Vad är de rädda för.

I november då jag var i Peking hade partikonventet möte och det var fullt av politiska höjdare i stan. Dem såg vi inte så mycket av men de ville att vi skulle se att de hade möte. För på stora shoppinggatan finns det en enorm bildskärm och där kunde man följa mötet. Fast intresset verkade inte vara så stort från befolkningen, jag såg ingen som stannade upp för att titta.

Men det gick att se på annat sätt att det var något på gång i stan. För här var nu fullt av vakter av alla de slag. På vissa gator var de uppställda med 50 meters mellanrum. Som på den här gatan. Bilderna blev lite sneda och vinda eftersom jag fått lära mig att man inte ska fotografera poliser och soldater i Kina. Så för säkerhetsskull det blev lite bilder i smyg.

Det var inte bara soldater och poliser som var utposterade utan på många ställen satt det personer som bara fått en speciell jacka och röd armbindel, fast en del hade bara fått en röd armbindel. Den här pensionären hade dock fått både fana, jacka och armbindel.

En del som stod på post var inte speciellt intresserade av omgivningen.

Medan andra verkade hjälpa till med att hitta rätt i tillvaron.

 Andra vakter passade på att göra sin yoga samtidigt som de läste tidningen.

Gissade att det bodde en del av delegaterna till konventet på det här hotellet. Här hade vakterna fått ett parasoll att ta skydd under och de stod tätt.

Vid Himmelska Fridens torg och Förbjudna staden var  det värst. För att ta sig in till torget var man tvungen att passera flera säkerhetkontroller. Även här genomlysning av väskor och en del fick visa legitimation som poliserna kontrolerade mot registret via små bärbara datorer.

Köerna var enorma för att ta sig in till Himmelska Fridens torg, så eftersom jag varit dit förr så avstod jag från ett besök den här gången.

På trottoaren på motsatta sidan patrullerade soldater i stora grupper.

Även här blev folk stoppad och väskor gicks igenom och legitmationer kollades.

En dag kom vi traskandes och skulle gå förbi Förbjudna staden. Hade vi vetat hur tidsödande det var hade vi gått en lång omväg för att komma fram. Vi kom fram till en folksamling och tänkte bara gå förbi den men det gick inte. Vänligt men bestämt (mycket bestämt) blev vi invisade i en kö. Där stod vi och väntade i ungefär 10 minuter då kom en civilklädd polis fram och pekade på mig och min man och visade att vi kunde gå förbi utanför spärrarna. Västerlänningar var tydligen undantagna kontroll i den spärren.  Vi gick förbi men den glädjen varade inte så länge för strax kom vi till en ny spärr som vi försökte passera utan att stå i kö. Även här blev vi invisade i kön, lika bestämt.

Här skulle man stå en och en i köerna och man fick inte byta kö. Då kom vakten genast och rättade till leden. Han syns, med vita handskar, lite längre fram mellan raderna här. Vågade inte fota genom att titta i sökaren så det fick bli ett höftskott.

Tog väl 40 minuter innan vi passerat båda köer och spärrar. Ingen kollade våra leg eller väskor men tid tog det.

In till Förbjudna staden var det inga köer, men det tog väl så lång tid att komma fram dit så det hann inte bli några köer.

På andra sidan torget var det samma sak för folk som var på väg åt motsatta hållet.

Träffade på lite vakter i en park som fick någon form av träning eller om det var morgongymnastik.

Gissa mitt yrke och en Vertu

Blev ett litet ofrivilligt stopp i min berättelse från resan till Peking. Fick en liten elak bacill i ett operationssår som däckade mig ett tag men hoppas på att den går att skrämma bort. Gör ett nytt försök men bara ett kort inlägg i dag. Lite mjukstart.

Om vi hade dessa yrken i Sverige skulle vi kanske kunna kapa toppen på arbetslöshetskön avsevärt.

