Ny dag och nya spännande mål.

Vi vaknar upp till en ny dag och strålande solsken, lite svalt på morgonkvisten och för att hinna fylla dagen med så mycket som möjligt är det tidigt upp för frukost.

Diset borta vid bergen tror jag först att det är morgondimma men får sedan veta att det även är röken från gårdagens skogsbrand som ligger över dalen och skymmer utsikten. Som tur var så lyckades de släcka branden innan den spred sig för mycket. Skogen är värdefull och de är rädda om den i Bhutan.

Vårt första stopp den här dagen ligger i utkanten av huvudstaden Thimphu och är en stupa fast här kallas den för chorten.  Den här som kallas för Memorial Chorten byggdes 1974 för att hedra den 3:e kungen av Bhutan. I en sådan brukar det finnas det en relik av något slag men i den här finns det bara ett foto av kungen. Vi går in genom en vackert utsmyckad port.

En försäljare har öppnat sitt lilla stånd intill porten. Skönt är att försäljarna här inte alls är så påstridiga som de i Indien. Vill du köpa något så får du säga till.

Det är redan mycket folk här som vandrar runt chorten.

Till vänster ser vi ett stort hus med de stora bönekvarnarna.

De stora innehåller mängder av böner och det plingar glatt från en klocka som aktiveras då kvarnen snurras. Har du inte tid att be själv så kan du låta mannen som sitter där be åt dig.

En liten krum farbror kommer och strör ut ris på marken, duvorna flockas omkring honom och en hund kollar in om det var något ätbart för den.

Hunden ger upp, för ris verkar inte vara något gott; inte om det är okokt i alla fall. Den kollar in oss turister i stället och finns det hundägare så finns det även lite kvarglömt hundgodis i fickan.

Vi går också gå runt chorten. Tre varv ska man gå.

Runt alla dessa heliga föremål ska man gå medsols.

Vi lämnar chorten för nu ska vi bege oss till Kuensel Phodrang som ligger högt upp på berget, för att titta på den jättestora buddhafiguren som håller på att byggas där uppe.

Vägen slingrar sig uppför bergssidan och här stannar vi till för att få en utblick över huvudstaden Thimphu.

Alla är fotografer.

Jag spanar ut över berget på motsatta sidan av dalen och ser att någon byggt sitt hus högt där uppe.

Området uppe vid Buddhan är inte helt färdigbyggt men det ser ut att bli riktigt pampigt, här en del av det blivande staketet.

Den gyllene buddhafiguren är hela 51 meter hög och den lär vara fylld av 125.000 små buddhafigurer.

Ett lätt dis ligger över Thimphu i dag.

Det här bygget skulle ha varit klart år 2010 men det ser ut att vara en del kvar att jobba med.

Men själva buddastatyn ser ut att vara helt klar.

Det är mycket symboler i en sådan staty, det mesta har någon betydelse.

När Buddha blev upplyst så satt han så att högra handen vilade på knä och fingrarna pekade mot jorden som en symbol för att jorden är vittne på hans upplysning och hans kontakt med moder jord.

Högt där uppe på berget bakom Buddhan vajar en mängd böneflaggor. Dessa samlingar av flaggor reses när någon anhörig avlidit, det ska vara 108 flaggor för en man och 105 för en kvinna.

När vi är på väg tillbaka ner i dalen passerar vi skolan. Där står alla uppställda ute på gården och sjunger. Det är föräldradag. All skolundervisning är gratis och en stor del av undervisning sker på engelska. Alla Bhutans rektorer har förbundit sig till att utveckla skolans undervisning i grön riktning. Man har dessutom meditation på schemat.

Vi åker vidare, kan inte stanna för länge här, för den vägen där vi ska fram håller på att byggas om och den stängs av vissa tider för all trafik så vi måste hinna dit innan det händer, men vid gamla fortet som nu är klosterskola kan vi stanna för ett fotostopp.

Vägen här är inte heller så bred men den är fullt framkomlig.

I sådana här hus bor det folk som ska hjälpa till med vägen, de får rycka ut då det är halka och bilar inte kommer fram och även om det händer något med vägen.

Iona, fler får än människor.

Vår första landstigning på resan blev till Iona och en mycket lugn sådan. Havet låg blankt och fint och vinden smekte våra kinder. Våra zodiaker tog oss smidigt i land och vi fick vad som kallas "en torr landstigning", alltså överdragsbyxor och stövlar kunde vi lämna i hytten om vi ville.

Iona är en endast 5 km lång och 3 km bred ö och här bor fler får än människor, fast när vi alla kommit i land så såg det ut som om vi mångdubblat den mänskliga delen något. Strax efter oss kom även färjan från Mull med några till människor men inga bilar. För bara de fast boende på ön får ta med sig bilar hit. Turisterna får gå.

