Lhasa, Jokhangtemplet och Barkhor.

Efter middagen i går kväll var jag så trött att det bara var sängen som hägrade.

Vårt rum var trevligt, lite svalt var det, men det var bara skönt. Jag somnade ganska omgående när jag lagt mig men vaknade vid midnatt av att någon knackade på dörren. Jag hoppade upp och öppnade och där stod en flicka med en stor vit manick som hon bar in i vårt rum. Hon pluggade in den i stickkontakten och varmluft började strömma ut ur manicken. Jag drog raskt ur stickkontakten igen, vill inte ha så varmt i sovrummet.

Vaknade vid sju till en ny spännande dag. Har sovit ganska oroligt och aptiten den lyser fortfarande med sin frånvaro. Som tur var fanns det frukt vid frukosten. I dag ska vi börja med ett besök i Jokhangtemplet och Barkhorgatan. De ligger inte så långt från vårt hotell, dit kan vi ta en promenad.

Jokhang är ett buddhistiskt tempel. Grundades av kejsar Songtsän Gampo på 600-talet. Tibetanska buddhister betraktar det templet som det allra heligaste i Tibet. Från början var det avsett för att inrymma en buddhabild i rent guld som Songtsän Gampos  nepalesiska gemål hade med sig som hemgift.

 Templet lär vara byggt på en igenfylld sjö, i den sjön, ska enligt sägnen  en demon ha bott och att ett tempel måste byggas över demonens hjärta för att blidka den. Templet innehåller ett stort antal rum som är tillägnade olika gudomligheter och andra heliga personer och djur. Där inne får jag inte fotografera och det var så skumt så utan blixt hade det varit svårt att få någon bild.  Utanför gick det bra att fotografera. Under kulturrevolutionen förstördes många tempel och kloster i Tibet, men är nu renoverade och återställda.

Torget utanför templet är fullt av pilgrimer som prosterar genom att lägga sig raklång med pannan mot backen, ju fler gånger  desto bättre karma får man.

Andra vandrar medsols runt templet, varv efter varv i en s.k. kora innan de ställer sig i kön för att få komma in i templet.

På de öppna platserna utanför templet har många lagt ut sina bönemattor där de utför sina ritualer.

Kön in i templet syns längst bort till vänster i bilden ovanför. Vi, betalande turister, fick gå in bakvägen och slapp den kön. På väg in satt de här två personerna och putsade på silverföremål och folk kom fram och gav dem pengar. Vet inte varför men gissar på att de som putsade ökade på sin karma och de som gav dem pengar också gjorde det för att öka på sin karma inför nästa liv.

Pilgrimerna hade växlat till sedlar som var värda tio öre, de hade stora tjocka buntar av dessa sedlar. Överallt i templen och klostren la de pengar som offer.

 Kön in till templet är lång.

Uppe på templets tak har man utsikt över Barkhortorget och ända bort till Potalapalatset.

Träffade på en tempelkatt också.

Nu är det dags att göra som pilgrimerna, ta en runda på Barkhorgatan. Bönekvarnar snurras och folk går varv efter varv.

De gifta kvinnorna har vackra färglada förkläden på sig.

Inte bara vuxna  går här, hela familjer är på pilgrimsfärd.

Många har sina allra vackraste dräkter på sig.

Böneflaggor viras på pelaren som står på Barkhortorget.

Utefter hela Barkhorgatan huserar försäjare av allehanda slag.

 Fick veta innan vi började vandringen, att slaktarna inte tyckte om att bli fotograferade, gissa vilka som var populärast att försöka få med på bild.

Jakkött till försäljning, eller varför inte kalasa på ett helt huvud.

Jaksmör var ocksåväldigt gångbart, förutom att använda det till mat och jaksmörste, offrades det stora mängder av det i templen.

Jag tycker att mönstret som blev på smörklumparna, när man delade dem, såg ut som händer.

Mycket som jag aldrig sett eller hört talats om fanns till försäljning här.

Som torkad jakost.

Eller det här som jag inte vet vad det är för något.

En liten tiggarflicka kom fram till mig, hon fick en liten leksak, och blev så här glad.

Är det någon som behöver nya tänder, här är det bara att välja.

Så här vackert leende kan man få då.

Träffade också på en glad skomakare.

Ingen vuvuzela men de skulle nog kunna fungara att tuta i även på fotbollsmatcher.

