KL Bird Park

I dag hade vi tänkt oss att gå till den stora fågelparken. Efter att ha konsulterat kartan hoppar vi av bussen i närheten av floden Lumpur. Den floden ser inte så imponerande ut, men den har ju trots allt bidragit med sitt nanm till staden.            

Här vid floden verkar det bo en del människor, en del håller på med sina morgonbestyr och andra sover fortfarande. Den här killen hade en stor badrumsspegel och passade på att klippa håret. Han verkade inte alls irriterad över att få besök utan verkade tycka det var trevligt med lite konversation. Ville bl.a veta från vilket land vi kom och önskade oss en god dag.

Ingen större brist på vatten om man vill tvätta, men det är tveksamt om det blir rent.

Vi går över järnvägen, fast den här delen av spåret är det tveksamt om den använts på senaste tiden.

Vi lämnar stadens brus...

...och kommer in till en stor park. Fotar några blommor och ser efteråt att jag fått en groda på köpet.

Parken är lummig, ren och fräsch.

Efter en varm promenad kommer vi fram till Kuala Lumpur Bird Park. Det första vi träffar på är en mängd papegojor i härliga färger.

Kuala Lumpurs fågelpark är en av de första fågelinhägnaderna i världen med sina massiva 8,5 hektar. I vissa delar flyger fåglarna omkring fritt medan andra är isolerade inhägnader med mycket sällsynta fågelarter. Vi går vidare till den delen av parken där fåglarna flyger fritt omkring, med den stora inhägnaden och så högt i "tak" så känns det som man är ute i det fria.

Kul att gå omkring här bland de relativt orädda fåglarna och få se arter som jag annars aldrig får se.

Har inte sett så många storkar tidigare, men aldrig förr sett en stork så på knä.

Trevligt att få se några ugglor också.

Det gäller att vara först framme om det vankas godsaker, eller helt enkelt hitta den bästa viloplatsen.

Den här sittplatsen är kanske mindre lämplig...

...med örnarna alldeles bakom sig.

Blir lite stopp i promenaden här, måste lämna företräde för några fåglar vid deras övergångsställe.

Fortsättning följer...

Are you traveling?

Are you traveling? Den frågan fick jag när en elegant kvinna stoppade mig när vi var ute och gick i Bangkok. Det var jag ju, så hon fick ett jakande svar och då tipsade hon oss om att vi borde gå till Lumphini Park för där finns det en alligator. Dit skulle bara ta 20 min att gå, så dit gick vi.

Det första vi träffade på var den här lite frodiga damen "Women in Next Three Decades".

Vi promenerade vidare och kom fram till en av sjöarna och började spana efter alligatorn. Där simmade en svan omkring.

Bredvid en kiosk såg jag den här lilla statyn...

...ja, jag trodde att det var en liten staty ända tills den rörde på sig. Det var en riktigt stor sköldpadda men ingen alligator.

Men nu var det alligatorn jag ville se, ute i vattnet var det något stort som rörde på sig och även började klättra upp på ett fontänfundament som stod en bit ut i sjön. Kan det vara alligatorn, stor är den i alla fall.

Det är något stort djur som kravlar sig upp, rejäla klor har den.

De i svanbåten har också upptäckt den och återvänder till stranden för att hämta sin kamera.

Nog var djuret stort, men inte var det där någon alligator utan en jättestor ödla. Minst lika stor som en vuxen alligator.

En liten sköldpadda simmar också i närheten.

Ödlan ville tydligen upp för att sola sig lite.

En lite större sköldpadda simmar också här.

En häger kommer seglandes...

...och slår sig ner på ett annat fontänfundament.

Där trippar den omkring som en annan balettdansör och spanar efter något gott att äta.

En annan ödla kommer kravlandes alldeles framför mina fötter. Den är också ganska stor, men inte lika stor som den ute i sjön.

Den glider ner i vattnet...

...kikar upp på mig...

...och simmar iväg.

En korp, med en uppsyn som en äldre herre, spanar också på ödlorna.

Borta vid bron plaskar det och skvätter det rejält, det måste vi kolla in.

Full fart på fiskarna där.

Jag gör duvan på bron sällskap för att se vad det är som är på gång. Vi är ungefär lika nyfikna.

Det är några personer som har en stor påse med brödkanter med sig och de matar fiskarna. Populärt både bland barnen och fiskarna. Fiskarna slår nästan knut på sig själva för att komma först till godsakerna.

 Många fiskar gapar stort för att få tag på godsakerna.

Ett riktigt myller av fisk.

Korpen vill också vara med och få del av godsakerna.

Småfåglarna lyckades inte fånga några bitar.

Det är mycket folk i rörelse här och njuter av den gröna oas som parken är och många tränar också.

Träffar på fler stora ödlor.

Men alligatorn ville inte visa sig, så nog trodde jag att det var en skröna med denna alligator. Kollade också med personalen på hotellet och några till och det hävade att det SKA finnas en stor alligator där i parken men man får ha tur om man får se den.  Korpen tycker att det räcker väl med att få se den. Titta så fin jag är!

