Nathorstglaciären.

Nathorstglaciären ligger längst in i Van Keulenfjorden och är en ovanlig glaciär. Den är 35 km lång och är så ovanlig att den växer. Dessutom är den uppkallad efter en svensk, polarforskaren Alfred Gabriel Nathorst.

Det sägs att den "surger". det är ett cykliskt fenomen och inträffar med 30-500 års mellanrum.

Då det händer kan glaciären komma upp till en hastighet av 1000 gånger fortare än normalt och den spricker fullständigt upp då. Det märks, för det ser ut som om någon jätte varit här och lekt och krossat glaciären och även stuvat om den rejält.

På grund av permafrosten rör sig glaciärerna långsammare här än på fastlandet. Den långsamma rörelsen gör att glaciären inte klarar av att frakta allt snööverskott i glaciärens övre del, fort nog nedåt. Långsamt blir därför glaciärens längdprofil allt brantare, den bygger upp sig och blir brantare och brantare och kommer så till en kritisk punkt då glaciären lossnar och börjar glida fort nedöver, alltså den surger. På Svalbard kan en cykel ta upp til 500 år.

Det har alltså inget med den globala uppvärmningen att göra.

Den här glaciären har flyttat sig 15 km ut i havet. Såg lite kul ut på sjökortet.

Vi lämnar den märkliga glaciären och går mot Fleur de Lyshamna.

Bellsund och sneda huset.

Vi har upplevt ännu en gungig natt när vi rundade Wedel Jarlsbergland, kikade ut och såg att vågorna var i jämnhöjd med vårt hyttfönster och ändå så låg vår hytt en våning upp från havsytan. Men som sagt ligger man ner så känns det inte så mycket. Sov ganska gott ändå.

Nu har vi tuffat in i Bellsund, fortsätter man längre in i den fjorden så hittar man Sveagruvan där längst in. Gruvdriften där startades av AB Spetsbergens Svenska Kolfält 1917 och som mest bodde här ungefär 2000 svenskar. Men 1925 var det en svår brand här och gruvan stängdes. Senare såldes gruvan till "Stora Norske". Många är sugna på att få gå dit, men de vill inte ha oanmälda turistbesök.

Vi tar en glaciärtur istället. Ingen dålig ersättning för ett gruvbesök.

Vi är vid Recherchebreen, en 16 km lång glaciär.

En hel del fåglar har samlats här.

Det flyter omkring mängder med isflak och is som lossnat från glaciären.

Den här vackra fågeln simmade omkring i det kalla vattnet, jag fick namnet på den men har tyvärr gömt det. Är det någon här som vet så tar jag tacksamt emot upplysningen på vad det är för art. (har fått tips om att den heter teist på norska, men vet inte vad det är på svenska)

En del is är turkosblå...

...annan is alldeles svart.

Andra isbitar är glasklara.

Vi kajkar runt ett tag här och bara insuper atmosfären.

Luften är sval och känns nästan riktigt krispigt ren.

Glaciären sliter med sig en hel del från marken och vissa bitar ser lite sandiga ut.

Finns nog troll i de där bergen. Ser ut som ett här i alla fall.

Fina formationer flyter omkring oss.

Som skulpturer.

Vi drar oss lite närmare glaciären.

Ser ut som en motorväg där  uppe.

Det kan se ut som om vi är farligt nära men vi håller säkerhetsavstånd även om glaciären skulle börja kalva.

Människan ser ganska liten ut mot glaciärkanten.

Efter en fin tur bland isflak och fåglar lämnar vi glaciären.

Vi tar en tur över till fjordens andra sida och det "Sneda huset".

Det huset hade byggts som hotell, men framgången för den turistverksamheten var inte så lyckad.

Vi måste hjälpa till att stötta upp det så att det står några år till.

Ute i fjorden ligger ett ryskt fiskefartyg.

Här har det också varit gruvbrytning en gång i tiden, nere vid stranden ligger det rester från gruvbrytning.

Isbjörnsvakten är på plats.

Livet var tufft här uppe för dessa pionjärer, inte alla som kom hem igen.

Ibland blir allt svartvitt.

Under natten har vi nu rundat Spetsbergens södra udde, Sørkapp. Det var tur att vi gick där på natten och kunde sova bort tiden med den värsta sjögången. När vi vaknar har vi gungat i 18 timmar och det gungar  fortfarande, så pass mycket så att frukosten får flyttas fram flera gånger. Det är liksom lite oreda i köket och även på flera andra ställen.