Inte många boende här, men bar finns för de törstiga.

Även post, skola och affär finns det.

Måste säga att det kändes som rena idyllen med får betandes bland husen.

Vi promenerade iväg inåt ön och stannade till vid ruinen av det gamla nunneklostret från 1000-talet.

Där Carol, som då hon inte är med som guide på vår resa arbetar som arkeolog för national Trust of Scotland på St Kilda, livfullt berättar om klostret och dess historia.

En av de lite märkligare sakerna på klostret är det här fönstret ut mot bygatan. Det ska symbolisera en naken kvinna med benen särade och med lite fantasi så kan man faktiskt se figuren i de grå stenarna. Det är tydligen något som är vanligt på Irland och ska vara som en symbol och för att avvärja ondska.

Fågeln som kommer och vill vara med och lyssna på Carol, kanske också är någon slags symbol. Vem vet!

Kan det här vara en klosterkatt?

Nästa stopp på vår promenad blir vid Macleans kors. Här stannade de medeltida pilgrimmerna för att be då de var på väg till klostret.

Man brukar säga att det är från Iona som kristendomen spred sig ut till övriga delar av Skottland och sedan ut över Storbritannien. Det var hit som den irländske munken Sankt Columba kom sedan han råkat i onåd i sitt hemland, efter en tvist om ett psaltarmanuskript som han kopierat och var sedan tvungen att gå i exil. År 563 seglade Columba till Skottland, tillsammans med tolv följeslagare. Slutligen tog de sig iland på Iona, där han lovats mark. Columba och hans munkar byggde upp en kommunitet, där gudstjänster och praktiskt arbete intimt hörde samman.

Här besöker vi den renoverade klosterkyrkan.

Sankt Columba dog på Iona den 9:e juni 597 och begravdes här. Klostret fortsatte att blomstra fram till 800-talet och sedan kom vikingarna. De levde tydligen upp till sitt rykte och plundrade och slog ihjäl de som kom i deras väg.

Sedan är det dags att utforska den lilla ön. Som sagt så är den här ön rena idyllen; frigående höns vandrar omkring och i en liten korg vid grinden till ett av husen kan man köpa ägg. Bara att ta för sig och lägga pengarna i korgen.

Grågäss traskar omkring bland fåren.

Ett tre dagar gammalt lamm bräker med sin spröda röst medan tvillingen betar med mamma får.

Vi som inte fördjupar oss ytterligare i kyrkohistoren vandrar vidare upp mot Dun Í för att se om vi kan få syn på några fåglar och även beundra utsikten.

Fortsättning följer...

Starten på resan och fortsättning

På väg mot Zhangmu.

Nu är väskorna packade igen och resan fortsätter, vi lastar in oss i bilarna och kör tillbaka ut på Friendship Highway,  redan innan solen hunnit gå upp ordentligt.

Vi ska ner till Zhangmu, som ligger på 2.400 m.ö.h, innan kvällen. Där väntar en av våra medresenärer som drabbades av höjdsjukan ochvar tvungen att åka i förväg till lägre höjd. Ska bli trevligt att träffa henne igen. 

Även i dag måste vi in och visa pass och visum på samma ställe som i går, i dag är jag lydig och fotar inget där.

Än så länge är vi kvar uppe bland bergen.

Det är lite varierande landskap vi åker igenom med blänkande sjöar...

...och samhällen där det bitvis ser ut som om tiden stannat.

Herdar som slagit upp sina tält ute på heden...

...och samhällen som verkar smälta ihop med bakgrunden.

Vi passerar Snow Leopard Guest House där vi egentligen skulle ha bott den här natten, glad är jag för att vi slapp den erfarenheten.

Utefter vår färdväg ser vi på många ställen rester efter kloster och byggnader som står kvar som minnesmärken från den tid som flytt.

Kan tänka mig att det var ståtliga byggnader en gång i tiden. Jämför man med hästarna ser de ganska stora ut.

Några av ruinerna ser ut som sandslott.

Många små samhällen kör vi igenom.

Ibland ser det helt obebyggt och öde ut men skenet bedrar tydligen för när vi stannar på en sådan plats bara för att sträcka på benen så dyker de här två flickorna upp från ingenstans. Plötsligt är de bara där. Ett par vantar blir uppskattade.

En gul mössa får också ny ägare.

Varma mössor kan vara bra att ha inför vintern. Det var glada och charmiga flickor.

Så kommer vi till sista höga passet, det som skiljer det stället från de andra passen vi varit på är att här fanns det inga försäljare.

Vädret är inte helt klart ännu, men om det hade varit det så är det fri utsikt över Nepal härifrån.

