Mot Chuluut canyon

Den camp som vi har bott på i  natt var en av de trevligare, familjeägd och ägarinna påminner lite om min mormor.

När vi ska åka så är det den sedvanliga avskedsproceduren. Jakmjölk hälls på däcken, så nu är bilen välsignad och vi ska nog komma ordentligt fram till nästa ställe.

Vi blir ordentligt avvinkade och jakmjölken som kastas efter oss skvätter i luften.

Jakmjölken till trots så behöver vi tanka, här i Mongoliet gör man inte det själv. Alla bensinstationer är bemannade.

Skönt att se att de har rejäla brandsäkerhetredskap vid macken.

Inte så dramatiskt väder i dag, men grönt är det.

Mer och mer skog ser vi.

Men vägarna är sig lika, de vindlar iväg ut i det gröna.

Floderna har vatten.

Vi har kommit till Chuluut River Canyon, chuluut betyder stenig flod och den ser något stenig ut också . Den är  frusen från november till april. Kanjonen är  25 meter djup. Chuluutfloden är populär för forsränning och vid den här platsen där vi stannat brukar det även gås på lina över kanjonen.  Det sägs att man kan se fisk i floden från toppen av kanjonen fast då behöver man nog ha bra syn..

Fåren betar i lärkskogen.

En riktigt häftig husbil har också stannat här.

Vi ska nu in i Khorgo-Terkhiin Tsagaan Nuur National Parken , registrering och betalning av avgiften sker i byn strax före. Kan vara bra att veta innan man åker fram till bommen. Finns säkert information om det på skyltarna, om man kan mongoliska, vill säga.

Byn är inte så stor, men ett gästhus har de.

Vid bommen träffar vi på den här motorcyklisterna som har packningen i sidovagn,

Vi är på väg till vulkanen Khorgo som är en utslocknad vulkan. Den hade sitt sista utbrott för ungefär 8000 år sedan och var den sista aktiva vulkanen i Mongoliet.  

Dit upp ska vi.

Khorgo vulkankrater ligger på en höjd av 2965 möh. är 200 m bred och 100 m djup. Stigen ringlar iväg och vi passerar en del stupor på vägen upp. Dem ska man passera på vänster sida och gärna gå tre varv runt också.

Ibland är stigen upp lite svårforserad.

Men med ett stort mått av god vilja så tar man sig fram och uppåt ändå.

På en sträcka har det byggts trappor. Om jag tycker det är jobbigt att bara gå uppför här och endast har kameran att bära på, hur jobbigt var det då inte att kånka upp dessa stenplattor.

Ytterligare en stupa. Hoppas jag är förlåten för att jag inte gick tre varv runt den. Jag var tillräckligt trött ändå.

 Så där, nu syns målet och jag är nästan uppe.

Äntligen uppe och kan kika ner i hålet.

Det finns en knaglig stig som går runt kratern.

Men jag nöjer mig med att beundra utsikten.

Här uppe ser man ända bort till Great White Lake, vid den ska vi bo i natt. 

Vi går till slut ner igen och det var betydligt lättare. Där nere håller en del försäljare till och om man känner sig hågad så går det bra att köpa en vargskinnsjacka. Jag nöjer mig med att klappa den lite.

Dags att åka vidare.

                                                                          föregående --- nästa

El condor pasa.

Hur graderar man upplevelser? Någon frågade mig vad som varit bäst på peruresan och jag hade svårt att välja ut något som var det allra bästa av alla dessa upplevelser som vi hade här i Peru. För hur väljer man mellan att få se ett vulkanutbrott och världens största fågel och det på samma dag dessutom.

Det var nog den dagens höjdpunkter, även om landskapet vi vistades i var nog så vackert och spektakulärt med djupa raviner och höga berg.

Vägen vi färdades på var ett litet äventyr den också.

Plötsligt är det stopp och jag tror att det är vägen som är oframkomlig, men så ser vi att det står en hel del människor och spanar upp i skyn. Vår buss töms tämligen fort och jag rycker till mig telet. För här har det samlats inte bara en stor mängd folk utan där uppe ovanför berget cirklar det kondorer.

Inte bara en utan det är många.

Jag räknade och som mest såg jag 20 stycken samtidigt.

Vi lämnar dessa condorer för även om de är många så är de väldigt högt uppe, hoppas bara att några stannat kvar vid Cruz del Condor där finns en utsiktsplats med ett djup på 3400 meter ner i ravinen.

Jag börjar med att traska ner en bit i ravinen till de lägre utsiktsplatserna med förhoppning att det ska vara bättre ställe att skåda kondorer. Det berättades att kondoren var världens största flygande fågel, men undra hur det jämför storleken då, för när jag var i Antarktis så fick jag höra att det skulle vara vandringsalbatrossen som var störst. Men det spelar mindre roll för mig vilken som är störst nu vill jag få se en kondor här och lite närmare än de vi såg på väg hit. Lämnar den lägre platsen och går upp igen och det är ju tur för då kommer vår lokala guide Beatrise och hämtar mig och tycker att min kamera och jag borde komma för hon har siktat en kondor.

Tror inte att jag skulle ha hittat den utan hjälp och det är också tur att skuggan från fågeln är så svart så att man kan via den hitta fågeln. Ringade in skuggan och fågeln på den här bilden (går att förstora).

Finns en kondor även på den här bilden, kan du  se den? Bra camouflage.

Lättare att upptäcka är de mot det vita.

Även om de var långt borta och såg så små ut så hade jag ändå fått se kondorer, tänkte jag.

Då händer det, det kommer en seglandes alldeles intill oss. Ett sus går genom folkmassan och kameror klickar.

Den seglar iväg och jag känner mig ganska nöjd med dagen.

