Harstad - med vind i håret.

Ny dag och nya upplevelser och hamnar.

Vi kommer tidigt på morgonen till Harstad och Nordnorge ligger redan vid kaj.

Det första vi ser, redan från däck, är ett graffiti med en välkänd strof. In the Town where I vas born...

     "Yellow Submarine"

In the town where I was born
Lived a man who sailed to sea
And he told us of his life
In the land of submarines

I Harstad verkar det som om de gillar att dekorera staden på olika sätt.

Går runt lite och ser mer och mer.

Varför de har en valross som staty här vet jag inte, för det är nog sällsynt att någon simmar hit från Svalbard. Kan kanske vara för att det bodde folk här i Harstad som begav sig norrut för valrossjakt.

En skarv är mer förståeligt.

Stan består inte bara av graffiti och statyer, ser ut som en vanlig småstad.

Men det är en ovanligt blåsig småstad. I den där lilla båten skulle jag inte vilja sitta.

Den gungade och det stänkte mer än vad som verkade behagligt.

Inte i den här heller.

Man får även passa sig då man går omkring på land. Rejäla kaskader kom kastandes upp på trottoarerna.

Vattnets kraft är enorm, ser ut som om kajen är på väg att följa med ut i havet.

Nordnorge lägger ut.

Och vi tittar vidare på hur de dekorerat stan. Virrig älg eller bläckfisk?

En mina som Harstad fått som gåva från Ramsundör ölogsstation. En brittisk mina som användes i andra världskriget.

Trondenes kyrka ligger en liten bit utanför Harstad och är från ca 1250.

Hammerfest - Världens nordligaste stad.

Vi hade altså kommit till Hammerfest, där kan man gå med i Isbjörnsklubben om man vill, men eftersom jag redan är medlem där så drog vi iväg till kyrkan istället.

Man kan även ta en promenad upp på berget, det ska vi också göra, men först kyrkan.

En bild på lite linjer.

De har en pampig, modern och stor kyrka här i Hammerfest.

Väggmålningar och graffiti finns det här också.

Lite läskig.                        

Visserligen finns isbjörnsklubben här och stan är så nordlig, men några vilda isbjörnar finns det inte ändå de finns bara som dekor.                        

Det finns en väg som leder upp på berget, den kallas för Zig-Zagvägen och byggdes av byns befolkning 1893, en skylt vid vägens början säger att, här färdas man på eget ansvar.

Klart vi måste gå upp där. Kan vara fin utsikt där uppe.

Här kan man studera hur snöskydden är konstruerade. Behövs rejäla doningar för att skydda stan när snön börjar kana nedför fjällsidan.

De äldre verkar vara i trä.

Utsikten här uppifrån kan man inte klaga på, tur att det klarnade upp och inte blev en regning dag.

Där borta har vi Snövit också.

Flygtrafiken är riklig.     

Mycket snöskydd på det här berget.

Kul staty, där fartyget ser ut att ha fastnat bland isflaken.

Mera isbjörnar.      

Nu har de vaknat borta vid Snövit också, lågan i toppen syns på långt håll.

Meridianstöttan restes 1854 till minne av den störst internationella mätningen av jordens form och storlek. Det här  är en av de 34 platserna som utgör minnet av Struves meridianlinje. Meridianstöttan finns med på UNESCOs lista över världsarv. På stöttan står det så här:

«Det nordligste endepunkt av en meridianbue på 25 ° 20`fra det nordlige ocean til Donaufloden – gjennom Norge, Sverige og Russland. Etter foranstaltning av HM Oscar I og keiserene Alexander I og Nicolaus I ved uavbrutt geometrer. Bredde 70° 40` 11,3``».

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

I dag ska vi vara Hurtiga.

Orsaken till att nästan hela klanen Cortés åkt till Kirkenes var att vi sedan skulle vidare med Hurtigruten och göra en födelsedagsresa tillsammans, för att fira min man som fyllde jämna år. Så efter frukost och en morgonpromenad tog vi våra väskor och traskade iväg till fartyget.

Vi hade upptäckt att det fanns en snitslad bana från torget och till fartyget. Vi lämnar hotellet och drar iväg med våra väskor.

Det är inte svårt att hitta för den snitslade banan var färgglada plastbaljor med blommor som någon fyndig person ställt ut och de visade hela vägen från vårt hotell till målet för dagen.

Det hade regnat innan vi kom till Kirkenes och ibland var det lite väl blött att följa den utmärkta vägen. 

Men man kan ju runda vattenpölarna och komma fram torrskodd.

Nu var vi väl inte så där ovanligt hurtiga, för promenaden tog bara en kvart, men målet för promenaden syns där framme.

Vi ska ut på en Hurtigrutenresa med Finnmarken.

Vi bordar fartyget...

...och får vår hytt.

Tar en sväng runt på fartyget för att kolla in hur där ser ut.

Vi lägger ut.

När vi checkade in så fick vi frågan om vi ville uppgradera hytten och först så tyckte vi väl att det var lite onödigt men när det gick att pruta rejält så slog vi till och fick bo lite lyxigare och eftersom resan var med barn och barnbarn för att fira min man som fyllde jämna år så var det fint att kunna samlas där.

Men nu börjar vi närma oss Vardö som är Norges östligaste stad. 

Lite regnmoln hänger över oss, men än så länge är det uppehållsväder.

Ser att det finns en fyr på den här ön.

Det är Vardö fyr som lyser 23 nautiska mil, den var bemannad från 1896 till 1991 då den automatiserades.

Det är kul att stå ute på däck eller på vår balkong och se hur vi närmar oss hamnen.

Ser att det grå huset som redan var förfallet när vi var här för sex år sedan har blivit mer changerat. Nu har det inget tak längre.

Snart dags att gå iland, men tar några till bilder på väg in.

Nu ska vi iland och utforska stan.