Frans Josefs Land

På vägen åter till Murmansk är det meningen att vi ska till Frans Josefs land. Den ögruppen upptäcktes  1873 av en österrikisk-ungersk polarexpedition. Den är uppkallad efter den österrikiske kejsaren Frans Josef. Expeditionen var privatfinansierad , därför tillföll öarna inte automatiskt något land. Inte förrän  1926 var det något land som gjorde anspråk på öarna och är sedan dess ryskt. Det behövs speciellt tillstånd för att besöka öarna. 

Ögruppen ligger mellan 79° 45' och 81° 51' breddgraden och består av ungefär 60 öar.

Som synes på den första bilden här under så ligger ögruppen där packisen börjar, eller slutar beroende på från vilket håll man kommer. På sjökortet till höger kan man följa vår färd till Nordpolen och den tänkta färden mot ögruppen. Eftersom det är så svårt att landstiga på dessa öar så är det bara planer just nu om att vi ska dit. Allt beror på väder och vind men planen är två landstigningar  på två olika öar och ett besök i närheten av ett fågelberg.

Tittar vi ut så ser vi att det sammanhängande istäcket minskar, isen börjar bilda små öar.

Vi t.o.m siktar land för första gången på nästan två veckor.

Isberg kommer flytandes. För att isberg ska kunna bildas behövs glaciärer som de kan kalva ifrån och nu när vi närmar oss land kommer det några och seglar förbi vårt fartyg.

Det första isberget är inte så stort men nästa som dyker upp är ett ganska stort taffelisberg. Lite svårt att visa hur stort eftersom det inte finns så mycket att jämföra med. Fåglarna har inte dykt upp ännu. För att bilda ett taffelisberg så behövs det shelfis. Det är en stor isplatta som flyter i havet och är ansluten till inlandsisen. Det är inte så vanligt att se dem här i norr, betydligt vanligare i Antarktis där vi har bl.a  Ross shelfis som är världens största och har en tjocklek på 200 och 1 000 meter.

I motljuset och diset ser öarna som vi passerar riktigt mäktiga och karga ut. Det som ser ut som ett svart streck uppe på himmelen är inte smuts på linsen, utan ett berg som skymtar genom diset.

Mäktiga glaciärer flyter över öarna och ner mot havet. Man ser att kustlinjen är ganska ogästvänlig. Många meter med isväggar tornar upp sig och landstigning med gummibåt är så gott som omöjlig.

Därför blir det landstigning med helikopter. 

Vi har tur att vädret är med oss så att helikoptern kan både lyfta och landa på ön Champ.

 Vi fick inte mer än 45 minuter på oss för att utforska den här spännande ön, eftersom det väntades sämre väder.

Med ombord till Nordpolen och hela vägen tillbaka hade vi en rysk forskare, bara för att han skulle få möjligheten att komma iland på Champ Island och undersöka de märkliga ting som finns där.

Vad det var för märkliga ting kommer i nästa inlägg.

Rita, måla och fota.

Eftersom det tog ungefär en vecka till  Nordpolen och en vecka tillbaka till Murmansk igen så hade vi gott om tid ombord för diverse sysselsättningar. Många intressanta föreläsningar av ytterst kompetenta föreläsare, var det flera gånger om dagen.

Med ombord hade vi också en konstnär . David McEown han var från Canada och undervisade i vanliga fall på Royalty Ontario Museum i Toronto.

Nu hade vi förmånen att vara hans elever.

Vi började första lektionen med att försöka rita isbjörnar.

Det var inte lätt men alla fick till slut till något som liknade isbjörnar. Mitt allra första försök såg mer ut som en gris. 

Men med lite vägledning så liknade även min gris en isbjörn och stolt kunde jag låta hänga upp den bland de andra på mitt allra första teckningsvernisage i Yamals bibliotek.

Nästa  lektion var akvarell. Fast jag har inte förstått varför vi i Sverige kallar det för akvarell när de i engelskspråkiga länder kallar det för "vattenfärg".

David gör sitt bästa med att försöka inviga oss i färgernas hemligheter. Tänk att kunna måla så som han gör, det ser så enkelt ut och blir så fint.

Första lektionen kunde jag vara med på men missade tyvärr den andra eftersom jag fick chansen att besöka maskinrum och det inre av Yamal just då.

