9. Äntligen....... PINGVINER!

Så kommer vi till höjdpunkten på utfärden, det är det för mig i alla fall. Pingviner gillar jag och här hade jag kunnat stannat resten av dagen. Tyvärr så hade jag en buss som väntade och tiden var begränsad.

Den första som jag såg här vid Boulders beach satt och såg lite längtansfullt ut över havet.

Den sydafrikanska glasögonpingvinen är 60-70 cm hög och väger ungefär 2,5 kg.  År 1982 kom det två par häckande pingviner hit. De upptäckte tydligen att det fanns gott om mat på platsen och sedan dess har kolonin ökat till att vara ca. 3.000 st. som mest. Eftersom deras fiende i Antarktis, leopardsälen, inte finns här så är det miljöförstöring och oljeutsläpp som gör deras art hotad nu.

Pingvinerna här är inte inhägnade utan det är snarare befolkningen på orten som blivit inhägnad.  Guanostanken och pingvinernas skriande fick markpriserna i det fina bostadsområdet att sjunka i rekordfart. Man gjorde försök att flytta på kolonin men pingvinerna simmade bara tillbaka till favoritstranden, då gav man upp och hägnade in området. Nu är de uppskattade grannar till lokalbefolkningen och man kan ju tänka sig att det inte var särskilt populärt att få besök inomhus av en liten pingvin. Även om den är mycket söt och charmig så är de inte speciellt rumsrena och kan även nypas till ganska rejält med sina små näbbar. Men jag måste medge att om man varit i Antarktis och sett pingviner där så ser det lite konstigt ut att se villorna runt omkring här.

Såg även lite ovant ut att se dem i grönskan.

Bakom det här lite kärleksfulla paret sitter en pingvin som ruggar. Vid ruggningen stannar de på land i 3-4 veckor tills de fått ny fjäderdräkt.

Den sydafrikanska pingvinen skrapar upp fördjupningar i marken med fötterna, där de lägger två ägg.

Ungarna matas av föräldrarna och är  färdigruggade först om tre månader då de kan ge sig ut på egna simmturer. Den här ungen stod på stranden och väntade och väntade på sin föräldrar fick sig ett och annat tjuvnyp av  andra vuxna pingviner då den kom för nära, det var inte lönt att försöka få sig ett skrovmål där inte.

Vår tid på stranden var nästan ute och jag hade börjat packa ihop kameran för att återvända till bussen, då plötsligt hände det något och ett helt gäng pingviner kom simmandes in mot land och klev upp ur havet rena och fina efter doppet.

De vaggade in på stranden och jag förmodar att många små ungar blev glada över att få återse sina föräldrar.

Det var tydligen matdags för ytterligare ett gäng dök upp från havet.

och en liten eftersläntare.

För att inte bli akterseglad av bussen, skyndade jag mig därifrån, men som sagt, där hade jag velat stanna i flera timmar och kommer jag till Kapstaden fler gånger så är det här ett måste att återvända till.

Färden går vidare utefter kusten passerar städer och badorter.

För att som sista dagsmål hamna på Kirstenbosch National Botanical Garden, mer om den senare.

8. Stormarnas udde.

Vår utfärd går vidare och på väg mot Godahoppsudden träffar vi på några strutsar, måste erkänna att det är lite ovant att se dem med havet som bakgrund. Honan är lite brungrå till färgen.

Hanen är svart och vit. Jag hade tidigare hört historien om hur strutsen stoppar huvudet i sanden och då tror de att de inte syns, men jag visste inte att de var så nyfikna av sig att de även kikade upp ur sanden.

Målet nu är Godahoppsudden. År 1487 lämnade Bartolomeus Dias Lisabon med tre skepp och seglade iväg. Kan anta att de kände sig ganska stolta då de passerade den stenpelare som rests på den sydligaste platsen dit portugiser tidigare lyckats ta sig, de fortsatte sin färd söderut och det bar sig inte bättre än att de hamnade i en fruktansvärd storm som blåste dem söderut i 13 dagar. När stormen mojnat styrde Dias kosan österut för att vad han trodde nå Afrikas västkust, men inget land dök upp utan bara tomma havet, då styrde han norrut och nådde Bahia de Vaquieros, som ligger ungefär 30 mil öster om Godahoppsudden. De hade förstås inga sjökort och Dias visste inte att han rundat udden. Efter vissa incidenter med befolkningen så började besättningen tröttna och vägrade att vara med på Dias tankar på att fortsätta färden för att nå till Indien. De övertalade Dias att återvända till Portugal. På återvägen upptäckte Dias udden och döpte den till "Stormarnas udde" efter de stormar han råkat ut för. De återvände i alla fall till Portugal och berättade för den portugisiske kungen vad de upptäckt. Kungen tyckte att Stormarnas udde inte var något bra namn och beslutade att döpa den till Godahoppsudden eftersom det nu fanns gott hopp om att hitta vägen till Indien.