Men hur det är med den alligatorn fortsätter jag undra över och när jag sedan googlade lite så var det nog ändå deras stora alligator som jag sett och fotat, för där står det om "Alligator-size lizards" som invaderat den parken.

Under strecket_______________________________

Dödens järnväg.

Som sagt, så kom tåget.

Vi hoppar ombord och slår oss till ro i vagnen för de mindre bemedlade, tredje klass. Vill du åka lite flottare och få en dyna på sätet och även te och kaka, då kostar det 200 baht extra. Tåget tuffar nu ut på bron.

Kort tid före krigets slut lyckades bombplan från basen på Sri Lanka förstöra det fjärde, femte och sjätte spannet på huvudbron. Japanerna ersatte dessa tre spann med två större.

Mr Tawee ser glad ut över att fått ombord oss på tåget.

Det finns toalett ombord. Elegant, eller hur?

Vi åker över bron och som tur är har de byggt små plattformar dit de som är kvar på bron kan söka sig.

Från början beräknade de japanska ingenjörerna att det skulle ta 5-6 år att bygga järnvägen, men i verkligheten tog det ett år.

Som sagt, finns det turister så finns det försäljare. Med en jämn ström så kommer de och vill sälja, vatten, dricka, vykort och en massa annat.

Tåget rullar på och jag kan inte påstå att naturen utanför susar förbi, för det går inte så fort. På många ställen ligger de gamla syllarna från andra världskriget kvar och de är inte i bästa skick.

Författaren Ernst Gordon, som själv deltog i andra världskriget som kapten vid ett skotskt regemente, tillbringade tre år vid floden Khwae. Först var han med om själva byggandet av järnvägen och broarna och sedan med underhåll och reparationer efter allierade bombningar. 

Han skrev en bok om sina år i japansk fångenskap, boken Miraklet vid River Kwai (1965), som skildrar de fruktansvärda förhållanden som fångarna levde under. Han avlivade myten om att brittiska officerare villigt skulle ha deltagit i byggandet av bron och att de gjort den färdig på rekordtid för att demonstrera sin överlägsenhet för fienden. 

Arbetet utfördes i stället under hot och bambukäppar och "vi tog stora risker genom att sabotera arbetet så fort vi såg en möjlighet," berättade Gordon.

Vi tuffar förbi små hus...

...vackert landskap.

Berg börjar synas.

Hägrar

Magra kor.

Mera berg.

Fält med tapioca.

Risfält.

Ser lite folk vid sidan om järnvägen.

Kan bli tröttsamt att resa.

På vissa sträckor är det mycket brant utanför dörren. Höjd syns inte så bra på bild, men här var det ett rejält stup utanför och alla dörrar var öppna.

Så den här skylten kan vara befogad.

Hellfire pass. Det kallas så eftersom åsynen av utmärglade fångar som arbetade här på natten i facklornas sken sades likna en scen från helvetet. Fångarna tvingades arbeta 18 timmar om dagen av japanerna för att få klart arbetet. Många dog på grund av sjukdomar, hårt arbete eller för att japanerna slog ihjäl dem.

Kärleksfullt budskap på andra sidan passet.

Lite speciell lyktstolpe.

När vi kommer till Wang Pho ska vi stiga av. Vi har nu åkt i över en timme.

Vi vinkar farväl till konduktören...

...och tåget.

Det är dags för lunch för oss. Mycket kris ute i välden nu, men det var inte så stor kris med vårt lunchställe. Vi fick riktigt god mat.

Sitta fint kunde man också.

och under strecket_____________________________

Promenad till Drottningholm.

Lördagmorgon och solen skiner, känns som en bra dag för en promenad. Vi styr kosan mot Drottningholm men först ett lite ofrivilligt stopp på Nockebybron, en segelbåt vill igenom och kön av bilar blir lång.

Där nere ligger Brostugan, de har inte öppnat ännu.

Flaggan är hissad på Drottningholms slott, så kungen är hemma.

Det är tidig förmiddag men gässen är redan hungriga.

Slottsstallen som numera är garage.

Inte bara gässen är på alerten så här tidigt. Här kan Sven Jerring berömda citat om japaner passa in, fast de här japanerna hoppar inte och kastar sig inte, möjligtvis att de fläktar sig, men framför allt så fotograferar de.

 Alla vill fota vakten, så då gör jag det också och känner mig som en riktig turist.

Drottningholms slottsteater.

Vi går ner genom Norra grinden.

Beundrar slottet och går inte på den fint krattade grusgången...

...för där får vi inte gå när kungen är hemma.

Vi traskar upp mot Floras kulle och den kungliga djurkyrkogården istället. Där har bland annat Tusse och Eisel egna gravstenar. Här låg förr prinsessan Sofia Albertinas trädgård med en damm, byggnader och ett menageri för hönsfåglar, nu finns här bara en inhägnad grop kvar.