Här inne kan man köpa sig lite undermedicin, de säljer caterpillar.

Caterpillar är en slags parasitisk relation mellan en svamp och en larv. En larv som lever på den tibetanska platån. Den plockas för hand ute på tundran. Ett läkemedel som sägs fungera mot de flesta krämpor. Den är väldigt dyr.

Fast jag tycker att de här grönsakerna ser betydligt smakligare ut.

 Nu är det dags för lunch för oss, den ska vi äta här inne. Där såg det mer ut som en möbelhandel, men högst upp serverades det mat.  Jag som tappat aptiten upptäckte att de hade pommes frites, det klarade jag av att äta.

 Men nu hade vi tappat bort Lars. Hoppas vi hittar honom innan vi ska till Seraklostret i eftermiddag.

På väg mot Lhasa med tåget.

Det var svårt att sova i natt, men det fanns en del att titta på utanför fönstret. Stjärnhimlen var så ortoligt vacker och med så mycket stjärnor som glimmade så jag tror inte jag sett något liknande tidigare. Dessutom så var alla arbetsplatser på vägar och järnvägen upplysta med stora strålkastare och arbetet var i full gång på alla ställen. Klockan tre stannade vi för byte till dubbelloket, som nu skulle dra oss upp till  höghöjdsplatån, samtidigt började det pysa syrgas ut i vagnarna.

När det ljusnar så ser vi att landskapet har förändrats, bergen har snö på topparna.

Vi har kommit till den evigt frusna tundran med tjäle året om. Smältvattnet har ingenstans att ta vägen vilket ställde till huvudbry för järnvägens ingenjörer.

Men de löste problemet med att bygga upp järnvägen på världens längsta bro.

Jag har hört att det kostade 20 miljarder kronor att bygga den här järnvägen. Det påstås att det är mer än vad Kinas regering spenderat på utbildning och sjukvård i Tibet de senaste 50 åren. Det sägs också att järnvägen är ett sätt att öka kontrollen över Tibet och strypa den tibetanska identiteten och även ett sätt att kunna transportera soldater upp till Tibet.

På tåget är det färre turister än vad jag hade trott, ser att det är mest kineser och att det utefter vägen även stiger på en del tibetaner.

Standarden på tåget är inte som på våra västerländska tåg, det finns två toaletter i varje vagn, den ena med toalettstol och den andra med två plattor och med ett hål i golvet. Men inget spolas ut i naturen. Vi får rådet före resan att inte gå in på toaletterna utan skor på fötterna. Det var ett bra råd. Eget toalettpapper är nödvändigt att ha med sig också. Den övriga hygienen sköts vid de här tre handfaten utanför toaletterna. Trots att det var rökförbud på tåget så använde kineserna det utrymmet som rökruta. Där kunde man också hämta varmvatten att använda till te och kaffe.

Tyvärr  stannar tåget inte när vi är vid Tanggulapasset på 5.070 m.ö.h, som är den högsta punkten på resan. Men det känns att vi är på mycket hög höjd för jag känner mig en aning yr och lite matt. Jag är inte hungrig och den mat vi får gör inte heller att aptiten vaknar. Det hjälpte inte ens att vi bad att få slippa fisken.

Vila med en bok kan vara skönt.

Men utsikten som varierar hela tiden lockar också. Det är inte så lätt att fotografera eftersom motivet flyttar sig hela tiden och fönstren inte är så värst rena men jag kan inte låta bli att försöka få med något på bild ändå. Vi ser en hel del får och getter, även stora flockar med jakar. Fast det här var en liten flock.

 Den här jaken stod nära tåget och tittade på oss. Fast det kan vara en dri också, jak är egentligen benämningen på tjuren.

Med jämna mellanrum, hela sträckan upp till Lhasa, stod det soldater eller vakter och gjorde honnör mot tåget. Det såg ut som om de bodde i små hus eller tält som de här, men här hade de både hus och tält på samma ställe.

På vägen ser vi också människor som är ute på pilgrimsfärd. De ska förmodligen till Lhasa och Jokhanftemplet. Många av dem gör det via prostration, de mäter alltså upp sträckan med sin kropp. Det finns en hel del platser utefter vägen där böneflaggor är uppsatta.

Efter 48 timmar ombord på det här tåget så är vi nu snart framme i Lhasa. Det har varit några få bensträckare på stationerna vi stannat vid.

