Atomograd.

Fortsätter promenaden i spökstaden Prypjat och har nu kommit till nöjesfältet Luna park, som aldrig hann bli ett riktigt nöjesfält. Det var alldeles nytt och skulle ha öppnat den 1 maj samma år som olyckan.

Nu står det här och förfaller, jag tror att den platsen i Prypjat är den mest fotograferade av alla. Speciellt då pariserhjulet. Men även dessa radiobilar som numera kan gå under namnet Radio-aktiva-bilar.

Karusellen som aldrig fick snurra och roa barn, rostar nu sönder och förfaller.

Här skulle det ha kunnat vara en fin plats för lek och avkoppling för barnen och föräldrarna sitta och vila, titta på de stojande barnen och njuta av blommor.

Vi tittar lite närmare på pariserhjulet.

En av korgarna är intressantare än de andra.

Varför då, undrar någon. Jo där hittade vi områdets högsta nivå av alla hot spot.

Vi avstår från att åka och köper inte någon biljett. Ser ändå ut som om om biljettförsäljaren avvikit.

Vi går vidare, det här ser ut om en lekstuga. Där har en björk hittat sig en väg rakt ut genom väggen.

Fortsätter förbi taggtråden och den rostiga stolpen.

Går genom en park...trodde vi.

Efter den vildvuxna parken kommer vi fram till fotbollsstadium.

Och när vår guide visar en bild av hur det såg ut här förut, så förstår jag att den vildvuxna parken var fotbollsplanen.

Det är läktarna vi står vid, trots att de är ganska förfallna, så går det bra att gå upp där.

Bänkarna är inte så sittvänliga länge.

Jag kikar in i gångarna under läktarna.

Följer sedan löparbanan bort till....

...den forna entrén.

Bänkar där ingen vill slå sig ner mer.

Fortsätter till idrottshallen, inte så lätt att spela basket här längre då golvet mer ser ut som om man tänker spela plockepinn.

Simhallen en trappa upp...

...har även den sett sina bästa dagar.

Dags att vandra tillbaka till vår lilla buss för att åka till Duga radar.

Daghemmet i Tjernobyl

Efter den lilla byn med de förfallna husen åkte vi vidare till själva Chernobyl/Tjernobyl, där finns den enda statyn av Lenin i hela Ukraina.

 Här finns ett litet kapell också.

Vi kollade också in lite minnesmärken, här är det skyltar med namnen på alla som var tvungna att evakueras från den här byn.

En ängel spelar för dem.

Här finns också ett litet museum, eller snarare en utställning om tragedin. 

Samma hus på baksidan.

En titt där inne.

Även här förfaller husen.

Innan vi ska besöka det som var ett daghem är det dags för lunch.  All mat som serveras här ditransporteras utifrån, så man behöver inte vara rädd att äta där, men i tillagningen så finns det nog mer att hämta. En lunchmacka hade nog varit godare än det torra köttet. :)

Utanför lunchlokalen träffade vi på några hundar, den här var märkt i örat.

Det finns många hundar som driver omkring här, men det finns även ett företag som har börjat ta hand om hundar och adoptera bort dem. Dogs of Chernobyl, den som är mer intresserad kan läsa om det HÄR.

Vi beger oss i alla fall bort till Daghemmet.

Här är strålningen lite högre.

Drygt 130.000 personer evakuerades från  trakterna runt omkring kraftverket, de hade redan då utsatts för höga stråldoser långt över det normala. Hur många som dött till följd av katastrofen vet man inte med säkerhet, men man vet att antalet fall av sköldkörtelcancer hos barn har ökat.

Även här vid daghemmet ser det ut som om vi går in i en skog. Växtligheten har mer eller mindre tagit över området.

Trots plundring och förstörelse så ser man tydliga spår efter den verksamhet som varit här. Nu idag hörs inga glada banröster och skratt utan det som hörs är hur geigermätarna piper i olika snabba toner efter hur vi förflyttar oss. Tankarna går till de barn som lekte här, utan att veta vad som hänt och hur det har gått för dem senare i livet.

Någon har varit här och roats sig med prickskytte, har lite svårt att förstå att folk frivilligt varit hit och rotat runt bland dessa strålskadade prylar och det långt innan någon halveringstid gått. Vi som är där nu undviker att röra något.

Resten av bilderna från daghemmet får tala för sig själva.

Undrar vem som hade igelkotten som sin krok.

Sedan var det en tyst och tankfull liten skara människor som vandrade tillbaka till bussen för att åka vidare till Pripyat.

