Slavhandel

Tippu Tip, han hette egentligen Hamed bin Mohammed el Marjebi, var en handelsman, plantageägare och guvernör från Zanzibar. Han ledde flera handelsrutter i Östafrika, och är en av historiens mest kända slavhandlare. Tippu Tip, blir översatt till "samlaren  av rikedom". Han bodde i det här huset.

En vacker port till hans hus med de karakteristiska knopparna på dörren. De finns en historia om dessa knoppar. Förr hade man elefanter inne på de kringbyggda gårdarna och när de blev hungriga försökte de bryta sig ut genom porten i muren, för att förhindra att de skulle förstöra dörrarna så slog man i spikar fast då med det vassa inåt. Senare levde den traditionen kvar genom att smycka dörrarna med vackra knoppar fast numera den utstickande delen utåt.

Det sägs att här såldes det upp till 50 000 slavar årligen - somliga av dem hade då transporterats långa sträckor på fastlandet innan de nådde fram till auktionshallen på Zanzibar 
Trots att britterna förbjöd handeln när de tog kontroll över ön 1873 fortsatte exporten i flera år.
Grottor och underjordiska tunnlar användes då för att gömma slavarna tills de kunde skeppas ut i skydd av mörkret.

På platsen där slavmarknaden låg byggdes senare en domkyrka, Christ Chuch Cathedral. Den här domkyrkan är alltså en symbol för frigörelse från en tyranni som drabbade hela befolkningen i regionen. 

Området där kyrkan ligger är bevakat och vi fick gå igenom en säkerhetskontroll innan vi fick komma in. I inträdet ingick det också en egen guide som visade oss runt och berättade om platsen och dess historia. Vi började guidningen nere i de gamla fängelsehålorna där två av de trånga cellerna har sparats. Nu är de renskrubbade, men då var nog stanken förfärlig. I fördjupningen mellan britsarna fick slavarna göra sin behov och den enda rengöringen var då tidvattnet kom in och sköljde bort exkrementen.  Det enda de hade att dricka var saltvattnet. Den här cellen som var en av de större skulle hålla 75 kvinnor och barn, de små rymde 50 män.

Kedjorna som ligger kvar och stämningen här nere ger en kuslig och spöklik känsla.

Biskop Edward Steere var den som placerade grundstenen till domkyrkan och han är även begravd bakom altaret i kyrkan.

Utanför kyrkan finns ett slavmonument som visar  fyra slavar som bär ursprungliga halskragar och kedjor. Det är tillverkat av den svenska konstnären Clara Sörnäs 1998 och sponsrades av flera svenska företag. 

Vi går in i kyrkan och tittar.

Det är en pampig och vacker kyrka.

Slavarna som skulle säljas på marknaden bands vid ett träd ute på gården, där piskades de och de som inte grät eller svimmade betingade sedan ett högre pris eftersom de ansågs vara starkare. Kyrkan är som sagt, byggd över marknadsplatsen över den plats där trädet stod finns nu en rund cirkel som symbol för trädet och den röda marmorn ska symbolisera blodet.

Här finns också en hyllning till Dr David Livingstone, som stannade i Zanzibar före sin sista expedition. det är ett kors som är tillverkat av det träd som han dog under.

Legenden säger att det var tidigare slavar som behövde arbete var anställda i för att bygga katedralen ett misstag gjordes av dem.  Handledaren, biskop Edward Steere, kallades bort på affärer och återvände för att hitta 12 pelare hade uppförts upp och ner. Han bestämde sig för att låta de stå kvar så.

Gångjärnet på porten ut har en mycket vacker utformning.

Även utsidan är mycket vacker.

Efter kyrkobesöket finns även en utställning om slavhandeln, det som grep mig mest var den här lille 6-årige pojkens öde.

En promenad i Stenstaden

Dags att bekanta sig med Stone Town. Vi trotsar värmen och tar en promenad.

Staden och ön har en brokig historia. 1698 koloniserades ön av sultanatet Oman. Omkring 1830 flyttade sultanen av Oman sin huvudstad från Muskat till Zanzibar. Kryddplantager anläggs och ön blir ett centrum för handel med bland annat slavar. I slutet av 1800-talet erövras ön av Tyskland och blir en del av Tyska Östafrika. 1890 byts styret och ön blir ett brittiskt protektorat. 1963 blir Zanzibar självständigt och blir en konstitutionell monarki. Men bara ett år senare störtas Zanzibars sultan. Ön förenas med Tanganyika och unionen Tanzania bildas.

Vi vandrar iväg in bland de vindlande gränderna.

Där är det lätt att gå vilse tur att jag har Maps.me i mobilen om vi skulle villa bort oss.

Alla är så vänliga är och hälsar glatt med ett Jambo, som betyder hej. Den här lilla flickan ville också hälsa och kikade ut och ropade Jambo, när vi svarade så hörde jag hur mamman där inne bakom skynket sufflerade med "how are you".

Vi vindlar oss vidare in bland gränderna och hamnar på en gata med souvenirbutiker.

Vi kommer fram till det gamla fortet.

Det går att betala inträde och gå in och se hur det ser ut innanför murarna, men vi hade blivit förvarnade om att där inne fanns det inte mycket att se så vi nöjde oss med att titta på det från utsidan.

Vi går ner till stranden och tar igen oss en stund.

_____________________________________________________________________

Stenstaden kallas ibland för katternas stad och det var inte så konstigt för här vimlade det av katter.