Stefan samlar ihop våra oanvända syrgasslangar, de flesta lät bli att ta extra syrgas, bättre att passa på att anpassa sig.

Vid stationen i Lhasa möter vår tibetanske guide Mi Ma upp och hälsar oss välkomna med en vit sidenhalsduk. Många av oss känner av den höga höjden och det går lite trögt att gå till bussen. Nu ska vi bara till Dhod Gu hotel.

Tur att vi inte behövde bära upp väskorna till rummet, trapporna de två våningarna upp kändes som många fler.

Vi åker på världens högst belägna järnväg.

Nu känns det som om resan har börjat på riktigt. Dagarna i Peking kändes mest som en väntan på att få komma iväg och nu är vi verkligen på väg.

Ska man åka tåg måste man ha en biljett. Priset för resa Peking - Lhasa är ca. 1.216 skr. i fyrbäddskupé.

I början på resan är det inte så spännande vi kommer till Xian där terrakottaarmen finns.

 Här är föresten mannen som grävde brunnen och hittade den första terrakottagubben, honom träffade vi när vi var i Kina för sju år sedan.

Terrakottaarmen kunde vi inte besöka på den här resan, men eftersom vi stannar vid Xians station, passar vi på att gå ut och lufta oss lite.

Vi passade också på att köpa lite dricka, frukt och kex.

I övrigt fanns inte så mycket att göra mer än att sitta och umgås med våra medresenärer. Fanns visserligen TV i kupén där man kunde titta på kinesisk film om man ville. Det var bra att den gick att stänga av också.

Eller så kunde man titta ut på det fantastiska landskapet som virvlade förbi utanför fönstret..

Vi har helpension på resan och till frukost serveras bröd, stekt ägg, marmelad, te eller kaffe och till det grädde med irört socker.

 Inte så mycket att klaga på frukosten, men lunchen var inte lika god. Jag var inte ensam om att undra om fisken verkligen var död, det såg ut som om den rörde på sig. Coca colan smakade bra.

Många stationer passerade vi där tåget inte stannade.

Många av dem virvlade bara förbi utanför fönstret.

Vid andra stannade vi och de flesta rusade ut för att bunkra lite eller bara sträcka på benen.

Köpa lite godis, som strimlad komage.

Eller något att dricka.

Landskapet utanför förändras hela tiden, ibland är det väldigt tomt och öde och ibland ser vi vägbyggen, men så plötsligt kommer vi till en station och där mitt ute i ingenting en stor fabrik eller stad.

Frammemot middagsdagstid började vi känna av att tåget kommit upp på lite högre höjder och vid koll på tågets höjdmätare så stämde det. Stigningen har nu börjat.

Vet inte om det är höjden som gör det eller den mat vi får, men när det är dags för middag så har jag tappat aptiten. Får bara ner några riskorn. Stefan kommer med små Nescafepåsar och det syns även på dem att vi är på hög höjd för de ser mer ut som fotbollar. Vi har hört att kulspetspennor kan börja läcka på hög höjd så dem stoppar vi ner i plastpåsar. Har även hört att datorer och likande utrustning kan sluta fungera. Vet inte om det är därför en del har problem med att elektronisk utrustning  plötsligt upphör att funger.

 När vi stannar vid nästa station så måste vi ut och känna på hur det känns att vara på hög höjd. På det korta stoppet känns det inte så mycket.

I natt vid tretiden kommer vi stanna i Golmud och byta lok till ett dubbellok som ska dra oss upp till 5.072 m.ö.h. Det högsta järnvägspasset i världen. Det är  högre än vad de flesta småflygplan kan flyga.

Då kommer även syrgasen i tåget att slås på och vi kommer att leva i en syrgasbubla fram till Lhasa. Dessutom delas det ut syrgasslangar som vi kan koppla in via syrgasuttag för att få extra tillskott av syrgas.

Dessa syrgasuttag finns i kupén...

...och även i restaurangvagnen. Se under sitsen vid det första bordet.

 Vi lägger oss för att sova, men i kväll är det inte lika lätt att somna som det var förra natten, jag somnar men vaknar hela tiden. Ligger mest och tittar ut under natten och beundrar den enorma stjärnhimlen, den vackraste jag någonsin sett. Jag ser även att alla byggen är igång hela natten.