Solnedgång

En solnedgång i Hongkong är faktiskt lite ovanligt, jo solen går ner även där men att få se den i färger hör till ovanligheterna. Första gången jag kom till Hongkong var en söndagskväll för några år sedan. Vår chaufför som hämtade oss på flygplatsen var så exalterad över solnedgången och den stora röda runda solen som vi hade som sällskap på den bilturen. Då förstod jag inte att det var något sällsynt vi såg. 

Vår sista kväll i Hongkong på den här resan blev det en färggrann solnedgång, tyvärr såg vi inte den stora röda solen nu men fina färger var det.

Ett fint farväl av staden innan hemresan nästa morgon.

På flygplatsen kom jag ihåg hur effektivt bagagehanteringen vid bandet hade varit då vi kom. Där står det två personer som sorterar bland väskorna och vänder dem så att alla handtag kommer uppåt.

Vi har hoppat över frukost på hotellet och tar den på flygplatsen istället. En Ägg Benedict är aldrig fel.

Över Kina får vi se berg i fina blå toner.

Hur ska man ha tid att äta när det är så intressant där utanför fönstret. Jag fick en underbart god lax som förrätt, fast den utlovade blinin verkade vara utbytt mot gurka.

Gissa vilket flygbolag. Viss ledtråd av skål och godis.

Utanför har landskapet förändrat en aning. Vi är fortfarande över Kina.

Någonstans över Inre Mongoliet.

Inte så vackert

Så flyger vi över Mongoliet, ser ganska kallt och snöigt ut där.

Snö i Falun

När man kommer från ett gråtrist Stockholm upp till ett snörikt Falun så måste man ju bara ut och känna på den riktiga vintern lite. 

Vi tar en promenad upp till gruvan för att se hur där ser ut på vintern. Det snöar rejält och allt är vitt, fast så här på morgonkvisten är det lite blåtoner också. Tittar upp mot slagghögarna, som tydligen heter gruvvarphög.  Skylten som talar om att man inte får klättra upp där, är det enda som avviker mot allt det vita.

Kikar ner i gruvan och vägen ner ser mer ut som ett snöre som någon tappat i snön.

Min nya lilla maskot måste få vara med på bild vid gruvan.

Ser att vi inte är de enda som gått ut i snöyran.

Vi traskade iväg på en liten promenad.

Härligt med allt det vita och de linjer och former som bildas i snön.

Blir till och med små hängdrivor på de stora högarna.

Efter den lite kyliga promenaden var det ganska skönt att slinka in på Dalarnas museum. Ett riktigt trevligt museum att traska runt i.

En liten tur upp till Falun.

Vi hade tänkt oss en liten tur upp till Falun. Hörde på radion att det var snökaos norrut men att det var mest ute vid kusten som det var besvärligt. Hotell var bokat för länge sedan och någon riktig vinter hade vi inte fått uppleva i stockholmstrakten så vi for iväg.

Rejäla dubbade vinterdäck på bilen och själva var vi vinterklädda.

När vi kommit en bit in i Dalarna började det se ut som vinter.

Vi hade ingen brådska så vi tog det lugnt och gjorde flera stopp för lite foto.

Mer och mer vinter blir det.

Vi ser flera bilar ligga i diket och i närheten av Avesta kommer vi  fram till där det nyligen hänt en olycka. Jag fotar inte andras olyckor, men vet inte hur länge vi kommer att bli sittandes här så när brandkåren kommer blir det en bild på vårt instängda läge. Längst fram i kön står ambulansen och vi hoppas på att de som drabbats inte råkat alltför illa ut.

Vi hade tur för stoppet blev inte så långvarigt, hur det gick för de i olyckan vet jag inte. Vi hade ingen brådska upp till Falun och tog det lugnt med flera stopp.

Eftersom vi haft så dåligt med snö i vinter, ville jag få lite vinterbilder.

Vitt och fint.