Så här såg udden ut då vi var där, ser inte så stormigt ut den här soliga dagen.

Men jag kan föreställa mig hur det är en riktigt blåsig dag, med tanke på hur det en stilla dag, ser ut på skäret där skarvarna håller till.

Vågorna slog ganska så högt även i dag.

Många rev som kan ställa till problem, ser det också ut att finnas.

Alla ville fotografera sig vid skylten för att bevisa att de verkligen varit här. Jag stod länge och väntade att det skulle bli tomt vid skylten, lyckades till slut men insåg att bilden gjorde sig nog bättre med någon människa med på den.  Själv så visste jag att jag varit där så någon bild på mig själv vid skylten avstod jag från...:)

Vid lunchpausen träffade jag på en vilande gorilla.

Kanske bara min fantasi som skenade men nog ser stenbumligen ut som en gorilla som ligger där och beskådar omgivningen.

7. Cape point.

Nu ska vi  besöka de sydligaste delarna av Capehalvön.  På slingriga vägar tar vi oss fram utefter kusten.

Stannar till för en bensträckare där vi har en fantastisk vy över Hout Bay.

Vägen vi ska fortsätta åka på syns där uppe i klyftan som sprängts fram i berget.

Vi fortsätter färden.

Efter lite möten med babianer är vi framme vid dagens första mål. Cape Point.

De flesta har väl hört talats om "Den flygande holländaren" (Flying dutchman). Ett legendariskt spökskepp som flera gånger ska ha försökt runda Godahoppsudden. Kapten Vanderdecken lär ha svurit på att han skulle lyckas oavsett om Gud eller djävulen var emot honom. Gud tolererade inte en sådan hädelse uten dömde kaptenen och han skepp att intill domedagen segla på världshaven.

 Som tur är ska vi inte segla med det skeppet, utan det är bergbanan upp till Cape Point som döpts efter det fartyget.

Bergbanan tar oss högt upp men vill man beskåda utsikten uppe vid fyren så är det ganska många trappsteg kvar att klättra upp.

Trött?...Jag? Nejdå, jag ville bara stanna till och beundra utsikten och ta lite bilder på hur vackert det är här...:)....PUST!!!

Här uppe vid fyren ser båtarna ut som små barkbåtar nere i havet. Det är 8.360 km till sydpolen härifrån.

Kan föreställa mig hur det är här en stormig dag. I dag har vi solsken och vackert väder men ändå så blåser det ganska så kraftigt här upp. Ser hur havet brusar vid reven. Bakom berget där nere är den nya fyren byggd.

På den här bilden ser man den som en liten vit prick.

Och där uppe har vi den gamla fyren.

Härliga vita sandstränder alldeles folktomma, viken där nere kallas för Dias Beach och vägen som försvinner iväg bakom berget leder till Godahoppsudden.

I dag sparar jag på stegen och tar "Flying dutchman" ner till parkeringen. Där nere får man passa sig för babianerna, de är ganska närgångna och fräcka. Har du något ätbart så är de genast framme och knycker det. Fast i dag är de tydligen någon annanstans för vi ser inte en enda här.

Nästa delmål i dag är Godahoppsudden.

5 Camps Bay och solnedgång på Taffelberget.

Vi hoppar på sightseeingbussen igen och far nu mot den södra kustvägen, men först en tur upp mot liftstationen vid Taffelberget. Den första linbanan öppnades redan 1929. Platån där uppe är 3 km lång.

Berget ser verkligen imponerande ut då man står här nere på parkeringen. Högsta punkten är Maclear's Beacon 1086 m.ö.h. med en vidsträckt utsikt över omgivningarna.

Även här nere vid parkeringen har man fin utsikt. Vi spar färden upp till platån tills solnedgången i kväll. Här på bilderna ser man både huvudet och baken på det Liggande lejonet och i svanken kan man skymta Robben Island där Nelson Mandela satt fängslad i 27 år.

 Här syns ön lite bättre.

På sluttningen nedanför berget finns det en överenskommelse om att inte bygga höga hus för att det skulle se enhetligt ut, men någon lyckades kringgå det och byggde dessa tre höghus ändå. De ser något malplacerade ut bland alla de låga husen.

I folkmun går de under benämningen Salt, Peppar och Senap.

 Vi fortsätter färden mot Camps Bay.

Här brukar innefolket hålla till, inte så mycket för att bada för det är kallt i vattnet. Även om det är mycket varmt i luften så blir vattentemperaturen sällan över +10°C. Klippan ute i vattnet med det runda hålet i kallas för "Bakugnen".

