Villmanstrand

När barnen var små och vi åkte på bilsemester brukade vi antingen tälta eller övernatta i det som norrmännen kallar för "Hytter". Då var det inte bestämt på förhand var vi skulle övernatta utan slumpen fick avgöra var vi hamnade. Då passade låten som vi ofta sjöng i bilen väldigt bra, nämligen "Var ska vi sova i natt". Det var spännande att se var vi hamnade till natten men även lite osäker och det var inte så skönt den gången då vi kom till Bergen i Norge och allt var fullbelagt och vi fick tillbringa en natt i bilen. På den här resan visste vi i alla fall var vi skulle sova vår första natt i Finland. Vi var på väg till Villmanstrand eller Lappeenranta, som den heter på finska, och eftersom man är lite bekvämare av sig på gamla dar så hade vi bokat hotell där. När vi checkat in ville vi se vad staden Lappeenranta hade att erbjuda.

Här är det enspråkigt finska som gäller så det blev till att leta reda på alla finska ord jag kunde, men tyvärr så blev det mest "eivät ymmärrä" som jag fick användning av.

Vi började med att traska upp till fästningen. Solen sken som på den värsta vårdag men det var kallt som en vinterdag.

Först passerade vi ett monument som mest såg ut att vara en träbit omgärdat av två kanoner. Läste på en informationstavla att det var ett minnesmärke  av något av krigen. Lärkträdet i bakgrunden har ännu inte vaknat ur sin vintersömn.

Vad ryttaren symboliserade vet jag inte men träden i parken bakom honom såg så ståtliga ut. Mpste vara någon speciell sorts gran som växer så.

 Vi gick in genom Viipurin portti.

Där uppe hade man en fin utsikt över staden. Staden grundades officiellt 1649 av Per Brahe d.y., under drottning Kristinas regeringstid. Så även här känns det historiska vingslagen från svensktiden.

Som sagt så var det kallt och här syns det att våren inte kommit så långt för isen ligger tjock i viken. Vi hade en förhoppning och önskan att kunna åka över till Viborg i Ryssland. Men för att få visum dit så krävdes det en hotellbokning och bevis om att det var betalt. Eftersom vi bara vill dit över dagen så gav vi upp det försöket. Hade vi kommit hit under sommarmånaderna så hade det gått bra att ta en dagstur med båten M/S Brahe, på Saima kanal. Då ingick det visa i trippen.

Nu ligger fartyget och vilar sin vintersömn i den tjocka isen och drömmer säkert om sommaren och alla turister som kommer då.

Fästningen här uppe på kullen började byggas 1721 men det var lite knapert med pengar just då så bygget gick väldigt långsamt. Först i slutet av 1730-talet tog byggandet ordentlig fart. Men i de här trakterna så har kartan måst ritas om ett otal gånger för att visa var gränsen går och efter hattarnas krig (1741—1743 ) måste Villmanstrand avträdas till Ryssland. Inte förrän 1811 flyttades gränsen så att Vilmanstrand blev finskt igen. Det var två år efter Finska krigets slut. Under andra världskriget var det ett förödande bombardemang Av staden.  Numera är det en blomstrande gränshandel här och många ryssar åker hit för att shoppa loss.

Tror jag lärt mig mer om  nordisk historia under den här resan än vad jag gjort under hela min skoltid.

Det här är Finlands äldsta ortodoxa kyrka och den ligger här inne på fästningsområdet.

Här har vi Villmanstrands rådhus och det är ett av de äldsta rådhusen i trä i Finland.

Lappeen Marian kirkko eller Mariakyrkan som den heter på svenska. På vår karta stod det att det var "Lapp Church" vilket gjorde att vi trodde det var någon slags kyrka som hade med samerna att göra men så var det inte utan det kom från lapp i ortsnamnet.

Här är samma kyrka fast på kvällen. 

Det här tornet står på en höjd en liten bit ifrån kyrkan. Eftersom det inte låg i direkt anslutning till kyrkan så trodde jag att det var något annat än vad vi senare fick veta på turistbyrån. Det är klocktornet till Mariakyrkan.

Samma torn på kvällen.

