Culloden, Balnuaran of clava, Corgarff Castle

Slaget vid Culloden var det sista fältslag som utkämpades under det jakobitska upproret. Fältslaget inträffade den 16 april 1746 vid Culloden som ligger inte så långt ifrån Inverness och Loch Ness. Vi stannar inte vid det historiska slagfältet men ser det från bilen.

Inga bilder att skryta över, men som minnesanteckning kan de duga.

Däremot så stannar vi vid "Balnuaran of clava" som är ett bronsåldersgravfält. Vår guide tycker tydligen att det är mer intressant än slagfältet.

Här finns tre cirkelformade rösen och visst är det fascinerande att det för tre-fyra tusen år sedan var människor här och byggde dessa rösen, men lika intressant är det att vi i Sverige har liknande rösen. Kom att tänka på Kungagraven utanför Kivik som liknar de här fast mycket större. De här är öppna och jag går in och kikar.

När jag kommer ut igen så har det kommit en fransk grupp som står utanför den största gravkammaren och nästan alla tar upp sina kameror och ska fota. Då kan jag inte låta bli utan tar en bild på de fotograferande, blev många skratt i den gruppen då.

De här två ser ut att ha det bra.

Vi lämnar gravfältet och inte långt därifrån finns den här pampiga järnvägsbron.

Sedan fortsätter vi upp till högländerna och de stora vidderna.

Men vill man idka lite skidåkning så går det bra här. Det finns både backar och lift.

Vill man vandra ifred så är det hit man ska bege sig, drar man ut i dessa vidder så kan man gå i tre dagar utan att träffa på någon bebyggelse.

Vi tar en liten bensträckare vid en utsiktspunkt

Vi lyder uppmaningen och tar en titt på utsikten.

Blåser det så kan man söka lä i konstverket.

Nedanför backen ligger Corgarff Castle, det slottet byggdes i mitten av 1500-talet av Forbes of Towie men brändes ner av deras fiende och lady Forbes och barnen dog. Det är på den händelsen som balladen  Edom o' Gordon bygger på.

Efter jakobitupproren  byggdes det om som en kasern och en avdelning  regeringstrupper var stationerade där. kikar man genom de borrade hålen i stenen så ser man att ett av dem är riktade mot slottet.

Det andra hålet ut mot naturen.

Här kan vi också se hur liten floden Don är här uppe i bergen.

Sedan började det regna...

...och vi åkte tillbaka till Aberdeen.

Staden mellan Dee och Don.

Aberdeen ligger mellan två floder och dessa floder har varit med och gett namn till staden. Aber ska betyda "mellan vatten" och dee är ju lätt att förstå eftersom ena floden heter Dee och sedan kommer det sista n ifrån floden Don. Alltså Staden mellan Dee och Don.

Eftersom floderna funnits där länge så finns det också några gamla broar, vet inte varför jag gillar broar, men så är det och är det gamla broar så tycker jag de är intressantare. Klart jag måste dit för att titta. Vi börjar med att gå till den äldsta bron över floden Dee. För att komma dit så går vi igenom en liten fin park. Union Terrace Gardens.

Där ovanför står sir William Wallace staty, en skotsk nationalhjälte som jag inte får glömma att nämna nu när vi är i Skottland. Ni som sett Braveheart vet vem han var och vilket öde han gick till mötes.

Men den här lilla parken var en fin liten oas i stadsvimlet och allt det grå. Många sökte sig hit för en avkopplande stund.

Som den här "Grandpa" med sitt lilla barnbarn.

Men vi stannade inte i parken, utan traskade vidare mot bron.

Wellington Suspension Bridge är från 1830-talet.

Den är även känd under namnet kedjebron eller Craiglug Bridge. Innan bron byggdes fanns här en färja.

Vi går över floden Dee.

Bron stängdes för biltrafik 1984.

Den nyare bron på Wellington Road är inte så ful den heller.

Tar en sista titt ut över floden Dee innan vi återvänder in till stan.

Störst, nyast, minst och äldst.

Sista hamnen för den här dagen är Rørvik.

Vet inte varför det heter Rørvik, men tror inte att det beror på alla rör på kajen. Är nog en slump. 😀

Även här har de en stor fin bro. Ser ut som det är en Hurtigrutbåt som kommer där borta.

På andra sidan om vårt fartyg Finnmarken ser jag att Hurtigrutbåten Spitsbergen börjar lägga ut.

