Pripjat/Prypjat i Tjernobyl.

Prypjat, eller Pripjat som den också kallas, var en stad som byggdes för arbetarna i Tjernobyls kärnkraftverk och hade cirka 50.000 innevånare. Av att döma av bilder från tiden före katastrofen så såg det ut som en ganska idyllisk plats.  Fast när vi kommer fram till skylten med stadens namn så känns det mer som en begravningsplats. 

Vägen in till staden är ganska öde, där även ett ord som ganska är en överdrift, för där möter vi inte en enda bil eller människa.

Innan Prypjatborna fick reda på vad som verkligen hade hänt tog det 36 timmar. En del hade vaknat under natten av några kraftiga smällar, men då det såg lugnt och vanligt ut på morgonen var det ingen som tänkte mer på det. Barnen gick till skolan, flera bröllop hölls och myndigheterna förberedde förstamajfirandet som om ingenting särskilt hade inträffat.

Inte förrän på eftermiddagen den 27 april fick de som bodde i Prypjat veta att de skulle evakueras.

Då såg det ut så här på den här platsen, där vi börjat vår promenad igenom spökstaden.

 Nu ser det ut så här. Husen på höger sida finns kvar, men syns inte för skogen som vuxit upp framför.

På morgonen efter olyckan kom det visserligen bilar till staden och spolade gatorna med något slags skum, men ingen berättade varför och barnen åkte kana i det hala och radioaktiva skummet.

När ordern av evakueringen väl kom var det ganska odramatiskt.  Ta med er bara det viktigaste och nödvändigaste, som id-handlingar och pengar. Ni kommer snart att få komma tillbaka. Fast nu vet de att den här platsen kommer inte att bli beboelig igen förrän tidigast om 24.000 år.

Rester från sovjettiden sitter kvar på en stolpe, men gatlyktan är inte så användbar längre.

Vi får inte gå in i höghusen för de har nu blivit så förfallna att rasrisken är väldigt stor, dessutom har stället varit föremål för plundrare. Det finns dessutom inget av värde kvar där inne, till och med toalettstolarna och elementen är bortforslade. Det sägs också att det är med hjälp av de vakter som är anställda för att förhindra plundringen, som plundringen kunde ske.

Det sägs också att det troligtvis, inom en snar framtid, kommer att bli förbjudet att gå omkring i staden på grund av rasrisken.

Det är lite svårt att få en riktig överblick av staden eftersom naturen tar över i snabb takt. Där det var torg, parker och gator ser det nu mer ut som skog.

Rester av rabatter och odlade blommor kan ses lite här och var.

Vi fortsätter vår promenad genom staden. Det här köpcentrat ser inte så välbesökt ut nu.

Här fanns förr både restauranger och butiker.

En liten påminnelse om att här lekte det glada barn förr i tiden.

Lite lockande att gå upp till övre våningen, men kan förstå varför vi inte får det. Den trappan ser inte så trygg ut, dessutom så är det tomt och öde där uppe.

Fönstren gapar tomma, här ser det ut som om de är bortplockade och inte bara sönderslagna som på de flesta ställen.

Vi har blivit ombedda att ha långärmat och gärna hatt då vi går omkring här, skyddar väl inte så mycket mot strålningen men damm och annat som kan falla ner hamnar inte på huden och i håret.

Runt omkring i staden finns det så kallade "hot spot" med extra hög strålning, här är ett sådant. En metallplatta bredvid trappan.

Äppleträden dignar av fina äpplen, bäst att låta dem hänga kvar.

De flesta hus är numera inbäddade i kraftig grönska.

De ser även ut att ha något att säga åt oss.

En trappa som ingen nöter skosulorna på längre.

Det finns flera väggmålningar här i Prypjat, jag vet inte om de är målade efter katastrofen eller före. Fast de ser väldigt fräscha ut så jag gissar på efter även om det vid vissa växt upp en hel del.

Innan vi går vidare till nöjesparken så kikar vi i något som ser ut att ha varit en konsthall.

Jag förstår killen där uppe vid trappan, de som bodde här hade nog behövt springa bort fortare än kvickt.

Zoomar in lite.

Det finns även ett nöjesfält, men tar det i nästa inlägg. Blev fler bilder i det här än vad jag tänkt från början.

Strosa i Sydney

Australienresan avslutades i Sydney och där hade vi några dagar på oss för att uppleva staden och dess hjälpsamma och trevliga befolkning. Vi tar en liten rundtur med bildkavalkad. Börjar i den botaniska trädgården för en morgonpromenad. Fåglarna kvittrar och blommorna doftar.

Tittut, vem kikar fram där.

En Rainbow Lorikeets som passar på att äta lite frukost.

Lite fågelfotografering.

Fågelporträtt i all ära, men jag tycker det är lite roligare då det händer något. Som här där fågeln har lite svårt med balansen.