Men som sagt, jag fotar inte andras olyckor.

Men nu var det inte någon annans olycka, vid påfarten upp till E16 tog vår resa plötsligt stopp. Vi hade ingen hög fart men vägen var som såpad och bilen bara gleeeed ner i diket. Naturligtvis stod det en stor lyktstolpe just där.  Så det sa pang, rakt in i stolpen och där satt vi.

Just då det hände var vi enda bil på platsen, men strax efter kom det flera bilar och alla trodde nog att det var en gammal olycka, utom en lastbilsförare. Han stannade och kom för att erbjuda sin hjälp. Vi hade inte riktigt samlat oss och kommit ut ur bilen ännu. Det var bara dörren på passagerarsidan som gick att öppna, vi kravlade ut och förklarade att vi var inte skadade och skulle ringa på hjälp. Senare stannade två bilar till, men alla andra körde bara förbi.

Vad gör man medans man väntar på bärgare, sitta i bilen vågade vi inte för det kunde komma fler som halkade ner där. Trampa spår i snön kan man pyssla med eller kolla om det finns något att fotografera. Hittade en stolpe med luva den fick bli fotomodell.

Sedan kom vår räddare i nöden. Bärgaren.

Han plockade fram spaden och skottade sig fram till bilen.

Kopplade kedjor till vår bil.

Så där, nu ska den upp.

Här trodde jag att den skulle välta tillbaka ner i diket, men han visste vad han gjorde.

Upp kom den.

Nu ska den upp på flaket också.

En annan vajer dras ut.

Ock sakta men säkert hasar sig bilen upp på släpet.

Nästan klart...

Sedan får vi åka bärgningsbil in till Falun för att få vår bokade hyrbil och fixa med verkstaden.

Bärgaren sa att det här var hans värsta vinter under de elva år han jobbat som bärgare.

Hur det går med vår bil får vi veta först någon gång i mars, det var kö till skadebedömningen.

I morgon ska jag åka och köpa en säkerhetshammare, för vi hade tur som krockade med en stolpe av den nya varianten som ganska fort släppte från sitt fäste och att det bara var ena dörren som var blockerad. Om tändningen slås ut i de här nya bilarna och alla dörrar är blockerade, då kan man inte ens tuta på hjälp och inte ens öppna fönstret.

En säkerhetshammare borde vara lika viktigt att ha i bilen som varningstriangeln.

Road trip north XIV - Hemåt

Ibland händer det något oväntat, ibland kan det vara något trevligt men andra gånger något som man kunde ha varit utan.

Orsaken till Kirunabesöket var, som jag sa i förra inlägget, att hälsa på släkten och framför allt den äldre generationen. Min näst äldsta morbror bor i Vittangi och dit styrde vi kosan den här morgonen.

Strax efter Kiruna finns det en viltövergång, men renarna verkar inte använda bara den för att ta sig över vägen, för vi såg en hel del påkörda renar ligga utefter vägen.

Klart släkten där också ska vara med i min blogg, kusin Kicki följde med på besöket, här i samtal med moster Gunvor.

Den obligatoriska gruppbilden med morbror Gustav. Så glad över att få träffa dem.

Morbror Gustav ville visa något i källaren och det var då det oväntade och onödiga hände, det bara small till i mitt knä och gjorde otroligt ont, jag kunde inte stödja på benet sedan. Jag halkade inte, ramlade inte utan något gick bara sönder. Bara så där...

Det blev en smärtsam men ändå så trevlig kväll och natt hemma hos kusin Kicki i Skaulo. Vi pratade och pratade minnen och njöt av att äntligen få rå om varandra. Skaulo är gannbyn till Puoltikasvaara där bodde min mormor och morfar, de bodde i det röda huset i mitten på bilden. Så här såg byn ut när jag var liten och tillbringade alla somrar där.

Det här är min morfar som var lappskomakare, på den här bilden är han 80 år och syr fortfarande lite. Han hade inte gått i skola så många år men klarade ändå av att sköta även posten i byn. 