Bredvid klocktornet och mitt inne i stan hittade vi denna gamla kyrkogård. Hittade tyvärr ingen förklarande skylt till de gamla korsen som såg mer eller mindre staplade mot varandra. Inte ens tjejen på turistbyrån hade någon förklaring.

På vår kvällspromenad kom vi till denna pampiga kyrka också. Det var ursprungligen en rysk garnisonskyrka vilket kanske förklarar varför det finns tydliga spår av något som ser ut som en vallgrav runt höjden.

  2 - 4

De små vägarnas tjusning.

Jag tycker om att åka på de små vägarna och låta mig överraskas över vad som kan finnas där. Det är många fördelar med det och en av dem är att det går inte att köra så fort och då hinner man se hur landskapet ser ut.  Det är dessutom lätt att stanna och gå ut ur bilen och kolla in vad vårt land har att bjuda på.  Just den här vägen gick det inte att åka på, om man inte tänker forcera bommen, men håll med nog ser det mysigare ut än motorvägen. Titta också på den lilla klumpen som sitter uppe i trädtoppen.

Det är en mistel som växer där uppe.

Den här lilla kyrkan eller snarare kyrkoruinen används fortfarande till olika arrangemang på somrarna. Det är Lilla Rytterne kyrkoruin den byggdes under 1200-talet men 1815 skulle Lilla och Stora Rytterne bygga en gemensam kyrka och då tog de byggnadsmaterial från den här kyrkan. Tur att de inte tog allt

Träffade på en historieintresserad fluga också. Någon hade roat sig med att skjuta prick på informationstavlan men jag och flugan försökte ändå tyda det som stod där.

Jag kravlade mig in mellan taggbuskar för att kika på kyrkan från det här hållet också.

Tidö slott, där finns ett leksaksmusseum men en fredag i mars var det inte öppet. Vill man gå dit så är det bara att återkomma i maj.  Jag tycker att färgerna är vackra så här års innan det hunnit bli grönt och lummigt. Det mesta går i gult och brunt då.

De flesta hjortarna i hägnet verkade trivas tillsammans på ängen, men en lite vilsen stod och spanade på oss bland trädstammarna.

Kunde inte åka förbi den här vackra eken.

Borttappade vårtecken

Tog en promenad i vårsolen och tänkte att jag kanske skulle se några vårtecken så jag tog min lilla kamera med mig. Det första som liknade lite åt vårtecken till var redan då jag kom till Nockeby torg, inte de vårtecken som jag hade i tankarna då jag gick ut. Kan det vara vårvärmen som fått någon att ta av sig strumporna. Torde ha blivit lite kallt om fötterna än så länge.

Nästa vårtecken var av en lite annorlunda art och växte i buskarna, den blänkte i solskenet bland fjolårslöven.

Något förundraad över att någon tar sig tid och plocka upp för att stoppa in i en påse och sedan slänga iväg ut i naturen. Jag tror att naturen klara av att bryta ner det där innehåller bättre utan påse (om man nu absolut inte klarar av att lägga det i närmaste papperskorg). Har sett att numera finns dessa påsar i alla möjliga färger de skulle kanske lysa upp lite i naturen nu innan blommorna slår ut, men kan det vara så att de som köper de färgglada påsarna är ordentligare av sig, för det är inte ofta jag ser en rosa eller lila påse ivägslängd.

Sedan var det lite mer färgglada vårtecken som dök upp, den här arten finns i en mängd färger och varianter och har lite varierande växtsätt.

Tummen upp för den här.

En hjärtlig art.

Den här är lite ovanligare och ses mest i alpin terräng.

Om någon skulle känna igen de borttappade vårtecknen så gå mot den här kyrkan så kan ni plocka dem. De är inte fridlysta.

För att se de verkliga vårtecknen fick jag gå in på min egen tomt. Fast den här är lite fusk för den såg jag redan för flera veckor sedan, innan snön kom. Den har bara vilat sig lite under snötäcket. Så den är inget nytt vårtecken.

Men här har vi något nytt.

- Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp.

De svarta runt om den lilla rabarberknoppen såg intressant ut, ska kanske ta min stora kamera och botanisera lite där en annan dag.

