Phnom Penh

Vi flyger vidare och i dag ska vi till Phnom Penh som är Kambodjas huvudstad. Den här gången var det inte flyget som var försenat, utan det var vi. Vi satt och avnjöt en delikat trerätters lunch när den lokale guiden plötsligt kommer och säger att vi måste åka till flygplatsen för planet står och väntar på oss. Det blev en flygande incheckning i rasande fart.

Ingen lång flygning men mat serveras  ombord.

Spännande! Undrar vad vi får?

Vi närmar oss dagens mål och jag ser att det är kraftiga översvämningar även här.

Man ser hur vägarna försvinner ut i vattnet.

Där nere har vi vår kära Mekong som vi följer på vår resa. Den slingrar sig verkligen fram.

Tror att det här är den vackraste flygplatsen som jag har landat på. Istället för en trist stor hall där man väntar på väskorna, kan man njuta av det här i stället.

Incheckning på hotellet och därefter en rask promenad, och då menar jag rask. Magnus leder oss till den kulle där staden växte fram en gång i tiden. Enligt legenden var det en gammal kvinna, som hette Penh, hon hittade fyra buddhabilder vid Mekongfloden. Hon förvarade dem på en kulle (Phnom), just den kullen som vi är på väg till.  Phom Penh betyder Penhs kulle. Där vid foten av kullen finns en stor klocka.

Vi kommer förbi ett bröllop, killen som kommer emot mig här, trodde jag skulle säga att jag inte fick fotografera. Det var tvärtom, han skulle bara berätta att det var ett bröllop och hoppades på att vi skulle få bra bilder. Tyvärr så hade det hunnit bli lite för mörkt för att fota utan stativ.

Vi hade fått veta att trafiken här skulle vara livligare än i Siem Reap och att det kunde vara en bra träning inför Saigontrafiken, på hur man tar sig över en gata.

Åven här fungerar gatuköken bra, fast får man äta på plats så att man kan lämna tillbaka tallriken till diskning.

Bakom de ätande är det ett torg och i kväll är det gymnastik på gång. Musiken var så medryckande att jag hade lust att hoppa in och vara med.

Dags att återvända till hotellet och middag och sedan sova. Ett bra riktmärke för att hitta tillbaka var det här huset. Jag tycker att det är snarlikt Söder Torn i Stockholm.

Över alltihopa vakade kungafamiljen, men mer om dem i nästa inlägg för då ska vi till kungliga palatset.

Pest kill.

Idyll eller misär?  Visst är det vackert...

...men runt hörnet lurar fattigdomen.

De här barnen är inte ute och leker, utan de är på jakt efter mat.

Men de har också gemenskapen i sina familjer. Som i den här familjen där  de sökt sig in i skuggan och jobbar med bananer. De kanske är rika på kärlek och gemenskap här.

Det byggs nytt, men många stora hus stod tomma.

Den här tomten kan nog vara lite svårsåld.

På vårt hotell jagas det ohyra. Vi fick inte gå ut till besprutaren, som jobbar för Pest o Kill, för det kunde vara farligt...

Siem Reap var en stad som överraskade på många sätt, jag återvänder gärna hit någon gång men nu far vi vidare till Phnom Penh.

Trafik

I Kambodja är trafiken inte som här i Sverige, bara att gå över gatan kan ibland vara ett äventyr.

Något som var spännande var att titta på alla transporter av skilda slag.  Många av motorcykelförarna hade hjälm men hjälmen var ibland bara en enkel plasthjälm av det slag som vi inte ens skulle rekommendera en cyklist. Barnen hade nästan aldrig hjälm och ofta satt de i knäet på föraren.

Eller så fick de stå framför föraren.

Man kunde också klämma in hela familjen på en motorcykel. Det mesta jag såg på en cykel var sex personer. Här är de bara fyra.

 En Tuk Tuk ser i regel ut så här.

 Vill du ha väldigt mycket last på den, är det bra om den är stor.

Annars går det bra att lasta en hel del på en motorcykel också.

Modigt att sitta på tvären utan att hålla i sig.

Jag har hört att lastbilar och bussar är uppbyggda i trä och i den här avskalade bussen så kan man se att det är riktigt. Mycket där är av trä.

