Besvikelse och ändrade planer - Frans Josefs land - Rubin Rock

Miljön utanför vårt ventilfönster i hytten  ser annorlunda ut nu när vi lämnat packisen och befinner oss vid Frans Josefs land. Ett taffelisberg, stort som en fotbollsplan och högt som en trevåningsvilla, seglar förbi.

Vi passerar öar med spännande silhuetter. Ön till höger heter Cape Tchkalova.

Tanken är att vi ska göra en landstigning på Northbrook Island och den gamla övergivna forskningstationen Cape Flora. Det var hit till Frans Josefs land som Nansen och  Johansen tog sig då de övergivit fartyget Fram i sitt förök att nå Nordpolen. På Cape Flora mötte de  Frederick Jackson, en brittisk polarforskare. Ingen hade hört något om Framexpeditionen på tre år och alla befarade att de var döda. Det finns två versioner av vad som blev sagt när Jackson och Nansen tillfälligt möttes på Kap Flora. Brittens förlösande ord lär ha varit ”How do you do?” eller ”Doctor Nansen, I presume?”, Nansen och Johansen fick skjuts med det brittiska fartyget till Nordnorge. Det finns en bild på det mötet här. Den kan väl knappast vara arrangerad. ;)

Eftersom jag läst en hel del om Nansen och även varit ombord på fartyget Fram, så tyckte jag att ett besök på Cape Flora skulle vara både spännande och intressant. Men vädrets makter i de här regionerna rår man inte på. Trots stort och robust fartyg så kunde vi inte komma dit och vädret var för hårt för att helikoptern skulle våga lyfta.

Jag får fortsätta att fantisera om vilka bilder som jag skulle ha kunnat få där.

Vi beger oss till Rubin rock istället.

Här vimlar det av fåglar. Det är inte en rejält nedsmutsad lins som åstadkommer alla prickar på himmelen.

Plötsligt sticker en säl upp huvudet också.

En grissla flyger förbi.

Tittar man lite närmare på fågelberget så ser man att det är ganska tätbefolkat där.

En märklig formation på det berget, det ser nästan ut som om det är uppbyggt av tändsticksformade bitar som travats på varandra.

Vädret är inte så bra, det både regnar och blåser och vår kapten vågar inte gå närmare utan backar ut till havs igen.

Vi lämnar fågelberget men jag stannar ute på däck och försöker få några fågelbilder.

En ensam tretåig mås seglar fram över lite is.

Det här isberget ser inte stort ut, men fågeln som seglar bakom det ger en liten fingervisning av storleken. Fast det är kanske för litet att få kallas isberg, är mer ett isflak.

Vi far vidare.

Frans Josefs land - Champ Island.

De som läst mitt inlägg i bloggen i går vet att vi nu är på en av de 60 öar som Frans Josefs land består av.   Den här heter Champ Island och har något speciellt som inte finns på de andra öarna. Champ Island är en av de större öarna Och har en yta på 374 km².

Det är en karg natur och växtligheten är minimal. Folk sprider snabbt ut sig över ön och försvinner som små prickar. Tur att många använder sina gula jackor, som ingår i expeditionen, för då syns de och blir till lite referenspunkter.

Det märkliga och unika som finns på den här ön är de här runda stenarna.

De ligger utspridda på ön...

...de är av varierande storlek och upp till 3 meter höga...

...och man får en känsla av att ha kommit till en främmande planet. De är så ovanliga att vi har en forskare från universitet i Moskva med oss. Han ska undersöka dem och han är den ende som har tillstånd att ta med sig några prover från den här ön. Man är lite osäker på hur de har bildats men man tror att det är en kärna av en liten fossil som innehåller vissa  organiska och svavelsyreämnen sedan har det rullats runt av och i inlandsisen och i den lerjord som finns här.

Dessa stenar fanns även högre upp på berget och många begav sig upp på en liten bergsbestigning. Det är så med berg, finns de där så vill man upp dit.

Fast den här gången besegrade jag min lust att bestiga berget, även om det inte var någon klättring som avskräckt, så lockade de små blommorna mer. Det fanns inte tid för att hinna med både blommor och berg.

Blommorna är så små och vill man försöka fotografera dem är det bara att krypa ner på backen och åla fram så nära som objektivet tillåter.

Inget macro och inget stativ har jag med mig och blåser gör det så det är inte lätt att få några bilder på de små blommorna.

Jag gör några försök, för om blommorna nu bara orkat sig upp några cm ur marken så vill jag ha någon bild på dem med hem i alla fall.

Jag lyfter blicken från blommorna och ser att något händer en lite bit bort. Vilket liv och oväsen det är. Ett gnällande "giah" hörs det som.

Aha det är  fjällabben som häckar här och som tydligen blivit störd. Nu ska de jaga bort inkräktarna och även lura bort dem från boet. Jag överger mina blommor och skyndar ner till fåglarna.