Järvsö kyrka

Kyrkan i Järvsö ligger mycket naturskönt. Den ligger på Kyrkön i Ljusnan. Det här lär vara Sveriges största landsbygdskyrka. De flesta kyrkor ligger placerade i öst-västlig riktning men inte den här kyrkan, den är placerad i nord-sydlig riktning och det är för att den är så stor och skulle inte få plats på ön annars.

Det fanns tidigare en mindre kyrka på samma plats men den ansågs vara för liten, då den här nya var klar 1838 så fanns det sittplatser för 2.400 gudstjänstbesökare. Men redan 56 år senare behövde kyrkan renoveras eftersom det befarades att den skulle rasa ihop. 12 st kolonner sattes in och en stor del sittplatser försvann då. Ytterligare några år senare behövdes det renoveras igen och då försvann även då lite sittplatser så nu rymmer kyrkan 1.400 besökare. Betydligt färre än vad den gamla kyrkan hade rymt.

Jag ser att det ligger en kyrkbåt vid stranden. Där skymtar även det gamla brofästet.

På andra sidan älven ligger kyrkstallarna från 17-1800-talet. De användes för hästarna som förde kyrkobesökarna, från de omkringliggande byarna, fram till färjeläget. De användes ända fram till 1930-talet då bilismen tog över transporterna. Men de vårdas fortfarande.

På väg till Järvsö.

Renfanan som växer i vägkanten tycker jag är så fin. Gul och vacker.

Ibland kan det vara intressant att söka lite i sina rötter. Min farmor Elin Roth ligger begrad på kyrkogården i Arbrå. Jag har aldrig träffat henne eftersom hon dog då min pappa bara var tre år, men jag vet att hon ligger begravd på den kyrkogården och en gång, för mycket länge sedan, pekade min far ut var hennes grav fanns. Redan då var gravstenen borta. Jag var runt 8-9 år och minns det så väl eftersom min far som sällan visade sina känslor och allra minst grät, gjorde det då. Men trots det så hittade jag inte tillbaka till just den platsen där hon ligger, men ändå så kändes det lite fint att komma till den kyrkogården. Det är en fin kyrka som ligger vackert bredvid Kyksjön.

Min far fick bo hos sina morföräldrar, men när min farmorsmor dog så tyckte de bestämmande kommunalherrarna att hans farfar inte kunde ta hand om en liten sjuåring, så det fick bli det som då kallades att "auktioneras ut på byggden". Den som krävde minst i ersättning fick ta hand om barnet. Med bara en liten gnutta fantasi så förstår man att det var inte av medkänsla som storbonden tog till sig en  liten knatte som billig arbetskraft.

Det här låter väl för de yngre, som om det var rena stenåldern, men det är inte ens 100 år sedan det hände. Min far blev 94 år men kom nog aldrig över de upplevelser han hade som barn och orkade knappt att prata om dessa.

Ett av de få minnen han berättade och även visade var det skedde, var hur han hällt ut saltlaken från sillen i häcken istället för sopbacken. Häcken dog på den platsen och jag såg nog hur han myste då han visade oss häcken så många år efteråt och att häcken fortfarande inte hade återhämtat sig. Där var det fortfarande ett hål. Hämnden är ljuv..;)

Fattigbössan hade säkert en stor funktion att fylla då. Då de fattiga verkligen var fattiga.

Vi var aldrig in i kyrkan eftersom det var aktiviteter där inne. Tror att de här två hade gått ut därifrån för att inte störa med småbarnsskrik och nog såg de ut att ha det skönt.

Vi for vidare och hamnade i Järvsö på Järvsöbaden.

Där fick vi en flaska champagne som välkomstpresent, Gula änkan tackar man inte nej till, så sedan åkte vi inte bil mer den dagen. Fin utsikt!

Varmt ute så varför inte ett dopp i poolen före middagen.

Middagen på Järsöbaden följer de gamla traditionerna från då man åkte på Pensionat. Gående bord och allra först är det alltid inlagd sill och ost, därefter är det alltid soppa innan huvurätten serveras för att sedan avslutas med någon smaskig efterrätt. Vår dag var det glass och nyplockde hallon och vinbär från det egna trädgårdslandet.