Med den vattentemperaturen så är det nog förståndigt att ligga under parasollet och läsa en bok och lyssna till vågornas brus.

Eller bara stå på stranden och spänna musklerna.

Även en lugn dag som den här så slår vågorna högt.

Någon verkar älska den här stranden.

Brott lönar sig inte. Brottslingar får passa sig eftersom vakterna är beväpnade.

Vänder man blicken bakåt så ser man bergskedjan som kallas "De tolv apostlarna",  som är en fortsättning på Taffelberget.

Utefter kustvägen finns det många vikar.  I Clifton är de så många att man inte gett dem namn. De heter kort och gott 1st Beach, 2nd Beach o.s.v.

När vi kommer till Sea Point uppmanas vi att vända oss om för att se de dyra och fina villorna som klättrar uppför berget. Somliga har egen hiss som går upp till villan från gatunivån.

Det påstås att mäklarna försöker hävda som säljargument i Three Anchor Bay att det inte blåser där, men om man ser på träden är det nog lite svårt att tro det, så som träden där hukar för vinden.

Det börjar närma sig kvällning och  hotellets BMW är redo för oss för färd till Taffelberget och solnedgången där. Vi tar linbanan upp.

Lite svårt att fota från linbanekorgen eftersom golvet vrider sig runt så att alla ska få utsikt men jag lyckas ändå få en bild ut över stan. Den stora runda byggnaden där nere, som ser ut som ett rymdskepp, det är stadion som byggdes inför fotbolls-VM. Står nu mest oanvänd och kostar en massa pengar.

Solnedgången uppe från Taffelberget var väl inte så mycket som fotoobjekt men jag måste medge att det var fint ändå att vara där uppe och känna stämningen.

 Det är tydligen ett populärt utflyktsmål, vi var inte ensamna om att ha valt den platsen den kvällen.

Sedan blev det väldigt mörkt och vi åkte ner och tog en taxi tillbaka till hotellet.

Afrikaresan 3 Hop Off i Kapstaden.

Vi hoppar av bussen och tar en liten tur till fots. Mängder av försäljare av färgsprakande produkter håller till på Greenmarket.

Innan vi traskar vidare är det dags för en lunch med min nyiköpta pingvin som sällskap.

 Även här i de centrala delarna av staden är det musik och underhållning.

 Det märks att Nelson Mandela är en populär person. Han finns avbildad på många ställen och på många olika sätt. Här en väggmålning gjord med handavtryck.

På en del gator får jag en känsla av att vara i Buenos Aires.

Kan det vara Mandela som står där på balkongen?

Man kan förståss googla sig runt i världen och även bland stånden på Greenmarket.

Andra tar sig en liten paus i skuggan under en palm medans tvätten torkar på gräsplätten utanför slottet.

De här trädgårdsarbetarna har det inte lika avslappnat, de hade en stor gräsmatta att klippa med sina häcksaxar.

Brottsligheten i Sydafrika är stor, inte lika stor här i Kapstaden som i Johannesburg och Pretoria. Turister går ganska så säkert och jag kunde lugnt bära omkring på min stora kamera utan att något hände. Det mesta som händer sker ute i kåkstäderna, i city finns det många vakter som patrullerar.  Men även här händer det saker, såg ett rån där en av gärningsmännen blev gripen. Han blev rejält påpucklad och nedslagen innan handbojorna kom på. Nattetid ska man inte vara ute och gå, inte så mycket för rånrisken, som att det är väldigt mörkt och svårt att hitta då det inte finns gatubelysning överallt.Såg inte exakt vad han hade stulit men tror det var en hammare vid bygget.

Fast vissa platser ska man inte besöka, inte ens på dagtid, om man vill gå säker som turist. Det är uppe på taket till järnvägsstationen, där finns busstationen för de småbussar som kommer in från kåkstäderna.

Fast det visste vi inte om i förväg, så naturligtvis gick vi dit. Spännande att få se alla dessa små butiker och det gick ju bra.

Hörde att det är väldigt många filmer som spelas in här i Kapstaden och det stämmer nog för det här är den andra filminspelningen som vi träffar på i dag.

Vet inte vilken film det är men det ser ut som om det är fler än jag som undrar vad tjejen där håller på med.

Många hjältar som står staty här och till och med sydpolsfararen Scott har fått ett minnesmärke.

Det här lilla huset som står i Waterfront, var väldigt viktigt för sjöfarten förr i tiden. Kulan där på huset hissades upp i topp och klockan ett då tidvattnet var som högst släpptes den ner och då visste kaptenen på fartygen att de lugnt och säkert kunde lämna hamnen.

Återvänder till vårt hotell för att pusta ut lite. Blev något överraskad över att hotellet hade koll på min födelsedag och mycket glad över deras gåva. Champagne och coklad är inte helt fel.