellsund, där den vackra Recherchefjorden svänger österut och in Van Keulenfjorden ligger Ahlstrandudden och Fleur de Lyshamna. Udden kallas också Vitafiskennäset, ett namn som man förstår varför det kommit till då man tar en promenad där. Fast vid första anblicken av udden så borde det kanske heta den svarta udden, med tanke på att berget som sticker fram nere vid havet är alldeles svart.

Här på udden finns det en privat hydda, den tillhör en nutida jägare som heter Tommy Sandal. Det finns en bok skriven om honom, "Jeger i Svalbards villmark" .

När man närmar sig stranden nära hyddan så förstår man varför udden kallades för Vitafiskennäset, här ligger drivor av rester efter vitvalsfiske på 1930-talet. Det är enorma benhögar som ligger här och vittnar om den forna jakten på dessa vackra valar.

Solen bryter fram genom molen och blänker vackert i havet, inga vitvalar syns till nu men med tanke på benresterna så inser man att det varit gott om dem tidigare.

Några gamla fångstbåtar ligger även kvar här.

Mönster i en benrest.

Det är en stabilt byggd stuga som står här och det behövs säkert när vinterstormarna sätter in eller när isbjörnen försöker ta sig in.

Trots att den heter Bamsebu...

...så göre sig isbjörnarna icke besvär här, för då får de riktigt ont i tassarna. runt hela hyddan sticker dessa spikar ut.

En av de gamla fångstbåtarna som ligger här...

...vittnar om att någon haft den som övervintringsbostad någon gång. Rester av en dörr, som byggts i aktern, och en järnspis finns kvar. Kan ha varit några jägare som förlist med sin båt, vet inte men fantasin skenar iväg.

Skarpsyn var ett passande namn på den här spaningskojan. Där satt de säkert och spanade efter när vitvalarna kom in i bukten.

Det här stenröset är också byggt för spaning efter val.

När vi nu spanar ut över havet ser vi bara några fåglar.

Högt uppe på berget går några renar och betar, Några i gruppen vill gärna gå dit upp och kolla närmare på dem, men jag har redan bra bilder på svalbardsren från tidigare resor...

...så jag väljer att återvända till vårt hem för den här resan.

Bellsund och sneda huset.

Vi har upplevt ännu en gungig natt när vi rundade Wedel Jarlsbergland, kikade ut och såg att vågorna var i jämnhöjd med vårt hyttfönster och ändå så låg vår hytt en våning upp från havsytan. Men som sagt ligger man ner så känns det inte så mycket. Sov ganska gott ändå.

Nu har vi tuffat in i Bellsund, fortsätter man längre in i den fjorden så hittar man Sveagruvan där längst in. Gruvdriften där startades av AB Spetsbergens Svenska Kolfält 1917 och som mest bodde här ungefär 2000 svenskar. Men 1925 var det en svår brand här och gruvan stängdes. Senare såldes gruvan till "Stora Norske". Många är sugna på att få gå dit, men de vill inte ha oanmälda turistbesök.

Vi tar en glaciärtur istället. Ingen dålig ersättning för ett gruvbesök.

Vi är vid Recherchebreen, en 16 km lång glaciär.

En hel del fåglar har samlats här.

Det flyter omkring mängder med isflak och is som lossnat från glaciären.

Den här vackra fågeln simmade omkring i det kalla vattnet, jag fick namnet på den men har tyvärr gömt det. Är det någon här som vet så tar jag tacksamt emot upplysningen på vad det är för art. (har fått tips om att den heter teist på norska, men vet inte vad det är på svenska)

En del is är turkosblå...

...annan is alldeles svart.

Andra isbitar är glasklara.

Vi kajkar runt ett tag här och bara insuper atmosfären.

Luften är sval och känns nästan riktigt krispigt ren.

Glaciären sliter med sig en hel del från marken och vissa bitar ser lite sandiga ut.

Finns nog troll i de där bergen. Ser ut som ett här i alla fall.

Fina formationer flyter omkring oss.

Som skulpturer.

Vi drar oss lite närmare glaciären.

Ser ut som en motorväg där  uppe.

Det kan se ut som om vi är farligt nära men vi håller säkerhetsavstånd även om glaciären skulle börja kalva.

Människan ser ganska liten ut mot glaciärkanten.

Efter en fin tur bland isflak och fåglar lämnar vi glaciären.

Vi tar en tur över till fjordens andra sida och det "Sneda huset".

Det huset hade byggts som hotell, men framgången för den turistverksamheten var inte så lyckad.

Vi måste hjälpa till att stötta upp det så att det står några år till.

Ute i fjorden ligger ett ryskt fiskefartyg.

Här har det också varit gruvbrytning en gång i tiden, nere vid stranden ligger det rester från gruvbrytning.

Isbjörnsvakten är på plats.

Livet var tufft här uppe för dessa pionjärer, inte alla som kom hem igen.

Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Natur, som är som en lisa för själen.

Ute i Hinlopen är det ganska blåsigt fortfarande men när man kommer in i fjordarna avtar blåsten. Vår färd här uppe i Svalbard och i den bedövande vackra naturen går vidare och in i Lomfjorden. Där vi ska göra ett strandhugg senare på eftermiddagen.

Jag passar på att stå ute på däck och försöka få några bilder på fåglarna som följer vårt fartyg.

Det ser så vackert ut och de verkar ha sådan frihet då de seglar omkring.

Stora snöklädda glaciärer seglar vi förbi.

Jag har svårt att se mig mätt på det här landskapet.

Den lite knubbiga stormfågeln följer vår färd. Tubnosig brukar den kallas på grund av den lilla tuben/röret den har på näbben för att rena saltvattnet.

Det ser nästan ut som om den lägger huvudet på sned och undrar vem jag är och vad jag gör här.

Trots det karga landskapet så är naturen även ganska varierande.

På den här stranden går det några renar och betar. Det blir nästan som en bildgåta i den här bilden, för de ser mer ut som tre vita prickar.

Vi börjar närma oss eftermiddagens mål, Faxevågen.

Här ska vi göra en landstigning.

Isberg med ismås.

Ett relativt stort isberg kommer flytandes. Det kan ha lämnat en glaciär på Grönland. Isbergen blir inte lika stora här i norr som de blir i Antarktis, men det här ser ganska stort ut ändå.

Eftersom vi är kvar uppe vid packisen så flyter det inte så fort och vi har tid att studera livet på det.

Ser att det bor en hel del fågel på det.

En labb kommer seglandes.

En tretåig mås flyger iväg.

Isberget är ganska stort så fåglarna ser inte så stora ut och en förstoring av bilderna är nog nödvändig... 

...det bor en hel del ismåsar här.

En ung ismås...

...och en vuxen.

Ung och vuxen på samma bild.