Bakom oss ligger Lofoten. Det var den som kom under bron.

På sedvanligt vis så vinkas det från alla båtarna och lite kul är det att den största Hurtigrutbåten, den minsta och äldsta och även den nyaste möts vid samma hamn.

Spitsbergen som är nyast och Lofoten som både är minst och äldst lämnar Rørvik. Båda går norrut, har en lite annan rutt än alla andra Hurtigrutbåtar. Färre nattliga hamnar och fler längre stopp dagtid.

Kvällen blir till natt och även vår båt lämnar kaj, men seglar söderut.

Sandnessjøen och hur det blev.

Vi har altså kommit till Sandnessjøen, där var vi i maj på vår bilsemester. Då liksom nu så var Norsk Husflid nere på kajen för att möta Hurtigresenärerna.

Här blir vi mottagna med öppna armar av bankens lille gut.

Då, i maj när vi var här, så höll några spanska graffitimålare på med att måla några husväggar. Så här blev det.

Så här såg det ut i maj.

Nu.

Och i maj.

Nu.

Och i maj.

Nu.

Då.

Tar en liten promenad genom stan, den är inte så stor så det går ganska fort.

Kom att tänka på berättelsen om Jona och valfisken.

Lite speglingar.

Men nu ska vi åka vidare och titta på de Sju systrarna, den här gången från sjösidan. I maj såg vi dem med snö på.

Nu har alla snö smält och vi ser dem från havssidan.

En liten motorbåt kommer farandes och verkar vilja köra ikapp med Hurtigruten.

Peter Dass var en Poet och författare till den berömda diktsamlingen Nordlands Trompet, i vilken livet bland fiskarbefolkning och småbönder skildras initierat. Petter Dass skrev även många psalmer. Han bodde och var kyrkoherde här i Alstahaug.      

Mäktigare så här med berget i bakgrunden.

Närmar oss nästa hamn som är Brønysund. Där var vi också i maj.

Där har de också en pampig bro.

Solen skiner och det är sommarvärme så vi går iland och tar en promenad.

Nere på kajen sitter välkomstkommittén, samma personer som vi såg här i maj.

Solen blänker i havet och kul mönster framträder.

Vi lämnar Brøysund och vinkar till Steinar Breiflabb, ett naturkonstverk som ligger mitt i farleden...

...och styr kosan mot Torghatten.

Då vi var här i våras hade vi tur med vädret och fick en uppriskande promenad upp till hålet i Torghatten.

Nu står vi på balkongen och väntar på att kaptenen ska manuvrera fartyget i rätt position för att vi ska få se hålet. Inte lika jobbigt som att gå dit upp. 

Skickligt rattar han sitt stora fartyg i bästa läge och alla kameror smattrar.

Lofoten och Trollfjorden.

Vi girar ut från Stockmarknes och fortsätter vår färd.

Börjar närma oss Trollfjorden och det speciella landskapet för Lofoten. Den här lilla ön ser ut att vara obebodd, men kikar man närmare så bor det en hel del får där.

Små öar och praktfulla berg.

Och så en liten gård här och där.

Vi kryssar oss fram mellan öarna.

Ser ut som om det är ganska grunt mellan en del öar.

Ser ganska idylliskt ut.

Några ska ut på örnsafari och den lilla båten som ska hämta upp dem börjar närma sig.

De blir upplockade via bildäck.

Och så ger de sig iväg.

Vi övriga fortsätter färden.

Så svänger vi in i Trollfjorden, en liten segelbåt kommer efter.

Trollfjorden är 3 km lång och  bara 200 m bred, men där man svänger in i fjorden är den bara 100 meter bred. Längst in i fjorden breder den ut sig till 350 m men är bara 60 meter djup på det djupaste.

Den blankpolerade väggen på nordsiden består av monzonitt som är Norges äldsta bergart.

Här längst in i fjorden ska vårt stora fartyg vända runt, vår kapten vänder inte bara båten utan snurrar runt mer än ett varv. Han kallar det för att dansa trolldansen.

Så är vi på rätt köl igen och fortsätter vår färd mot Svolvær.

Vi närmar oss Svolvær.

Här står sjömanshustrun på sin pelare.

Jag hinner vinka till henne från vår balkong innan jag skyndar mig iväg för att gå av. 

För nu ska jag ut på äventyr...

...mer om det i nästa inlägg.