Om någon på de efterföljande turerna med Quest undrar varför det är en mycket stor fläck på mattan uppe loungen så är det bara kaffemaskinen som flög loss från sin ställning och allt kaffe rann ut på golvet. 

Det är inte det bästa vädret efter frukost heller, dimma och regn och det mesta ser ut som svartvita fotografier där ute.Svårt att tro att det här är ett färgfoto.

Vi ankrar i Hornsund och de som inte är rädda för att bli blöta tänker gå ut på en zodiaktur.

Jag nöjer mig med att gå ut på däck och få lite bilder av landskapet.

Det här berget heter Luciakammen.

Vi fortsätter vidare till Samarinvågen och det dimmiga vädret håller i sig.

Många små isflak från Samaringlaciären flyter omkring här.

Den här glaciären uppe på berget, ser nästan ut som om någon tippat ut en hink med vit färg.

Lite glaciärbilder.

Några tappra som inte tyckte att det räckte med blötan på förmiddagen drar iväg på en liten vandring.

Efter middagen förbereder vi oss på en till gungig natt och vi gör vårt bästa med att förankra våra prylar eller lägga dem på golvet redan innan det börjar gunga. Vi ska nu vidare mot Bellsund.

Förstorar man så stämmer färgerna bättre, men det vet du nog redan. ;)

Lyssna på tystnaden i Faxevågen.

Vi har slagit oss ner en stund för att njuta av skönheten, bara vara tysta och lyssna på just tystnaden och våra egna tankar. Mina tankar går till den som var med oss här på Svalbard vid förra resan och som nu saknas oss så mycket. Tänker att det var hit hon sedan längtade och det var här som hon var så glad.

Jag sitter ner och njuter av allt det vackra. Då ser jag nere i dalen hur vinden leker och krusar ytan i en av krökarna på floden där nere.

Ser hur vinden fortsätter sin lek och virvlar upp sanden. Sand som solens låga strålar skiner igenom och förvandlar det till guldstoft.

Vinden fortsätter sin färd uppför bergssluttningen, förbi den lilla fågeln i vattnet...

...den ökar sin kraft på väg uppför sluttningen och kommer upp till mig som sitter där uppe i solskenet, den kommer med sådan kraft så att den nästan tar andan ur mig...och är sedan borta.

Jag börjar resa mig upp, sätter ner handen för att få stöd och ser där vid min hand en sten som är formad som ett hjärta. En liten hjärtformad sten ligger där, det känns som om jag fick en hälsning.

Det var en speciell känsla att sitta där och bara ta emot vad naturen gav. Nästan magiskt.

Vi reser oss upp och vandrar vidare. 

Vi går nu nere vid vattnet.

Där nere där skärsnäpporna håller till.

Solen står lågt och vi får ett fint kvällsljus.

En riktigt fin dag har vi haft.

Vi vänder åter till våra gummibåtar och Olle pratar tång.

På vägen bort från Hinlopen passerar vi fågelberget som är tämligen tomt nu, de flesta fåglar har börjat flytta söderut.

En givande dag går mot sitt slut och det är en samling nöjda personer som kryper till kojs den kvällen.

Natur, som är som en lisa för själen.

Ute i Hinlopen är det ganska blåsigt fortfarande men när man kommer in i fjordarna avtar blåsten. Vår färd här uppe i Svalbard och i den bedövande vackra naturen går vidare och in i Lomfjorden. Där vi ska göra ett strandhugg senare på eftermiddagen.

Jag passar på att stå ute på däck och försöka få några bilder på fåglarna som följer vårt fartyg.

Det ser så vackert ut och de verkar ha sådan frihet då de seglar omkring.

Stora snöklädda glaciärer seglar vi förbi.

Jag har svårt att se mig mätt på det här landskapet.

Den lite knubbiga stormfågeln följer vår färd. Tubnosig brukar den kallas på grund av den lilla tuben/röret den har på näbben för att rena saltvattnet.

Det ser nästan ut som om den lägger huvudet på sned och undrar vem jag är och vad jag gör här.

Trots det karga landskapet så är naturen även ganska varierande.

På den här stranden går det några renar och betar. Det blir nästan som en bildgåta i den här bilden, för de ser mer ut som tre vita prickar.

Vi börjar närma oss eftermiddagens mål, Faxevågen.

Här ska vi göra en landstigning.