Har fått se så många kondorer att jag tappat räkningen och dagen är dessutom långt ifrån slut.

Passande är väl att lyssna på Simon & Garfunkels variation av låten El Condor pasa. Finns på YouTube, vi fick höra den många gånger under resan fast oftast på spanska.

Vulkaner och folkdans.

Vi ska iväg och se på folkdans. Men vilka konstiga moln det är borta över bergen den här morgonen. Vi spanar nyfiket dit och undrar vad som är på gång.

Vi är kvar i Colcadalen.

Ravinen är djup men odlingsterasser och byar klättrar längs sluttningarna. Här odlas majs, korn och vete. Colca Canyon är väldens näst djupaste canyon, dubbelt så djup som Grand Canyon.

Vi kommer fram till byn Yanque där dansarna redan står dansklara.

Jag är lite imponerad över variationen på dansskor.

Men även om danserskorna är både duktiga och vackert klädda så är det naturens skådespel som drar ögonen till sig. Det är faktiskt helt ortolig att få se ett vulkanutbrott, hade aldrig trott att jag skulle få den möjligheten.

Vi får höra att vulkanen Sabancaya hade vaknat och börjat pysa lite grann den dag vi landade i Peru, men i dag så verkar den riktigt irriterad och det väller upp rök och aska. Sabancaya är 5.976 m.ö.h och senaste utbrottet var 1994.

Visst kan det vara lite kul med folkdans med en bolmande vulkan som bakgrund...

Men Sabancaya är ändå den som drar till sig de flestas blickar och den ökar dessutom i intensitet.

Inte ens kvinnorna med alpackor och stora rovfåglar lyckas locka tills sig så värst många som vill fotografera sig med dem.

Det bolmar och ryker, ett mäktigt skådespel som naturen bjuder på.

En sista bild innan vi åker vidare.

Colca Canyon och Vikunjan

Nu är det dags att ta en tur genom Colcadalen och på Perus högst belägna bilväg. Här kan man om man har tur få se den lite skygga vikunjan. Den var nära att bli utrotad, och ett tag fanns det endast omkring 6 000 djur kvar. Djuret förklarades som utrotningshotat 1974 och då vidtogs skyddsåtgärder. Nu har stammen ökat till ca 125 000 djur, men det anses att faran är inte över ännu.

Efter några timmars färd i bussen så får vi syn på några djur. Jag blir lite irriterad då vi inte stannar för fotografering men vår lokala guide vet mer om dessa djur än vad jag gör. Blir den störd och vid fara kan den springa med en hastighet av 47 km/h och då är det inte så lätt att hinna med att få någon bild.

Hon vet att till motsats till andra kameldjur kan vikunjan inte uthärda längre tider med vattenbrist och hon vet att längre fram så finns det ett vattenhål och vikunjan vistas bara i undantagsfall mer än 2 km från närmaste vattenansamling. Flocken vilar under natten på bergssluttningar och letar på dagen i dalgångar eller på lägre belägna högplatåer efter föda. Där vid vattenhålet träffar vi på en större flock.

Vikunjan är den minsta arten inom kamelfamiljen och ullen räknas som en av världens finaste – den kallas Andernas guld.

I bakgrunden av flocken har vi vulkanberget Misti.

Det ser ganska kargt ut där vi ser djuren.

Förstår att det ändå lockar hit djuren eftersom det inte finns så mycket vatten i det torra området.

Historiskt kan vet man att inkafolket varje år drev tusentals vikunjor till inhägnader för att ta hand om deras ull. Sedan återfick djuren sin frihet.

Det ser ut som om de gillar att bada.

Även att springa runt och busa.

Stannar det bilar och bussar så finns det ofta några försäljare, även så här.

Arequipa - Staden med den eviga våren.

En tidig morgon tar vi flyget till Arequipa, lämnar Lima som ligger vid havsnivå och beger oss till lite högre höjder.

Inte så väldigt högt för Arequipa ligger på 2.380 m.ö.h, den omges av tre vulkaner. Innan vi beger oss till själv staden åker vi för att beundra utsikten mot de tre vulkanerna. Här i utkanten ser det inte ut som så mycket stad och det ser mer ut som om det är ett område under uppbyggnad, men så här är det på många ställen i Peru. Man bygger så länge pengarna räcker och så bor man där i väntan på att få råd att bygga mer.

Fast en del hus ser riktigt fina och helt klara ut.

Det som ser ut som en fågelskrämma ute i odlingen är faktiskt en människa som är ute och skördar.

 Vi har kommit till Mirador de Carmen Alto och här har vi en fin utsikt över de tre vulkanerna. Stiligast är El Misti, "en stilig man". Den hade sitt senaste utbrott 1784, men det pyser lite då och då i den.

De två andra vulkanerna som omger staden heter Chachani och Picchu Picchu. Ariquipa betyder platsen som brer ut sig bakom toppen.

Det är frodigt och vackert här med många odlingar och klimatet är så gynnsamt så man får tre skördar per år.

Vi beundrar utsikten...

...får smaka på lite lokala produkter. Här kommer vår lokala guide Beatrice med lite dryck på maka rot. En växt som har sina anor från Inkatiden och lär ha en hel del goda egenskaper, bl.a ökad styrka, mer energi, uthållighet, och sexuell funktion. Den var inte speciellt god så risken är nog inte så stor att man dricker den i stora mängder.

Så här ser roten ut.

Godare var då passionsfrukten.

Ibland säger man åt någon att dra dit pepparn växer och det borde inte upplevas så illa, för jag åker gärna till Peru och Arequipa. Här växer den röda pepparn.

Mimosa.

Fina fåglar har de här också.

En lite större flygande farkost.

Vi lämnar utsiktsplatsen och åker vidare.