Maggan mellan isbjörnar och pingviner
Får kanske åka hem.
En ny dag och nya upplevelser och går allt bra, så säger min läkare att jag får åka hem i dag men först en tur ner till röntgen. Känner att foten har börjat vakna till liv för det kliar på ställen under gipsskenan där jag inte kommer åt. Nere på röntgen är det kö och då jag ligger där och väntar på min tur så bryter "helvetet ut". En smärta som inte är av denna värld dyker upp, smärtgenombrott heter det tydligen på läkarspråk. Den har inte förstånd att ge med sig heller utan ökar istället. Röntgen måste göras och när den äntligen är genomliden får jag komma tillbaka till avdelningen och få smärtlindring. Det är tydligen blockaden som lades vid operationen som slutat göra verkan. Ont gör det i all fall.
Nästa utflykt är till gipsrummet. Gipsskenan ska bort och ett ordentligt gips dit.
Lite nyfiken är jag allt på hur det ser ut under paketet. Alla gillar väl att öppna paket. ;)
Så är det dags för att bli inpackad i gips, fast egentligen är det väl fel att säga gips eftersom de använder glasfiber numera. Tur för mig, för glasfibern är mycket lättare.
Men den fruktansvärda smärtan vill inte ge vika, morfin av alla de valörer och styrkor tas till men inget hjälper i mer än i 10 minuter. Hemresa är inte att tala om och tur är väl att smärtan kom innan jag for hem. Sent på kvällen får jag åka ner till akuten och gipset sågas upp, det kanske är det som sitter för thigt. Men tyvärr var det inte det felet, det onda finns kvar och det är ingen rolig natt jag har framför mig.
Men det finns hjälp att få, jag får komma ner till operation och få en lokalbedövningsblockering lagd direkt in i nerven. En pump hänger ovanför mitt huvud och regelbundet pumpas mer bedövning in. Lite otur har jag eftersom den första hamnar lite snett och åker ut nästa morgon och den tuffa smärtan kommer tillbaka, turligt nog får jag en ny och nu blir jag plötsligt helt smärtfri. Den känslan är inte beskrivbar. Helt underbart och det känns som om jag är världens lyckligaste människa. Jag opererades på en måndag och nu har det hunnit bli torsdag, så de dagar som jag legat här känns mest som ett töcken av smärta ända fram tills nu, torsdag vid fyratiden. Jag visste inte om att man kunde ha sååå ont.
Jag känner mig så glad och hoppas nu på att smärtspiralen är bruten. Men även om de allra flesta i personalen här är helt underbara så finns det undantag. När jag är som mest glad över att ha sluppit ut ur mofindimman och smärtspiralen så kommer en sjuksköterska med en kommentar som verkligen får mig att fundera. Hon har tydligen en åsikt om att man bör plågas lite. Säger när jag är som gladast över att inte ha ont. "Det måste du ha klart för att du inte kan slippa ifrån smärta när du gått igenom en sådan här operation". Först blir jag bara paff, sedan ledsen och undrar om hon tror att jag överdrivit. Jag är van att ha ont och tål en hel del och har faktiskt ganska hög smärttröskel. Vad menar hon egentligen? Måste man ha ont då man ligger på sjukhus och varför det i så fall när det finns smärtlindring att få, var det helt fel att slippa ifrån smärtan helt och hållet, borde jag ha fått kvar lite grann ändå. Frågorna i mitt huvud snurrar hela natten och det blir svårt att glädja sig åt det smärtfria. Sjuksköterskan har gått hem så jag kan inte fråga henne.
Nästa morgon kopplas min pump ur och till både min och läkaren glädje är det nu bara normal smärta som kommer tillbaka. Smärta som morfinet biter på. Håller det i sig så får jag åka hem i dag. Det har nu hunnit bli fredag och jag har varit här i fem dagar.
Jag har tur, den fruktansvärda smärtan återkommer inte och klockan nio på fredag kväll kan jag ta mitt nya stöd här i livet, Betastödet, och få åka hem. Lite för vinglig för att hoppa på kryckor ännu.
En annan resa.
Det var länge sedan jag skrev något blogginlägg här, inte ens berättelsen om resan till Peking blev klar. Kommer kanske en fortsättning så småningom. Det har nu sina orsaker att det blivit så långt avbrott i mitt skrivande. Det började med att jag trodde det var något fel på min kamera eftersom jag tyckte att mina bilder var så oskarpa. Tänkte lämna in kameran, men när en god vän sa att det inte alls var så utan tvärtom, bilderna var visst skarpa. Då insåg jag att det var dags att boka tid hos optikern för att skaffa nya terminalglasögon. Fast nu räckte det tydligen inte med nya glasögon, jag fick istället en remiss till ögonläkaren och där fick jag veta att jag fått grå starr. Ingen större fara för den grå går att operera men jag hade också hört att starren måste "mogna" innan de gjorde något åt den och att väntetiden för operation skulle vara två år. Så fel jag hade, allt detta är tydligen bara en skröna. Grå starr kan opereras så fort det är konstaterat att det är det och väntetiden var bara en månad.
Fast innan jag hunnit få min ögonoperation så damp det ner en till överraskning i brevlådan. Jag har länge gått och väntat på att få en operationstid till min trasiga fot. Hade fått besked att det skulle dröja och att det skulle bli sen vår och med betoning på sen. Nu kom det en kallelse om att jag skulle inställa mig på operation och det var på min födelsedag. En del väljer exotiska resmål för att fira sin födelsedag, det har jag också gjort några gånger, men varianten med att fira på operationsbordet har jag aldrig testat.
Så tidigt på morgonen den 25 februari startade den här resan. Något nervös anlände jag till avdelning 34 och där blev jag väl mottagen, fick kläder som jag skulle byta om till och krypa ner i en säng. Sedan färd ner till operation med alla de bestyr och sysslor som sker före en operation. Jag fick kravla över till operationsbordet och hann knappt säga god natt innan jag sov.
Vaknade 5 timmar senare med foten i ett prydligt paket.
Bilden är nog lika suddig som jag såg det, fast här beror det på mobilkameran.
Min läkare kom och berättade vad han gjort och sa att han tror att om ett halvår ska jag vara bra igen, men innan dess är det mycket träning.
Foten har blivit rejält omstuvad med en itusågad häl och där en cm stor bit från min höft fått bli till utfyllnad. Lite plåtbitar har läkaren lyckats få plats med och där senor fattats har han delat på befintliga så att det blivit till nya. Tur att jag är rejält bedövad och fullproppad med smärtstillande.
På min sal ligger vi fyra personer, blandat damer och herrar, där grannsängen ska stå är det tomt, hon har inte kommit upp från operation ännu så jag har fin utsikt över S:t Görans kyrka. Ser visserligen inte så mycket mer än tornet men dit kommer det en fågel och sätter sig då och då, eller två.
Vården och omhändertagandet på S:t Görans sjukhus finns det inget att klaga på. Personalen har tid och tar hand om oss på bästa sätt. Vi får t.o.m mat. Kanske ingen gourmékost men god mat även om den är mikrouppvärmd.
I morgon väntar nya utmaningar och jag hoppas på att få sova utan alltför svår värk.
När man vaknar upp...
När man vaknar upp och ser det här så vet man att det är över.
Nu är det bara återhämtningen kvar.
Sänder en tacksam tanke till all personal på S:t Görans sjukhus för utmärkt och kärleksfull omvårdnad.