Ny dag och nya spännande mål.

Vi vaknar upp till en ny dag och strålande solsken, lite svalt på morgonkvisten och för att hinna fylla dagen med så mycket som möjligt är det tidigt upp för frukost.

Diset borta vid bergen tror jag först att det är morgondimma men får sedan veta att det även är röken från gårdagens skogsbrand som ligger över dalen och skymmer utsikten. Som tur var så lyckades de släcka branden innan den spred sig för mycket. Skogen är värdefull och de är rädda om den i Bhutan.

Vårt första stopp den här dagen ligger i utkanten av huvudstaden Thimphu och är en stupa fast här kallas den för chorten.  Den här som kallas för Memorial Chorten byggdes 1974 för att hedra den 3:e kungen av Bhutan. I en sådan brukar det finnas det en relik av något slag men i den här finns det bara ett foto av kungen. Vi går in genom en vackert utsmyckad port.

En försäljare har öppnat sitt lilla stånd intill porten. Skönt är att försäljarna här inte alls är så påstridiga som de i Indien. Vill du köpa något så får du säga till.

Det är redan mycket folk här som vandrar runt chorten.

Till vänster ser vi ett stort hus med de stora bönekvarnarna.

De stora innehåller mängder av böner och det plingar glatt från en klocka som aktiveras då kvarnen snurras. Har du inte tid att be själv så kan du låta mannen som sitter där be åt dig.

En liten krum farbror kommer och strör ut ris på marken, duvorna flockas omkring honom och en hund kollar in om det var något ätbart för den.

Hunden ger upp, för ris verkar inte vara något gott; inte om det är okokt i alla fall. Den kollar in oss turister i stället och finns det hundägare så finns det även lite kvarglömt hundgodis i fickan.

Vi går också gå runt chorten. Tre varv ska man gå.

Runt alla dessa heliga föremål ska man gå medsols.

Vi lämnar chorten för nu ska vi bege oss till Kuensel Phodrang som ligger högt upp på berget, för att titta på den jättestora buddhafiguren som håller på att byggas där uppe.

Vägen slingrar sig uppför bergssidan och här stannar vi till för att få en utblick över huvudstaden Thimphu.

Alla är fotografer.

Jag spanar ut över berget på motsatta sidan av dalen och ser att någon byggt sitt hus högt där uppe.

Området uppe vid Buddhan är inte helt färdigbyggt men det ser ut att bli riktigt pampigt, här en del av det blivande staketet.

Den gyllene buddhafiguren är hela 51 meter hög och den lär vara fylld av 125.000 små buddhafigurer.

Ett lätt dis ligger över Thimphu i dag.

Det här bygget skulle ha varit klart år 2010 men det ser ut att vara en del kvar att jobba med.

Men själva buddastatyn ser ut att vara helt klar.

Det är mycket symboler i en sådan staty, det mesta har någon betydelse.

När Buddha blev upplyst så satt han så att högra handen vilade på knä och fingrarna pekade mot jorden som en symbol för att jorden är vittne på hans upplysning och hans kontakt med moder jord.

Högt där uppe på berget bakom Buddhan vajar en mängd böneflaggor. Dessa samlingar av flaggor reses när någon anhörig avlidit, det ska vara 108 flaggor för en man och 105 för en kvinna.

När vi är på väg tillbaka ner i dalen passerar vi skolan. Där står alla uppställda ute på gården och sjunger. Det är föräldradag. All skolundervisning är gratis och en stor del av undervisning sker på engelska. Alla Bhutans rektorer har förbundit sig till att utveckla skolans undervisning i grön riktning. Man har dessutom meditation på schemat.

Vi åker vidare, kan inte stanna för länge här, för den vägen där vi ska fram håller på att byggas om och den stängs av vissa tider för all trafik så vi måste hinna dit innan det händer, men vid gamla fortet som nu är klosterskola kan vi stanna för ett fotostopp.

Vägen här är inte heller så bred men den är fullt framkomlig.

I sådana här hus bor det folk som ska hjälpa till med vägen, de får rycka ut då det är halka och bilar inte kommer fram och även om det händer något med vägen.

Besök på en hantverksskola för handikappade.