Efter en övernattning i Skaulo med mycket prat och många gemensamma minnen så blev det snabbare resa hemåt.  Fotostopp blev det inte många och de få som blev var bara från bilen.

Akkats kraftstation i närheten av Jokkmokk.

I  Jokkmokk hade jag tänkt mig ett längre stopp, men i brist på gånghjälpmedel så blev det en liten tur med bilen i byn. En promenad var inte ens att tänka på, kunde ju inte stödja på mitt ben och inte böja knät heller. Önskade att jag haft kryckorna med, men efter att ha varit bra så länge och kunnat gå hur mycket som helst var det inte något jag ens funderade på att packa med. Fin kyrka har de i alla fall i Jokkmokk.

Snygg rondelldekoration av snö också. Fast den var nog snyggare innan det börjat töa.

Så kom vi till Polcirkeln på svenska sidan.

Ingen aktivitet där nu på vintern.

Å så varnades det för ren. Förr var det alltid svarta plastsäckar som satt uppe för varning, nu var de ofta blå.

Och renar på vägen var det ofta på den här sträckan. Man fick köra försiktigt.

Väglaget var som gjort för dubbdäck.

En vacker vit ren, men den ser lite avklädd ut utan sina horn.

Gång efter gång dök det upp renar på vägen.

När vi kom till trakterna av Arjeplog var det mer tyska bilar som vi behövde akta oss för. De kom i   karavaner om 6-7 bilar, på väg till testbanan i Arjeplog.

Många bilar var maskerade, jag trodde först att de var täckta med snö och inte maskeringstape.

Vid avtagsvägen till Arjeplog hade vi tur för strax efter att vi hade passerat så smällde det där. Lastbil och personbil. Vägen är hal så man får ta det varligt, är man inte van vid det väglaget så kan det gå illa. Så gjorde det för den här tyska testbilsföraren.

Vi stannade inte utan jag tog bara en snabb bild genom fönstret, de övriga i karavanen hade redan vänt om och tog på sina reflexvästar och hjälpte till att varna övrig trafik. Ingen var skadad mer än bilen. Vi for till vårt hotell i Vilhelmina. Jag hade så ont i mitt knä att det var nog med att ta sig till hotellmatsalen för att få lite mat.

Nästa morgon drog vi vidare.

Ett lite speciellt ljusfenomen. En regnbåge rakt upp.

Ser ut att bli en solig dag.

Jag tycker att de här ledningsstolparna ser ut att ha krage och slips.

Hälsingegård.

Övernattade i Bollnäs och fick lite tröst på hotellet.

När man går sakta och måste stanna och pusta ibland så ser man lite mer, det här lustiga "avloppet" fick jag syn på i korridoren på hotellet. Hade mobilen i fickan så det blev en bild.

Ingen promenad men vi hade utsikt från hotellet.

Nästa dag blev det raka spåret hem och så direkt till akuten där jag fick veta att det var menisken som gått sönder. Så onödigt. Kryckor och sjukgymnastik en tid framöver för är du inte i 20-årsåldern blir det ingen operation. Tröstande att få veta att det tar ungefär 6-12 månader innan man är bra igen, men jag hoppas på att kunna ställa undan kryckorna tidigare.

Det står ett rådjur ute i trädgården.

Det står ett rådjur där ute sa maken.

Jag tittade ut och sa ETT?

Verkar som de trivs i vår trädgård även då det inte finns några blommor att äta upp.

Bocken, mamma rådjur, årsungarna som blev tvillingar och även fjolårsungen ser ut att trivas tillsammans.

Full fart var det i alla fall.

Var bara tvungen att sticka emellan med vad som hände ute på tomten alldeles nyss. Tyvärr så blir det inte så bra bilder genom våra fönster som är av den gamla handblåsta varianten.

Kommer mer från Road tripen senare.