Yu Garden

Yu Garden räknas som en av Shanghais allra största sevärdheter och den vackraste och mest kända trädgården i området. Parken anlades så tidigt som år 1559 under Mingdynastin som en privat trädgård. Den byggdes av Pan Yunduan för att hans föräldrar skulle ha en plats att  få njuta av en lugn och lycklig tid på sin ålders höst.  Trädgården växte så småningom igen och förföll fram till 1760 då den köptes upp av en grupp  rika köpmän, de spenderade mer än 20 år på att rekonstruera byggnaderna.  

Vi kommer in till trädgården via Nine-zigzag Bridge.

Vi är där ganska tidigt, men vi är liksom inte ensamma om att ha styrt våra steg hit.

I dammen finns det planteringar och massor av guldfiskar. Fiskarna är levande men lotusblommorna ser väldigt plastiga ut.

I dammen simmar även några sköldpaddor.

En kopia skarvfiskarnas båtar är också placerad här. De har en lykta eller brinnande bloss som lockar till sig fisken medan fåglarna dyker och fångar fisken. Fåglarna har ett band runt halsen som hindrar att de sväljer eventuellt byte.

Efter att ha tagit oss igenom trängsel på bron, betalar vi entréavgiften och går in i Yu Garden. Där inne är det betydligt lugnare.

Vackert är det också och en frodig grönska trots att det så pass tidigt på våren.

Under opiumkriget ockuperades  trädgården och när Qing-trupperna återlämnade trädgården hade den ursprungliga strukturerna nästan helt förstörts. Under andra världskriget skadades trädgården svårt av japanska trupper men Shanghais regering lät reparera skadorna och 1961 öppnades den för allmänheten och är nu en av Shanghais allra största sevärdheter. Det finns hur mycket som helst att berätta om trädgården men trevligast är att gå runt och njuta av det fina vädret och allt det vackra.

Vi går runt och njuter av allt det vackra, många vindlande gångar och portar leder oss vidare.

Allt är omgivet av en vågformad drakmur och trots trädgårdens blygsamma två hektar så känns den ganska stor.

På taken och murkrön finns det många spännande dekorationer.

Även marken vi går på har dekorerats fint.

Det är en hel del folk här men absolut ingen trängsel, så det var nog en bra idé att gå hit ganska tidigt på dagen.

Bland allt det vackra fick jag syn på de här städredskapen som stod uppställda i givakt, kineserna tittade lite konstigt på mig då jag stannade upp och fotade dem men jag kunde ändå inte låta bli att få dem på bild.

Största skatten här i trädgården är Yu Ling Long, en enorm jadesten. Den är 3,3 meter hög och väger 5 ton. Stenen har 72 hål och om du eldar en rökelse precis under stenen kommer röken magiskt att flyta ut från alla dess hål. På samma sätt om du häller vatten från toppen kommer vattnet att rinna ut från varje hål. Stenen var ursprungligen ämnad för kejsare och det kejserliga palatset i Peking, men skeppet med stenen sjönk i Huangpufloden och hämtades senare upp av Pan Yunduan och placerades här.

I närheten av jadestenen finns Jade Water Corridor.

Många bilder blev det här inne i trädgården, men det var vackert och en plats dit jag säkert inte kommer åter.

Kul med alla dessa portar i olika utformning och här gillade jag städerskan som kom ut, synd bara att jag inte fick henne ensam där.

Kineserna tar selfies så gott som överallt...

...så jag tänkte väl inte vara sämre jag heller, det funkar ju med en vanlig kamera också.

Tittikaka

Nu ska vi ut på en båttur på den berömda Tittikaka. Det är Sydamerikas största sjö och den ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia. Ytan är 8 288 kvadratkilometer. Sjöns största längd är 192 kilometer och den har en bredd av 50 kilometer på mitten. Den ligger på en höjd av 3 812 meter över havet och är därmed världens högst belägna sjö med reguljär båttrafik.

Jag har sett en hel del olika stavningar på sjön, så nu när vi har en lokal guide med oss så passar jag på att fråga vilken stavning som är den rätta. Han berättar att det ska stavas Tittikaka. Titti betyder Puma och kaka är grå eller sten och klippa. Det ska uttalas med hårt k. Han säger med rysning i rösten att det inte ska stavas caca för det är det samma som poo (bajs) på engelska.

Jag visste innan att sjön är stor, men här ute så ser man hur otroligt stor den är.