Nu ska vi göra ett besök på  en skola för handikappade ungdomar. Kim möter oss redan vid bussen och delar ut besöksbrickor som vi måste ha på oss. Han visar runt och berättar om skolan och vad eleverna får lära sig och vad de arbetar med. Den här flickan som sitter och målar på siden är döv.

Ungdomarna som är mellan 18 och 25  år, kommer oftast från landsbygden och har dålig utbildning eller ingen alls. Här får de lära sig ett hantverksyrke som de sedan kan leva på. Skolan fick starthjälp från EU men är nu självfinansierad.

Här visar Kim hur man för över ett mönser som man sedan kan måla efter.

I papperet finns det små hål som släpper igenom färgen.

Så här ser det ut innan de börjar måla.

Så här kan det färdig resultatet se ut. Det här föreställer apsaradansare. Mer om sådana senare.

Jag tycker att ungdomarna är väldigt skickliga redan nu. Här är det en elefant som växer fram.

Alla verktyg som de skulpterar med, har de gjort själva.

De arbetar även i metall.

En otrolig precision krävs för det här arbetet. Tänk bara vad ett litet felslag kan ställa till med.

Ja, så var det Apsara. På khmer, vilket är det officiella språket här, betyder Apsara en vacker sagovarelse eller härskarinna. Enligt legenden föddes Apsara ur ett hav av mjölk, som gudarna rörde om i för att få ambrosia, en trolldryck som garanterade ett långt liv.

Det finns en lång tradition med apsaradansare i Kambodja så därför ska vi i kväll gå på en restaurang och se lite apsaradans.

Musiken upplevde jag som lite enformig, men dansarna var skickliga och det var intressant att se hur de dansade med hela kroppen. Rörelserna med fötter, fingrar och armar har stor betydelse i dansen.

Roligast den här kvällen var att se hur kul de kinesiska turisterna tyckte det var att bli fotograferade tillsammans med dansarna.

Dansarna såg inte ut att uppskatta det lika mycket. Trängseln på scenen var stor.

Utanför restaurangen hittade jag de här två som inte hade blivit insläppta, tur var kanske det för då hade de kanske hamnat på middagsbordet.

Skola

Det enda på den här resan som var lite synd att jag inte visste i förväg, var det här besöket på skolan. Pennor och papper är inte så tungt att packa ner och brukar vara poppulärt att ha med sig till barnen. Kanske en fotboll också. Men nu kom vi direkt från vattenfallet och jag hade inte ens min penna med mig.

Såg både på skolgården och i barnen skrivböcker, att de jobbade med och informerade om faran med AIDS.

Ett litet besök på rektorsexpeditionen med information om skolan och dess arbete.

Även klassrummen besökte vi. Poppulärt att bli fotograferad.

Alla ville vara med på bild och sedan se sig själv i displayen i kameran.

Det var inte så lätt att få någon bild på flickorna, pojkarna var vildare och mer framfusiga än de tysta och stillsamma flickorna som mest satt och väntade och hoppades på att någon skulle se dem. Även då så lyckades någon pojke komma med på bild.

Två vänner.

Ibland blev det tuffa tag för att få vara med på bild.

De minsta barnen gick i den här lokalen.

Många barn hade 4 - 7 km att gå till skolan ena vägen, de skulle hem också. De fick inte så mycket stöd hemmifrån för att gå i skolan, föräldrarna ville helst att de skulle vara hemma och hjälpa till.

Efter skolan besökte vi en liten by som inte låg så långt därifrån. Många glada barn fanns det där också. De barnen hade antagligen eftermiddagspasset i skolan.

Här bor jag.

Hej då!

Lite kontrast mot hur vi bodde, men vi fick veta att vi indirekt stödde skolan och byn genom att bo på River Club, för en del av vinsten från hotellet gick till byn och skolan. Det senaste som de finanserat var en vattenledning till byn så att barnen slapp gå och hämta vatten i floden, utan kunde ägna sig åt skolarbetet istället. Nu skulle en ny samlingsal byggas.

Men visst kändes det lyxigt att få bo så här.

Går vi en trappa ner så har vi egen badavdelning, med t.o.m dörr till toaletten.

...och ute på altanen en alldeles egen liten pool att slappna av i,  med utsikt över "Mighty Zambezi".