Damen här går inte och försöker få stöd utav räcket, utan hon jobbar med att putsa räcket runt tunnelbanestationen.

Lika artig och lika raskt öppnade han dörren varje gång jag passerade. Hans jobb är att stå där nere i källaren och öppna dören som leder ut från hotellet till Gallerian.

Jag tror inte att de här personernas lön räcker till att vara spekulanter på den här exklusiva telefonen som fanns till salu i Gallerian.

Någon som är sugen på en Vertu, vi kanske kan dela på den och ha den som en andelstelefon. Priset som är i Yuan men blir nästan detsamma i Skr.

Finns en lite billigare modell också.

Tunnelbana i Peking.

Tänkte åka lite tunnelbana i Peking. Vid en del stationer kunde det vara en tidsödande sysselsättning om det var mycket folk eftersom de hade säkerhetskontroller som påminner om dem på flygplatserna. Skillnaden var att här fick man ha vattenflaskor med sig.

Fast när jag såg den här förbudsskylten så bestämde jag mig för att låta bli. För var skulle jag göra av alla mina vapen då.

Bestämde mig för att gå till fots istället, fast vid övergångställen får man vara uppmärksam eftersom svängade trafik inte tar hänsyn till om det är grön gubbe för fotgängarna. Kommer det en polisbil så kör de också även om de har rött och fotgängarna grönt. Vid det här övergångstället stod det poliser och visade förbipasserande en bild på en äldre kvinna. Gissar på att det var någon de efterlyste.

Jag gick till Silk Street (Sidenmarknaden) istället. I bakgrunden syns Pekings högsta hus.

Där inne var komersen i full gång. Alla ropar och vill att man ska komma in i deras bås och titta och framför allt köpa. Handla där är ett tidskrävande projekt. Priset du får från början är  alltid mycket, mycket högre än vad varan är värd. Det som rekommenderas är att pruta ner till en tiondel av ursprungspriset. Förra gången jag var här, för två år sedan, var det rörigt och kläder och prylar hängde ut i gångarna. Så här såg det ut då.

Nu var det snygga bås med glasväggar.

Vita berg och snöklädda byar.

Lite svårt att veta när det är dag eller natt när man flyger över olika tidszooner men när jag öppnar gardinen framför fönstret ser jag att där vi är just då är det dag igen.

Vi flyger över vita snöklädda berg, här uppifrån luften är det så vackert. Men det är svårt att fånga det på bild genom ett smutsigt flygplansfönster.

Ser att det inte är öde land där nere. En stor väg skär genom landskapet och jag tycker det ser ut som en by där också.

Mer vägar och större samhällen tittar fram mellan bergen.

Berg är så vackert tycker jag.

Snön börjar avta och kikar man i högra kanten på den här bilden så skymtar man faktist en välbekant mur, som enligt sägnen ska kunna ses från månen. Förstår när jag ser den på min bild att det är ganska omöjligt för jag fick förstora bilden ganska mycket för att se att jag fått med den på bild.

Landskapet blir strax helt annorlunda. Vi lämnar bergen bakom oss och kommer in över bebyggda trakter. Det byggs nya bostadsområden, vägar och broar. Ser lite märkligt ut med stora vägar som slutar i intet.

Och vägar med otroligt skarpa kurvor.

Det är inte bara jag som nyfiket spanar ut på landet som vi ska strax ska landa i.

Vi landar på  Beijing Capital International Airport och vrider klockan 7 timmar frammåt. Så istället för fyra på natten är den elva på förmiddagen.

På flygplatsen blir vi mötta och lotsade genom alla kontroller. Där vandrar min väska iväg och jag kan lirka upp min lilla kameran ur fickan.

Tåg ska vi också åka...

Väskorna kommer.

Där har vi vårt hotell.

Förbjudna staden och tågresan mot Tibet börjar.