De kan vara ganska så ilskna och aggressiva, går till anfall mot huvudet. Men om man håller upp något högt över huvudet så brukar de nöja sig att anfalla det. Jag sträcker upp ena armen och det duger bra som skydd så länge det är en fågel som kommer. Men nu är det inte bara en och jag har nog fel objektiv på kameran. Där sitter ett 100-400 mm med en närgräns 1,8 m. De här fåglarna är så närgångna att de är mest inne i motljusskyddet och nästan hackar på linsen. Hur jag lyckas med att byta objektiv och samtidigt freda mig från de ilskna fåglarna undrar jag än i dag.

Men jag fick på vidvinkelobjektivet utan att tappa något i backen men det var snudd på att de kom för nära även nu.

Även den bredstjärtade labben visar sig, men den går inte till anfall.

Sedan var mina 45 minuter iland på Frans Josefs land till ända och helikoptern stod startklar för att flyga oss tillbaka till Yamal.

Frans Josefs Land

På vägen åter till Murmansk är det meningen att vi ska till Frans Josefs land. Den ögruppen upptäcktes  1873 av en österrikisk-ungersk polarexpedition. Den är uppkallad efter den österrikiske kejsaren Frans Josef. Expeditionen var privatfinansierad , därför tillföll öarna inte automatiskt något land. Inte förrän  1926 var det något land som gjorde anspråk på öarna och är sedan dess ryskt. Det behövs speciellt tillstånd för att besöka öarna. 

Ögruppen ligger mellan 79° 45' och 81° 51' breddgraden och består av ungefär 60 öar.

Som synes på den första bilden här under så ligger ögruppen där packisen börjar, eller slutar beroende på från vilket håll man kommer. På sjökortet till höger kan man följa vår färd till Nordpolen och den tänkta färden mot ögruppen. Eftersom det är så svårt att landstiga på dessa öar så är det bara planer just nu om att vi ska dit. Allt beror på väder och vind men planen är två landstigningar  på två olika öar och ett besök i närheten av ett fågelberg.

Tittar vi ut så ser vi att det sammanhängande istäcket minskar, isen börjar bilda små öar.

Vi t.o.m siktar land för första gången på nästan två veckor.

Isberg kommer flytandes. För att isberg ska kunna bildas behövs glaciärer som de kan kalva ifrån och nu när vi närmar oss land kommer det några och seglar förbi vårt fartyg.

Det första isberget är inte så stort men nästa som dyker upp är ett ganska stort taffelisberg. Lite svårt att visa hur stort eftersom det inte finns så mycket att jämföra med. Fåglarna har inte dykt upp ännu. För att bilda ett taffelisberg så behövs det shelfis. Det är en stor isplatta som flyter i havet och är ansluten till inlandsisen. Det är inte så vanligt att se dem här i norr, betydligt vanligare i Antarktis där vi har bl.a  Ross shelfis som är världens största och har en tjocklek på 200 och 1 000 meter.

I motljuset och diset ser öarna som vi passerar riktigt mäktiga och karga ut. Det som ser ut som ett svart streck uppe på himmelen är inte smuts på linsen, utan ett berg som skymtar genom diset.

Mäktiga glaciärer flyter över öarna och ner mot havet. Man ser att kustlinjen är ganska ogästvänlig. Många meter med isväggar tornar upp sig och landstigning med gummibåt är så gott som omöjlig.

Därför blir det landstigning med helikopter. 

Vi har tur att vädret är med oss så att helikoptern kan både lyfta och landa på ön Champ.

 Vi fick inte mer än 45 minuter på oss för att utforska den här spännande ön, eftersom det väntades sämre väder.

Med ombord till Nordpolen och hela vägen tillbaka hade vi en rysk forskare, bara för att han skulle få möjligheten att komma iland på Champ Island och undersöka de märkliga ting som finns där.

Vad det var för märkliga ting kommer i nästa inlägg.

Yamal och hans faciliteter

Följ med på en liten rundvandring på Yamal.

Vi börjar nere i föreläsningssalen som ligger i fören. Så här glest befolkad var den aldrig under en föreläsning då var det alltid fullsatt. Det blev väldigt varmt där och den varma luften gjorde att man lätt kunde nicka till...även om föreläsningen var hur intressant som helst så var det svårt att hålla sig vaken. Det stående skämtet var att på de två första raderna fick man inte sova.

David som berättar om sina målningar och arbete.

När vi ändå är nere under däck så kan vi fortsätt att gå runt och se hur det ser ut där nere. Isbrytaren är stor och det var inte så lätt att hitta runt. Hände ofta att jag virrade runt lite och gick fel.

Här nere i de långa gångarna är trösklarna höga. En del så höga att det behövs ett extra trappsteg för att kunna kliva över dem. Med jämna mellanrum sitter också Geiger -Müller mätare.

Vi fortsätter och kommer till idrottsavdelningen, där ligger också simbassängen. Den med det nollgradiga vattnet.