Chernobyl/Tjernobyl

Klockan tjugo över ett natten till den 26:e  april exploderar reaktor fyra i Tjernobyls kärnkraftverk. Den natten skulle man göra lite olika tester och experiment och stänger då av säkerhetssystemet. Personalen stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa tester, ett fruktansvärt misstag. Resultatet blev en ångexplosion som förstörde själva reaktortanken och satte eld på grafiten som fungerade som moderator.

Trettio personer dog direkt i explosionen. 134 arbetare drabbades av akut strålsjuka och av dessa omkom 28 personer av akuta strålskador redan de första månaderna.

Jag är alltså på utflykt till Tjernobyl eller Chernobyl som det heter här.  På väg hit har vi fått se en mycket informativ film om kraftverket och olyckan och hur man byggde skalet över de havererade reaktorn. Vi har sett och gjort en del innan vi kom så här långt in i området, men det kändes mest riktigt att börja med själva olyckan och platsen där allt hände.

Här har vi stannat på vägen in mot kraftverket och ser överbyggnaden på reaktor fyra. Ett makalöst bygge detta skal,  alltså den nya hangarliknande konstruktionen. Politisk oenighet över vem som skulle ta kostnaden försenade projektet i cirka 10 år.  Den nya överbyggnaden beräknas ha en livslängd på cirka 100 år. Under den tiden skall sanering och nedmontering av reaktorn pågå kontinuerligt. Fyrtiosex länder har gått samman och hjälpts åt med finansieringen.

 Vad jag hade dålig koll på innan jag kom hit, så var det att det var människans misstag som orsakade den hemska olyckan.

Ingen av de andra reaktorerna är i drift numera och flera håller också på att monteras ner.

Känns lite konstigt att stå här och titta på dessa kolosser och samtidigt se en liten citronfjäril snurra runt i diket bland blommorna.

Branden var den huvudsakliga orsaken till att olyckan fick effekter på stora avstånd från Tjernobyl.  Radioaktivt nedfall spred sig snabbt över stora områden och även till Sverige och Finland, så långt bort som till Skottland och Spanien uppmätte man förhöjda värden. Alla boende inom en radie av tre mil från kärnkraftverket evakuerades. På några dagar flyttades 300 000 personer till andra städer och byar. 

Fortfarande är marken nära kärnkraftverket så radioaktiv att man inte kan bo där och kommer att så förbli lång tid framöver.

Det är väldigt reglerat var man får stanna och gå ur bussen och fotografera, men från bussen finns det inga regler om fotografering. Så jag tar några bilder på vägen runt området.

Vi kommer fram till platsen där vi får stanna för fotografering, men egentligen är det bara det här monumentet som de vill att vi ska fota. Fast står man i en speciell vinkel så kommer även den stora överbyggnaden med i bild.

Åt det här hållet får man inte fotografera, men ibland så går kameran av utav misstag. Är väl den mänskliga faktorn som spelar in.

Vår  guide har med sig bilder så vi kan jämföra med hur det såg ut innan.

Dosimetern visar inte på så höga värden här.

Kiev

Efter att fixat tvätten och landat i verkligheten igen efter Mongoliet så började det rycka lite resenerven igen, dags att besöka ett land inte så långt bort. Vi styrde kosan till Kiev i Ukraina. Fast ska jag vara riktigt ärlig så hade vi flygpoäng som var på väg att gå ut som vi passade på att utnyttja. Vi åkte i slutet på juli och även i Kiev var det värmebölja.

Där i Kiev blev vi ganska omgående påminda om en händelse för fyra år sedan.  Euromajdan  som var en politisk protest, det började med en demonstration mot ett uteblivet samarbetsavtal mellan Ukraina och EU. Det avtalet skulle ge Ukraina ett större oberoende från Ryssland. Under januari och februari 2014 utvecklades protesterna till en revolt mot de sittande regeringen, det blev våldsamma sammandrabbningar i Kiev och framförallt vid Självständighetstorget med ett stort antal döda.

När vi åkte till Kiev tänkte jag inte så mycket på den händelsen, minns visserligen de krigsliknande scener som visades på TV då, men tiden går och minnet bleknar. Men när vi kom hit så är det tydligt att minnet lever kvar här och jag kan verkligen förstå de som mist en närstående att de vill hylla den som mist livet. Fyra år är inte så lång tid.

På Självständighetstorget finns det en stor utställning om händelsen. Tyvärr var all text på ukrainska så jag fick nöja mig med att titta på bilderna.

På flera ställen finns det minnesmärken över de stupade.

Trots det dystra minnet som staden bär på så upplevde jag den som en ljus och vänlig stad.