Många olika blommor och träd växer i den parken.

En del träd var väldigt stora.

Den parken var rent av fängslande.

Den rymmer även ett sagoslott, som egentligen är Government House.

I en skuggig hörna sitter Pan och ser ut att njuta, hörde ingen flöjtmusik och inte lyckades han skrämma mig heller

Vi promenerar vidare och kommer till Darling Harbour igen.

Stannar inte där utan fortsätter upp till The Rocks som är den äldre delen av Sydney.

Får syn på en julgranskula med så vackert innehåll att alla turister stannar upp för att fotografera, de flesta tar förstås en seflie framför kulan.

En bild under Harbour Bride är väl också obligatoriskt.

Och de äldre husen här måste ju också vara med.

Målningen på det här huset var väldigt förvillande, den släta väggen var förvandlad till en veranda och framsidan ser ut att ha en ingångsdörr. Skickligt målat.

Här träffar vi också på Biggles, "A loved friend of The Rocks". Står det på skylten. Måste ha varit en mycket älskad hund som fått en egen staty.

Här i The Rocks har de en slags adventskalender för barnen, sådana här skåp står det på olika platser runt om och då de öppnar dörren till skåpet finns det en saga där inne.

Men nu börjar det bli dags för lunch så vi tar en liten paus.

Fortsätter promenaden sedan.

Man kan inte ha koll på alla TV-serier.

Vi har styrt kosan mot Bondi.

Det är säkert många TV-serier som jag inte har koll på men Livräddarna på Bondi Beach eller Bondi Rescue som den heter på engelska verkar det vara bara jag som inte sett. Tillhör förvisso fel målgrupp. Men hur som helst så har jag i alla fall både sett och besökt den stranden nu. Ja, även sett livräddarna där.

Regnet som överraskade oss på morgonen har övergått i solsken och fint badväder. Vem blir inte glad då.

Ingen trängsel är det här heller,  beror kanske på morgonens regn.

Stranden ser inbjudande ut.

Det där såg jobbigt ut. Den här kvinnan hade spänt fast något tungt som hon släpade efter sig i sanden. 

Lång väg hade hon gått med sin tyngd och skapat ett spår i sanden.

Visste inte så mycket om den här platsen innan, men när jag upptäckte den här muren så var jag bara tvungen att ta reda på lite mer än att en TV-serie spelats in här.

Gatukonst har alltid varit en del av Bondis ungdomliga och livfulla identitet med många stora gatuartister som bor och arbetar där. Bondi Sea Wall är en utvecklingsplats där konstnärer är välkomna att lämna ett temporärt varumärke på Bondi Beach.

Den muren ligger vid stranden, strax efter att man passerat Bondi Pavillion. Den byggnaden har en brokig historia tillbaka till 1928 och var en "Playground of the Pacific". Det badades turkiskt bad, dansades i balsalen och var väl den tidens inneställe. Numera är det Bondi kulturella centrum med bl.a. teater, galleri, musikstudior, konst- och keramikstudior.

 Bakom Bondi Pavillion ligger hotellet. 

Men nu tänkte jag titta på och fota muren.

Bondi Beach Sea Wall har varit i drift sedan slutet av 1970-talet och har presenterat en blandning av gatukonststreet med starka sociala och politiska budskap under årtiondena. Under åren har Bondi Beach Sea Wall varit värd för några av de bästa gatukonstnärerna från hela världen. Målningarna har varierat från collage, stenciler, popkonst, textverk, kärleksnoteringar och minnesporträtt.

Men det finns två väggmålningar som har godkänts av Waverley Council för långsiktigt bevarande och som inte får målas över. "Flickan med en Frangipani i sitt hår" (dedikerad till den lokala flickan, Chloe Byron, som förlorade sitt liv i Bali-bombningen 2002) och ANZAC-målningen. (Frangipani kallas också för tempelblomma)

Mer än 200 personer, inklusive 88 australier, dödades i bombattacket vid Sari-klubben, Kuta Beach på Bali den 12 oktober 2002. Ett offer var den 15-årig Chloe Byron som var där på semester med sin familj. Hon växte upp på stranden vid Bondi och var allmänt känd genom sitt aktiva deltagande i många lokala sportklubbar. Den målades 2003 och

För att få variation och bevara den och dynamiska karaktären förändras konstverken på Bondi Beach Sea Wall ständigt. Varje panel på muren tilldelas för en sexmånadersperiod. Bondi Beach Sea Wall är öppen för konstnärer av alla kalibrer. Konstnärer som söker tillstånd att måla en väggmålning måste skicka in en ansökan online, men vill du vara med och måla så måste du få iväg din ansökan före den 30 maj.

Många är målningarna här på muren, här är en del av dem.

De här visar var sopåtervinningen finns.

.

.

.

.

.

Vi lämnar Bondi för nu ska vi ut till sjöss.