Såg inte många bussar som gick i lokaltrafik, desto fler av det här slaget.

Där ligga de och gäspa käkarna ur led.

Som jag skrev i tidigare inlägg, var vi ute på en Tuk Tuk-tur. Vår förare hade något han ville visa så han styrde kosan till dessa krabater. I den värmen här,  låg de mest och bara gottade sig i solen och gäspade lite förnöjt.

Det var, herr Krokodil.

Fru Krokodil.

...och lille Krokdillelilleman.

Där ligga de och gäspa käkarna ur led.....

Vi har alltså hamnat på en krokodilfarm. Eftersom det nästan inte finns några krokodiler kvar i Mekongfloden, eller de kanske  är  helt utrotade. Därför var det lite kul att få se krokodiler ändå. Här bodde de i olika inhägnader, uppdelade efter ålder.

Här har vi tonårsgänget, de är 3-4 år gamla. I den inhägnaden var det lite mer fart än hos de vuxna.

Småbarnen, som var ungefär året, bodde i den här inhägnaden.

Här är de allra minsta. Kanske lite svårt att se hur små de är, men jag hittade ingen som ville gå ner för att visa storleksförhållandet. De hade nät över sin bur, därför ser det lite rutigt ut. Ser att de kan gå ganska hårt åt varandra. Flera som har mist sin stiliga stjärt.

Det gick tydligen bra att leva utan stjärt, för bland de vuxna fanns det även stjärtlösa krokodiler.

Är det så varmt, som det är här, kan det vara skönt att ligga och gotta sig i spat.

...för att sedan klättra upp och soltorka.

Gäsp! Det var jobbigt.

Tur att de inte vet vad som väntar dem sedan.

Vår Tuk Tuk-förare frågade var vi kom ifrån och när jag tog en bild av honom sa han:  "Åh, ska min bild få åka ända till Sverige".

Skulle du vilja bo här?

Om man vill se lite av staden Siem Reap och inte bli både svettig och trött så kan jag rekommendera en Tuk Tuk-tur. Här i Kambodja är det en motorcykel som drar en liten vagn. Där kan man sitta och titta på omgivningen och samtidigt fläktar det lite behagligt. De används inte bara till att frakta runt turister i, utan väldigt många är till för varutransporter. Då är de i regel mycket överlastade.

Vi tar en tur ut dit där de lite mindre bemedlade människorna bor, vägen är knagglig och det hoppar och skumpar en hel del. Inte så lätt att fotografera då. Konstigt att jag inte fick en blåtira efter den turen, så som kameran hoppade och for.  Vi är inte långt från de centrala delarna men plötsligt känns det som om vi kommit till en annan del av landet.

Finns det vatten, så är det så gott som liktydigt med att det är någon person som är där på jakt efter något ätbart.

Här bor och arbetar man i små enkla hus, eller något som vi skulle kalla för skjul. Det här är en cykelverkstad.

Skjulen är inte stora. Inne i det här huset finns en frisersalong.

Här sitter frisören med sin son och väntar på kunder.

De skiner upp när lille sonen får en elefant.

Det kan vara ganska praktiskt med ett litet hus också. Då kan man ta en paus i tillverkningen av altartempel och titta lite på TV.

På andra sidan floden ser jag hur husen är byggd, de står på pålar. Regnperioden har gått hårt åt en del av husen.

Vi åker nära inpå där folk lever och sköter sina dagliga sysslor. Det är trångt och svårt att ta sig fram, det gör att man hinner med att se sig omkring.

Mitt i alltihop syns rester från den rika tiden. En bro som är smyckad med den välkända ormen.

Pittoreskt och intressant att fotografera, men som sagt, skulle du vilja bo så här. En fördel är väl att de inte behöver frysa.

Trafikregler är tydligen bara en rekommenderation. Kommer man inte fram på rätt sida om vägen, ja då kör man helt sonika på mot trafiken på fel sida. Ingen av medtrafikanterna verkar bry sig och ingen tutar heller ilsket.

När det sedan verkar kunna gå att komma över till den rätta sidan av vägen, då kryssar man sig fram tvärs över gatan.

Vi hinner med lite marknad också.

Trångt och inte lätt att komma fram utan att stöta emot köttet.