Vi åker förbi öar med odlingterrasser och i bakgrunden ser vi Andernas snöklädda berg.

Vi har styrt färden till ön Taquile och går iland, där har vi en liten backe att ta oss upp för.

Vi stannar uppe på berget och får berättats lite historik av vår lokale guide. Det är nog bra för många behöver pusta och hämta andan efter att ha gått uppför backen. Den tunna luften har tagit rejält på krafterna för en hel del i gruppen, många har lite huvudvärk och lite andra höjdsjukesymtom.

Vi njuter av den vackra utsikten samtidigt som vi får lite kunskap om området.

Några små barn kommer tultandes. Först en liten tös med smala ben och bara fötter.

Sedan kommer hennes bror, klädd i den typiska röda och stickade mössan som ogifta män har på den här ön.

Han sätter plötsligt full fart...

...och kommer och sätter sig bredvid mig. Han kunde inte veta att jag har lite småsaker i fickan, men han får en virkad bil. Inga pengar säger guiden men en liten present får jag ge. Det finns inga bilar på ön, men han vet ändå hur man kör bil.Foto:Karin Bångman

Vår promenad fortsätter uppåt på ön. Vi går mellan odlingar av potatis, Quinoa, majs och grönsaker. Det odlas mycket potatis i Peru och vi får veta att det finns ca. 4.600 olika sorters potatis och av Quinoa finns det ca. 2.000 olika sorter, för att inte tal om alla olika majssorter, det lär finnas över 60 olika sorter.

Folk är på väg till fält och marknadsplatser.

Öns borgmästaren kommer och hälsar oss välkomna. Han berättar lite om livet på ön. De får all el från solpaneler och ungdomarna måste bo ihop i tre år innan de får gifta sig, fast får de barn så måste de gifta sig innan prövotiden gått ut. Inga skilsmässor förekommer. Deras samhälle bygger på gemenskap, kollektivism och Inka moral.  (Du skall icke stjäla, inte ljuga och inte vara lat).

Innan vi går till marknadsplatsen kastar jag ett öga på det mäktiga bergen borta i Bolivia. Solön ligger också åt det hållet, det är därifrån den första inkan kommer.

Vi ska nu ner till marknadsplatsen och få veta lite mer om ön och dess folk.

Stockmarknes

Nästa hamn som vi ska till är Stockmarknes.

Stockmarknes fick privilegier som handelsplats 1776, med årliga marknader från 1851 till 1939. År 2000 fick den stadsprivilegier.

Fint läge på de röda husen.

Namnet Stokmark härstammar troligen från ett gammalt norsk ord som betyder "skog och en plats för att hugga timmer". 

Stokmarknes har en speciell plats i Hurtigrutens historia. Det var i Stokmarknes som redaren Richard With  grundlade Vesteraalens Dampskipbsselskab år 1881. Företagets ångdrivna kustfartyg trafikerade den första Hurtigrutlinjen, 1893. 

Här finns Hurtigrutenmuseet.

Hurtigrutens museum en av Stokmarknes sevärdheter. Det gamla fartyget "Finnmarken" ligger vid kaj och besökare är välkomna ombord.

Hon håller på att rustas upp nu.

Livbåtarna var lite enklare på den tiden.

En fin bro har man även här.

Jag tror att troll och broar är lika vanliga här i Norge.

Hittade en hjärtlig bänk.

Även lite konst.

mer konst? Nä ett trasigt fönster.

Birka och Birkastaden.

Tog en lunchpaus på Björkö i går. Mätta och styrkta av den goda vikingagrytan ska vi nu kolla in vad Birka har att bjuda på. Programmet vi fick vid ombordstigning såg digert ut. Vi börjar med att titta in i museet. Det fanns inte då jag var här senast. Utanför museet satt en dam och visade och sålde fårfällar, från egenuppfödda får.

Uppe vid taket ute fanns det en häst med ryttare tillverkad i något nätmaterial.

Inne på museet kan man se och läsa sig till öns historia. Fina modeller där man kan se hur de tror att Birka såg ut. Birka var en handelsplats och anlades på 700-talet men hade en kort historia som boplats för den övergavs redan på 900-talet, ingen vet riktigt varför. Stad är också lite överord i den bemärkelse som vi kallar stad numera, men Birka brukar nämnas som "Sveriges första stad".

Man vet inte vilken kung det var som lät anlägga Birka, men på Adelsö som ligger mitt emot Björkö har man hittat en kungsgård, Hovgården. Därifrån kunde kungen övervaka handeln.

Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor. Så vikingarna var inte bara ute på vikingatåg och rövade till sig varor.

Vi ska senare få en guidning i Birkastaden så nu går vi och tittar på den stad de byggt upp för att visa lite av hur det såg ut förr.

Vi blir varmt välkomnade. De här husen är byggda där det var sjöbotten, på den tiden Birka var befolkad.

Vi får till och med hälsa på hemma hos folk och se hur de bodde förr, eller som vi nu tror att de hade det.

En del bodde lite enklare.

Ser ju lite mysigt ut.

Fast man får passa sig, för ser man inte upp kan det hoppa fram en stridslysten viking runt nästa hörn.

Bra då att båtarna ligger startklara vid bryggan, så att flyktvägen är säkrad.

Krukmakarens bostad ser ju riktigt trevlig ut...

..med liten kryddgård vid husknuten.

I bagarstugan doftar det gott.

Men nu är det dags för en rundvandring med arkeologen Hampus som guide.

Han berättar med inlevelse om hur det var här förr och vilka fynd som gjorts i gravarna vid utgrävningarna. Här finns ca. 3000 gravhögar varav ungefär 1000 är utgrävda.

De flesta lyssnar andäktigt på hans fängslande berättelse, men de minsta barnen har lite spring kvar i benen och tumlar runt på kullarna...

..och jag kan inte sluta le då en pappa plötsligt fylls av leklust och också börjar rulla runt tillsammans med barnen.

Vi får veta att det finns flera olika gravtyper  representerade här, de innehåller  brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön. Några gravhögar är även barngravar och förmodligen är det barn från mer välbeställda familjer. Vi förflyttar oss så att vi kan se var den gamla Birkastaden låg.

Den låg där nere där fåren nu betar och det är det området som kallas för "Den svarta jorden". Ett ca sju hektar stort område som under ungefär 250 år var en stadsliknande bebyggelse. Utgrävningar har gjorts i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel. Utgrävningarna som Riksantikvarieämbetet företog mellan 1990 och 1995 omfattade cirka 350 m², ungefär en 1% av staden.

Runt hela staden fanns det även en stadsmur, den hade sju ingångar och av det har man dragit slutsatsen att muren inte var till för att beskydda staden utan den avgränsade var man skulle börja betala skatt. Här uppe där vi är nu, låg det en borg. Man kan se lite rester av den i terrängen.

Även på andra sidan om staden finns det en hel del gravkullar. Birka övergavs av okända skäl i slutet av 900-talet. Det finns flera teorier om varför, en är att handeln flyttade till Sigtuna . En annan är att Birka på grund av landhöjningen blivit isolerat, det gick inte längre för båtarna från Östersjön att komma till Birka via inloppet vid nutidens Södertälje. Men som sagt, man vet inte varför.

Om vi går högst upp på berget intill gravkullarna, så finns det också ett annat minnesmärke som påminner om vår historia.

Där uppe står Ansgarkorset. Det restes 1834 som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.

Det finns också mer som påminner oss om Ansgars besök på Birka. Ansgar och hans medhjälpare munken Vitmar, följde med en konvoj av köpmän för att kristna de hedniska Svearna, men hans mottagande blev inte så vänligt utan halvvägs blev de överfallna av vikingarna och både de biblar som de hade med sig och Ansgar själv blev kastade i havet, de värdeföremål de hade med sig för att muta kungen med, tog vikingarna hand om. Ansgar och Vitmar klarade sig och fick ta sig till Birka till fots, där blev de väl mottagna och en liten församling bildades. Till 1100-årsminnet av Ansgars första besök uppfördes ett kapell. Ansgarskapellet invigdes 1930. Det ligger en bit in på ön, men vi ser det ända härifrån.

Eftersom jag var med i Ansgarsjuniorerna som ung och vi åkte ut hit några gånger på 60-talet för att ha märkesupptagningar vid kapellet så vill jag gärna gå dit och titta. Minns hur vi tågade dit på grusvägarna. Nästan så att jag klämmer i med sången "Röda stugor tåga vi förbi", då minnen från den tiden dyker upp när vi nu går här igen.

Vår väg kantas av söta får.

Som bräker ett glatt litet bää när vi går förbi.

Birka är inte öde, utan det finns några gårdar och bofasta här ute.