Eget tvätteri finns det också ombord.

Det var varmt där nere så vi går ut en liten sväng och svalkar av oss lite. Fast ställer man sig framför de här luckorna vid maskinrummet så blir det ingen svalka. Där strömmar överskottsvärmen från reaktorerna ut.

Vi tar en sväng upp på bryggan, där var det tillåtet att vara bara man inte gick ivägen för personalen.

Här finns också radiorummet.

Nummer 35 är våran hytt och vi har havsutsikt genom ventilfönstret.

Även en liten shop finns det ombord. Fast några mössor kunde man inte köpa där, de försvann någonstans i Murmansk och kom aldrig tillrätta. Var vanligt att vissa varor aldrig nådde butiken.

Inredningen i biblioteket var lite sommarbetonad.

Strax utanför biblioteket hade vi baren med svenske bartendern André. Vad sägs om att beställa dagens drink som är "Nuclear Glow". Om någon undrar varför alla sitter uppradade vid baren så är det inte för att vänta på att den ska öppna. Nej, de är hungriga och väntar  på att dörrarna till matsalen ska slås upp. Jag tror egentligen inte på att de var hungriga för det gick absolut ingen nöd, matmässigt på oss. För maten var riklig och severades ofta. Det var nog snarare så att maten var så god som förorsakade en ivrig väntan.

Vi serverades frukost, lunch och middag varje dag. Dessutom en riklig kak- och tårtbuffé på eftermiddagen och var någon mot förmodan hungrig eller sugen däremellan fanns det kaffe och kaffebröd dygnet runt att hämta i lilla pentryt.

Första dagen ombord uppmanades vi att alltid ha en hand fri för att kunna hålla i oss. Speciellt när vi kommit in i isen. Dessutom berättade de att det inte var av snålhet som vinglasen inte fylldes fullt upp. Handen fri, var av säkerhetsskäl för det skumpade och hoppade rejält när vi tuggade oss fram genom isen. Hur det var med vinet i glasen såg vi. Man behövde inte lyfta glaset från bordet för att spilla, det sköttes helt av sig själv.

Rita, måla och fota.

Eftersom det tog ungefär en vecka till  Nordpolen och en vecka tillbaka till Murmansk igen så hade vi gott om tid ombord för diverse sysselsättningar. Många intressanta föreläsningar av ytterst kompetenta föreläsare, var det flera gånger om dagen.

Med ombord hade vi också en konstnär . David McEown han var från Canada och undervisade i vanliga fall på Royalty Ontario Museum i Toronto.

Nu hade vi förmånen att vara hans elever.

Vi började första lektionen med att försöka rita isbjörnar.

Det var inte lätt men alla fick till slut till något som liknade isbjörnar. Mitt allra första försök såg mer ut som en gris. 

Men med lite vägledning så liknade även min gris en isbjörn och stolt kunde jag låta hänga upp den bland de andra på mitt allra första teckningsvernisage i Yamals bibliotek.

Nästa  lektion var akvarell. Fast jag har inte förstått varför vi i Sverige kallar det för akvarell när de i engelskspråkiga länder kallar det för "vattenfärg".

David gör sitt bästa med att försöka inviga oss i färgernas hemligheter. Tänk att kunna måla så som han gör, det ser så enkelt ut och blir så fint.

Första lektionen kunde jag vara med på men missade tyvärr den andra eftersom jag fick chansen att besöka maskinrum och det inre av Yamal just då.

Det var inte å lätt att få färgerna att göra som jag ville så jag antar att det skulle behövas åtskilliga  lektioner för min del. Men David var en bra lärare och visade med varsam hand hur vi skulle gå till väga.

Fotografera och teckning fungerar bra tillsammans. Sue Flood,  filmare från BBC, sitter bredd med kameran. Hennes berättelser om hur många filmsekvenser gått till var fängslande att lyssna på. Riktigt intressant att få veta hur de gör för att få till de filmsekvenser som vi sedan kan njuta av på TV. Hon har bl.a arbetat med David Attenborough.

Senare på resan kunde vi även njuta av Davids målningar, han hade en liten utställning.

Marketa Jirouskova, som har många fotografiska utmärkelser bakom sig, hade både lektioner i foto och bildbehandling. Jag var ner i föreläsningssalen och lyssnade, men liksom i teckningen, var det mest för nybörjare.

Verkar vara något trevligt i displayen där.

Även Marketa hade en liten utställning med sina bilder.

David måste ha varit en bra lärare, för jag vet att jag inte kan teckna men med efter lite trevande försök med den första isbjörnen som mer liknade en gris så var det här vad jag lyckades få till.

I dag ska jag iväg in till den stora staden igen, men inte till sjukhuset, utan till mitt första besök till sjukgymnasten. Ska bli trevligt med lite omväxling och även att få se vad jag klarar av att prestera där.