Det var inte å lätt att få färgerna att göra som jag ville så jag antar att det skulle behövas åtskilliga  lektioner för min del. Men David var en bra lärare och visade med varsam hand hur vi skulle gå till väga.

Fotografera och teckning fungerar bra tillsammans. Sue Flood,  filmare från BBC, sitter bredd med kameran. Hennes berättelser om hur många filmsekvenser gått till var fängslande att lyssna på. Riktigt intressant att få veta hur de gör för att få till de filmsekvenser som vi sedan kan njuta av på TV. Hon har bl.a arbetat med David Attenborough.

Senare på resan kunde vi även njuta av Davids målningar, han hade en liten utställning.

Marketa Jirouskova, som har många fotografiska utmärkelser bakom sig, hade både lektioner i foto och bildbehandling. Jag var ner i föreläsningssalen och lyssnade, men liksom i teckningen, var det mest för nybörjare.

Verkar vara något trevligt i displayen där.

Även Marketa hade en liten utställning med sina bilder.

David måste ha varit en bra lärare, för jag vet att jag inte kan teckna men med efter lite trevande försök med den första isbjörnen som mer liknade en gris så var det här vad jag lyckades få till.

I dag ska jag iväg in till den stora staden igen, men inte till sjukhuset, utan till mitt första besök till sjukgymnasten. Ska bli trevligt med lite omväxling och även att få se vad jag klarar av att prestera där.

Neptun.

Händelserna från den här resan kommer inte i kronologisk ordning men så är det inte med minnen heller, de brukar inte dyka upp i någon riktig ordning. Minnen ploppar liksom upp i en enda röra och helt osorterat.

Det här är innan vi kommit fram till målet. För innan vi får tillåtelse att komma fram till Nordpolen så måste Neptunus ge vår kapten nyckeln dit och ge sitt tillstånd till fortsatt färd. Men korruptionen är stor även inom gudavärlden. Det går inte att få den eftertraktade nyckeln utan att muta havsguden först. Vad är då det  naturligaste att en rysk kapten har med sig, om inte en flaska rysk vodka. Visserligen lite maskerad med en plastpåse. Vi får hoppas att havsguden inte tar påsen med sig ner i djupet.

Se där det lyckades, den åtråvärda nyckeln till Nordpolen är överlämnad. Yamal har fått tillstånd att fortsätta sin färd.

Nu räckte det inte med att isbrytaren fick tillstånd att fortsätta färden, alla ombord måste också ha tillstånd. Vår expeditionsledare Laurie har beväpnats sig med en tunna öl som han försöker muta Neptunus med. Hoppas han har samma framgång som kapten.

Ja! Det lyckades Laurie lyfter glädjestrålande upp isborren som han fick i utbyte mot ölen och som är bevis på att han får fortsätta leda färden mot Nordpolen.

Men det räcker inte med mutor, vi måste bevisa att vi är starka nog för att klara av de kommande strapatserna. Först ut är vår läkare Dr. Peter Kenrick som får visa om han är stark nog att ta hand om oss.

Efter att några till fått bevisa sin styrka var det dags för styrkeprov i form av dragkamp.

Klarar man alla dessa kraftprov så finns det chans att få dansa med en isbjörn.

En glädjefylld långdans blev det sedan på däck.

Det fungerade bra att vara med i dansen och hantera kameran med en hand.

Att gå ut och äta får en annan innebörd här.

Grillparty ute på däck var inte så dumt det även om det var både jacka, mössa och vantar på. Gott var det. Det är inte kaffe i muggen. Vin i plastmugg smakade faktiskt riktigt bra därtill.

Fyller man år på väg till Nordpolen, vankas det tårta och skönsång från de övriga deltagarna. Han såg glad ut ändå...

Mera om vad man kan roa sig med.

De som läst mina tidigare inlägg här i bloggen vet att det inte behöver bli långtråkigt att vara på Nordpolen. Innan vi lite mer vanliga släpptes ut på isen så var det en hel del som skulle ställas iordning. Alla som var med på färden skulle representeras med en flagga från sitt land. Här fixas det så att vår svenska flagga ska vara med i flaggspelet.

Titta, där vajar vår vackra svenska flagga. Vi är bara tre svenska deltagare, jag, min make och bartendern.

Det var bara en flagga som de missade, den danska. Tur att Rajan hade med sig en egen.