Fast den här herren såg inte lika välkomnande ut som fåren gjorde, men jag kunde inte tolka hans muttrande så jag vet inte om det var välkomnande eller ett sätt att be oss att dra därifrån.

Vi kommer fram till kapellet efter en fin promenad. När det är gudstjänst, slås de stora portarna upp och församlingen sitter utanför på träbänkarna.

Till min glädje så går det att få komma in också.

Vi går in och fler minnen vaknar, och jag minns när jag i 13-14 årsåldern stod där med darrande ben som fanvakt. Kul att få återse kapellet även på insidan.

Portarna är pampiga och berättar lite om Ansgars levnad.

Tillbaka vid hamnområdet ser vi hur några vikingalekar gick till, lite burleska kanske men det är bara stenar som de försöker prick kannan med.

Det är gott om vikingar här i dag.

Det finns en hel del aktiviteter att ägna sig åt, till exempel träna bågskytte.

Skeppssättningen  av stockar, kan man ha till balansövningar.

Kul att få leka arkeolog.

Och göra ett fynd.

Efter en mycket givande och trevlig dag återvände vi till våra båtar och for hemåt. Väderleksrapporten hade hotat med regn och ruskväder, men vi hade sol och fint hela dagen ända tills hemfärden. Då visade sig vädergudarna från sin allra värsta sida och regnet öste ner så det fullkomligt studsade mot vattenytan. Skön att sitta inne då och ta en fika och även se hur Slagstafärjan  lägger ut.

Birka på Björkö

Hoppar in med lite nutid i reportaget om Hurtigruten. Jag började blogga redan på resan eftersom vi hade fritt internet, men det var lite svajigt och att ladda upp bilder i blogginläggen var så segt så jag gav ganska snabbt upp. Jag ville inte heller bara sitta vid datorn utan vara med och uppleva resan så det fick bli fortsättning hemmavid. Men verkligheten fortsätter här hemma och i går var vi bjudna av banken på en härlig utflykt till Björkö. Tar det samtidigt som Hurtigruten i bloggen.

Dagen började 8:30 vid Stadshusbron kajplats 3 Där två båtar låg och väntade på oss. Väderleksrapporten hotade med regn men när vi tuffade ut såg det lovande ut vädermässigt.

 Flaggan bak i aktern vajade lite svagt.

Vi passerade två morgonpigga kanotister.

Området borta vid Lux på Lilla Essingen såg inte ut att ha vaknat ännu.

Inte så mycket trafik på vare sig Essingeleden eller Tranebergsbron så här dags.

Ser att det är nya byggen på gång vid Gröndals strand.

Ser också de fina villorna på Stora Essingen, sällan jag får se det så här från sjösidan.

Vi passerar Ålsten.

Vid Solviksbadet är det aktiviteter på gång, en på stranden ser ut att leta med metalldetektor och någon har tagit sig ett morgondopp och verkar också söka något.

Spanar även hemåt, men kan inte se vårt hus mer än att det anas mellan träden.

Vi kommer till Kungshatt där har det sedan början av 1600-talet suttit en hatt på en stång uppe på Kungshattsklippans högsta punkt. Från början var det en hatt av trä som sedan ersattes av en av koppar, men när den blev stulen så många gånger ersattes den av en hatt i plåt. Hatten mäter 1,6 meter över brättena.

En sägen säger att den mytiske sveakungen Erik Väderhatt skulle ha tappat sin hatt här när han lyckades undkomma fienden genom att tvinga sin häst nedför de branta klipporna. Han klarade sig för att hästen kunde simma, men hatten tappade han uppe på klippan.

Det sägs också att man ska lyfta på hatten då man passerar här, har man ingen hatt så går det lika bra med en låtsashatt. Då får man också önska sig något.

Det är så sällan jag ser de här trakterna från sjösidan så det blev en hel del bilder på resan ut till Björkö. Adelsö kyrka ligger så vackert så det är klart att även den ska vara med.

Efter en fin båttur med både guidning och frukost så kan vi kliva iland på Björkö.

Jag har varit hit ut både på 60-talet och 1984, men sedan dess så har mycket hänt. Det har varit utgrävningar och en hel del hus har byggts för att serva turister. Restaurangen Särimner, där vi strax ska äta lunch fanns inte då.

Vi fick en mycket god rotfrukt och köttgryta, tillagad på vikingamanér.

Fast nu tar vi en liten lunchpaus och njuter av den goda maten och bloggen fortsätter i morgon med själva Birka.