Så var det dags att bege sig till Förbjudna staden. Där finns så mycket att se att det knappast räcker med ett besök för att hinna se allt. Området är på 720 000 kvatratmeter, har ca. 800 byggnader och 9.000 rum. Palatset kallas för Förbjudna staden eftersom endast kejsarfamiljen och medlemmar av hovet hade tillträde dit. Kineserna kallar palatset för Gugong (Det gamla palatset).

Stefan, vår reseledare, berättar lite om Förbjudna staden innan vi går in och genast samlas tiggarna runt omkring oss.

Vi får våra biljetter och går in genom den pampiga 38 meter höga Wumen. Den syns bakom Stefan. Men kom nu så går vi in i genom den porten. Går in över "Den inre gyllene floden". Vi går över den mittersta bron som var reserverad för kejsaren. Över den floden, som numera inte ser så gyllene ut, går det fem mycket vackra marmorbroar.

Här inne i palatset är det stort, vackert och överdådigt. Tre ceremonihallar ligger nu på rad framför oss, de är uppförda på en plattform av marmor. Det här är Den yttersta harmoniens sal, där inne står draktronen.

Längs sidorna står byggnader som användes som verkstäder, bibliotek, studierum och liknande. Utsirade marmortrappor leder ner till dessa.

Med så många träbyggnader behövdes det brandsläckare och det fanns det många, inte de vi är vana vid utan stora behållare för vatten. De stod utspridda över hela området. Vackert dekorerade och numera blankslitna efter alla händer som ville röra vid dem.

Vi går vidare genom nästa port

och upptäcker att en i sällskapet fattas. Vart har Ingemar tagit vägen? Han syns inte till och dyker heller inte upp när de ropar efter honom i högtalarna. Stefan och vår kinesiske guide David ser lite förbryllade ut, tänk om vi inte hittar honom innan tåget går i kväll. Fast alla ser inte lika bekymmrade ut.

Vi fortsätter att utforska palatset en stund till och allt måste fotograferas.

Den mäktiga stenreliefen i vit marmor med ett konstverk föreställande nio drakar får vi inte missa. Den är uthuggen ur ett enda marmorblock som är 16 meter långt och väger 200 ton. Stenen är ditforslad i ett enda stycke från Fangshan utanför Peking, dragen av 1.000 hästar och mulor, vintertid över en speciell isväg. Stenen och drakarna fick inte vidröras av någon och straffades med döden om man gjorde det.

Längst norrut ligger kejsarens trädgård där finns mycket blommor och fina miniatyrlandskap. Gångvägarna är täckta av mönster med små stenar. Undrar hur många fötter som trampat på de här stenarna?

Utanför Norra porten hittade vi Ingemar. De här poliserna behövde inte hjälpa till att leta. Vi frågade om vi fick fotografera dem och de sa nej, men då hade jag redan gjort det.

Nu är det äntligen dags för oss att bege oss till järnvägsstationen och påbörja vår tågresa upp till Lhasa. Tur att vi har en kinestalande guide med oss, för på den här skylten var det inte lätt att hitta till rätt perrong.

Vi var inte de enda som skulle ut och åka tåg i kväll.

Nu är det dags att ta farväl av vår kinesiske guide David och se om resväskorna kommit till rätt perrong.

Väskorna var där och vi krånglade oss in på tåget med dem och letade rätt på vår kupé.

Kinesiska tåg har inte första och andra klass, utan de delas upp i soft sleeper och hard sleeper. Vi hade tur som fick soft sleeper där fyra personer delar på en kupé, i hard sleeper delar sex personer på samma utrymme. Men det var ganska så trångt ändå med fyra personer med handbagage och fyra resväskor.

Men finns det hjärterum så ordnar sig allt och när sedan Stefan kom med en flaska rött för oss att dela på så blev stämningen ändå varmare.

Nu har vi 48 timmar och 4.064 km ombord på det här tåget framför oss. Som högst går tåget 5.072 m.ö.h Ska bli spännande men nu är vi trötta och kryper till kojs.