Den indiska flaggan var inte heller med eftersom de från Indien bodde i USA. Men våra fiffiga indiska vänner ritade och målade en egen och så kunde de sätta den indiska flaggan på Nordpolen och även ta en bild som minne.

En bild inifrån ringen också strax innan vi vandrar runt alla världens tidzoner.

Fotografera är en bra sysselsättning om man är vid Nordpolen. Då kan det vara bra att ha riktigt många och stora kameror. Det här är Marketa Jirouskova som var expeditionens officiella fotograf.

Vi hade också en fototävling ombord. Jag lyckade få med en bild till final i alla klasserna och i klassen "Is" så vann jag med den här bilden på hur det droppar vid 90 grader Nord.

När det är riktigt kallt är det bra att ha varmt om både händer och kamera.

Vi hade även en egen konstnär med ombord.

David McEown var hans namn. Han målade fantastiska bilder och hade även lektioner för oss ombord. Mer om det i ett annat inlägg.

Exakt vad de här ryska besättningsmedlemmarna pysslade med vet jag inte. Men de samlade in vatten från smältvattenpölarna. Vattnet i pölarna såg blått ut och de hade blå flaskor så det såg ut som om de samlade in blått vatten. Vad de skulle ha det till vet jag inte eftersom de bara talade ryska. Gissningarna var många. Antingen skulle de ha det som dricksvatten, eller sälja det som vatten från Nordpolen när de kom hem eller så var det vattenprover.

Vi hade även lektioner i Tai chi ombord och det var klart att världens nordligaste Tai chi grupp ville visa upp sig.

Med vår ledare geologen Susan Currie i spetsen.

Grillparty kan man också ha vid Nordpolen, passar bra för sjön suger ju.

Medan kapten smyger iväg i bakgrunden och överger skeppet. 

Det kommer mer, för vid senaste läkarbesöket fick jag veta att jag har ungefär sex veckor till i relativ stillhet och med kryckor innan det är dags att få testa att kliva ner med hela tyngden på foten. Men lite omväxling blir det, får börja träna på sjukgymnastiken nu på måndag. Men kul med extra tid också för så många blogginlägg som jag hunnit med att läsa nu har jag aldrig tid med annars.

Nordpoolen.

Så har vi baxat isbrytaren ända hit. Tungt och slitit var det men är man ute på expedition så ska det vara lite strapatser också.

Behövde inte slita alldeles ensam med det tunga uppdraget, fick lite avlösning.

Tungt var det, för Yamal är ingen liten skorv. Finns lite jämförelse här med de två personerna bredvid fartyget.

Många undrar kanske vad man ska till Nordpolen och göra, och vad finns det där att göra. Egentligen ingenting om man nu inte kommer dit med en enorm isbrytare. Allt var inte bara allvar, utan det blev mycket skoj också. En del tyckte att det roligaste man kunde få göra var att få bada på Nordpolen. Jag hade en idé om att även jag skulle göra det och hade faktiskt packat ner baddräkten. Men den fick ligga oanvänd i väskan. Hade jag inte frusit så mycket på natten då jag stod på däck och tittat på när Lewis simmade så kanske att jag hoppat i, men nu nu tyckte jag att det räckte med kyla.

Vad kan vara mer lämplig klädsel än solhatt och baddräkt då man ska bada i Nordpoolen på Nordpolen. Först måste säkerhetslinan tas på, ingen fick hoppa i vattnet utan den. Vattentemperaturen var -1,8 och man kan verkligen säga att det blev som en kalldusch att hoppa i där.

"Poolen" fram till Yamal var ungefär 15 meter. Så det skulle egentligen inte ta så lång tid att simma dit,en av mina medresenärer slog vad om att han skulle klara av det men förlorade vadet. Han fick nöja sig med snapsen med vodka som var belöningen för att ha vågat hoppa i.En ryss i besättningen var den enda som klarade av det.

Stilarna var många, men rekommendationen var att hoppa i. 

Även vår expeditionsledare Laurie Dexter hade en helt egen stil.

Fast varianten att blunda och sedan hoppa var inte så bra med isklumpar liggandes i badvattnet.

Närkontakt på det viset är inte nyttigt för näsan.

Några modiga vågade sig på några simmtag.

Klart man sedan måste ha bildbevis med sig hem för att visa de där hemma hur modig man var.