Snart ska vi äta lunch, hoppas vi får något gott i dag.

Åter till New Tingri.

Tanken var att vi skulle ha dagens övernattning på Snow Leopard Guest House i Old Tingri. Jag är glad att vi slapp att bo där, för den kraftfullaste recensionen man kunde läsa om det stället var: "Bo inte där!" Det bästa man kan säga om Snow Leopard GH är att det är billigt.Vi ska tillbaka till Qomolangma hotel i New Tingri istället.

 Men allra först ska vi till världens högst belägna kloster, Rongbukklostret. Vårt dagligt klosterbesök får vi inte missa. Det ligger på 4.950 m.ö.h och 200 meter från Base Camp.

Det är ett lite ovanligt kloster eftersom det bor både munkar och nunnor i samma kloster. Tidigare bodde här cirka 500 nunnor och munkar, numera bara 60 st. Vi samlas på gården för att gå in i själva klosterbyggnaden, jag tittar i Stefans solglasögon och ser att vi har även "Helgonet" med oss. Bilden måste förstoras för att han ska ses.

Husdjuren får inte följa med in i templet. De får vänta utanför...

...men vi går in.

Här inne får vi fotografera.

Det är ett mycket litet kloster, med lite ovanlig inredning.

Klostret ligger mycket vackert. I dag har vi en solig dag, men ändå känns det ganska kallt här, så jag gissar att på vintern kan det nog bli väldigt kyligt.

Tar en porträttbild  innan vi startar återresan mot Tingri.

Även här uppe har kulturrevolutionen gått hårt fram bland kloster och tempel, ser på många ställen ruiner efter dessa byggnader. De är oftast byggda med soltorkad lera som gör att de fort vittrar sönder när de inte underhålls.

Nu är det snart vinter och floden ligger torr men jag kan föreställa mig hur här ser ut till våren under snösmältningen.

Vägen slingrar sig lika mycket på hemvägen men nu mest uppför.

Vi kommer upp till passet där försäljarna huserar, de bor i dessa jakhårstält. De säljer fossiler och smycken, fossilerna är det osäkert om vi får ta ut ur landet.

Tar en sista blick bort mot Qomolangma (Mount Everest) och konstaterar att vi hade tur med vädret, nu hopar sig molnen över bergen.

Hoppar sedan in i bilarna igen och åker mot hotellet.

På återvägen är det de vanliga kontrollerna av våra tillstånd, vi måste in och visa pass och visum igen för att de ska se att ingen stannat kvar i området.

Det är nog inte bara jag som har lätt för att somna i kväll, men jag ser till att lägga mig med huvudet högt för att slippa vakna under natten och kippa efter andan.

Vårt dagliga klosterbesök.

Det gick bra att sova utan värme på rummet, vi hade elektriska värmemadrasser i sängarna men när de var på blev det för varmt. Det har snöat i natt.

Vår chaufför ser en aningen frusen ut. Jag har stickat en hel del vantar, sockor och mössor som förberedelse inför resan... ...och jag letar fram ett par vantar som han får. Så klart de ska gå i de svenska färgerna. Blev inspirerad av OS-mössan då de här vantarna blev till. Han ser ganska nöjd ut.

Han fick även en röd mössa, den hade han sedan på sig hela tiden.

Vi tar vinterjackorna på och går ner för att äta frukost. Därefter går vi till klostret. Sakya,som klostret heter,  betyder grå lera. Klostret fick sitt namn av färgen på omgivningen.

Det ursprungliga klostret som var byggt på den gråa jorden, syns numera bara som en ruin högt uppe på berget.

När vi kommer till klostret har munkarna bönestund, de sitter inne i ett stort rum och skanderar sutras, skorna har några av dem lämnat utanför och vid ett par skor ligger en trogen hund och vaktar sin husses skor.

Sakya klostret har en enorm samling buddhistiska skrifter, de har också många väggmålningar och tankas. Bäst att ta av sig hatten då vi går in här, verkar vara sedligt. Mäktigare vakthund för hattarna än för skorna.

Inne i det här klostret får man fotografera, men bara utan blixt.

Ett av rummen i klostret är riktigt läskigt, redan utanför ser man att avsikten är att skrämmas. Målningarna är inte av det vackrare slaget.

Ovanför dörren ligger det vargar.

Fönstret än inramat av otäcka ansikten och även där några vargar och även fågelvingar. Avsikten är att skrämma bort onda varelser.

En väldigt hal och brant trappa leder oss upp på taket och övervåningen på klostret.

Vackra målningar finns även utvändigt.

Här verkar de inte vara så vana vid att det kommer turister och vi blir rejält uttittade.

Tissel tassel och lite fnitter. Vi ser nog väldigt konstiga ut.