Här uppe börjar också Kärleksstigen, undrar om Kungen och Drottningen brukar vandra där hand i hand.

Här uppe hittar vi något nytt som jag inte upptäckt förut, en utställning om planteringarna i parken och trädgårdsskötseln.

Där dansar figurerna menuett i solskenet.

Och se där, på en av de informativa planscherna hittar jag en bekant. Så kul att se dig här Eva.

Här kan man få lära sig lite om landskapsomvandling också.

Fullärda traskar vi vidare mot Kina slott.

Inga japaner hade hittat upp till Floras kulle men hit har de hittat, trots att Kina slott inte öppnat ännu.

Paviljongen där Adolf Fredrik satt och svarvade snusdosor är privat nu, men Confidencen är uppdukad som om de kungliga skulle vara på väg för en privat måltid.

Confidencen är en matsalsbyggnad där både matbord och serveringsbord dukades i våningen under den kungliga matsalen och på signal ovanifrån hissades mat- och serveringsbord upp i matsalen. Detta innebar att de kungliga kunde äta middag utan att betjäning var närvarande, alltså en confidence (franska för "i förtroende").

Norr om Confidencen ligger det gamla köket som numera inrymmer ett café, här kan trötta turister ta sig en välbehövlig fika och vila sina trötta ben en stund.

Vi är inte fikasugna ännu, så vi traskar vidare ner till Vakttälten som står där som en påminnelse om Gustav III dagar. Han hade stora planer för parken med idéer om flertalet byggnader men bara två blev förverkligade, som det här vakttältet och Götiska tornet. Byggnaden ser spännande ut men var bara en förläggning för kungligheternas vakter.

Här finns oändliga grusgångar att traska runt på.

Men vi slinker in bland de vindlande gångarna i Lövteatern istället.

Ovanför de 14 kaskaderna har man fin utsik över parken och slottet. Fast i dag är vattnet avstängt.

Det finns en hel del gäss i parken och på vissa ställen får man se sig noga för innan man sätter ner fötterna. De lämnar ganska stora visitkort efter sig.

Svanungarna har hunnit bli ganska stora.

Pappa svan kommer simmandes.

En riktig svanidyll.

Den här lilla filuren verkar tycka att jag borde ha haft mat med mig. Jag fick i alla fall en uppfodrande blick ifrån den.

Hägern i strandkanten gillar inte mig, den flyttar sig hela tiden så att den är på samma avstånd från mig, så jag går därifrån för att inte störa i matletandet.

Bakom blommorna ute på en av öarna anar jag något som jag inte sett i parken här förut. Kan det vara ett...?

...rådjur där på ön? Jo helt riktigt, den måste ha gått över bron för att komma dit.

Sedan gick vi hem.

Fiskelycka

Att äta middag eller frukost där vi bodde på Bali var alltid underhållande men efter att ha släpat med mig stora kameran de flesta gånger så tyckte jag att jag fått tillräckligt med bilder på häger, så den sista kvällen tog jag bara med mig min lilla Sony men för säkerhetsskull satte jag på telet med 55-210 mm, utifall att. Så klar blev det utifall att den här kvällen.

Ni som inte tycker det ska vara mycket bilder i bloggen kan sluta läsa nu.

Den stora vita hägern verkade var på alerten. Den hade något annat än vår mat i blicken.

 Den verkade mer sugen på det som simmade nere i sjön..

Den valde lite olika platser för spaning.

Den lilla natthägern verkade ha på känn att det var något på gång.

Den spanade också från lite olika utsiktspunkter.

På andra sidan sjön så fanns det några till som var nyfikna på vad som var på gång.

Är det någon som har tips om vilken sorts häger dessa två är så berätta det gärna.

Så plötsligt, efter att ha spanat och kollat läget i sjön så händer det.

Upp kommer det något sprattlande och jag är irriterad på mig själv att jag inte tog med min stora Canon den här kvällen. Nu när det för första gången på veckan blir napp då hägern fiskar.

Gott om fisk finns det i sjön men ändå är det första fiskelyckan som jag ser.

Nu gäller det att säkra bytet.

...och även få det att sluta sprattla.

Någon i bakgrunden är mycket intresserad av bytet.

Den spanar från olika vinklar.

Ankorna inser att det är bäst att dra och ägna sin uppmärksamhet till de som har bröd på bordet.

- Jaha, var ska jag gömma mitt byta nu då?

- Många som verkar vilja ha min fångst.

- Hur ska jag fixa det här då? 

- Bäst att stycka fisken, den var lite stor.

- Glup! En bit slank ner.

Men pass upp, ögon i nacken skulle du behöva.

Det är fisktjuvar i farten.

- Såg han mig?

- Bäst att säkra det här lättfångade bytet.

Högt uppe i trädet verkar vara ett säkert ställe.

Det gäller att vara stor i truten även när man är en häger.

- Jaha, vad hände egentligen. Hade jag inte en fisk här?

- Bara att börja om då.