Muta och risfält.

Trevligt att ha lite bilder att pyssla med i perioder då det inte blir så mycket luftande av kameran. Har den här tiden ägnat träningen av min opererade fot lite mer uppmärksamhet än att fota, det har också gett resultat för nu kan jag gå som normalt folk i en trappa (även om det inte går så fort ännu) och jag får också på mig en normal sko och slipper hasa omkring med sandalen som jag fick på sjukhuset. De röda kryckorna har fått återvända till källaren också. Tittar ut och ser att det blir nog en fin vinterdag i dag, frosten klär alla träd och buskar i vitt och solen färgar horisonten i ett guldskimmer, men det är lite för halt för att jag ska våga mig ut och testa gångförmågan, får drömma mig tillbaka till Bali ett tag till.

Den här dagen styrde vi kosan mot risfälten, inte de risfält som är världsarvsklassade men i mina ögon var det nog vackrare här. På vägen dit så fick vi se hur det fungerar med poliskontrollerna här. Våra killar i bilen fick plötsligt väldigt bråttom att leta i fickorna efter något då vi närmade oss en plats där det stod några poliser och stoppade bilarna. När det var vår tur så smusslades det ut en sedel och polisen vinkade bara förbi oss. Killarna skrattade och frågade om vi såg, jo nog såg vi. Men jag vågade mig inte på att fota. De berättade att om man inte mutar polisen så hittar de mängder med fel på bilen och det blir en komplicerad historia med troligtvis böter också innan färden kan fortsätta. Jag kollade sedeln och omräknat i svenska kronor var det ungefär 7 kr som polisen fick. Inte så dyr biltull egentligen.

Lite längre fram åkte vi förbi fruktodlingar och vid alla var det sådana här ställningar uppbyggda. Måste undersökas.

Vi stannade och fick veta att det odlades basilika i dessa ställningar.

När plantorna i bäddarna vuxit sig större planterades de ut mellan fruktträden.

Gott om frukt var det också.

Det var risodlingar som vi skulle titta på nu och vi kommer också fram till en plats där de är extra vackra men här är jag  glad att vi inte hyrde bil för att köra själva för fickparkering får en alldeles egen betydelse här. Det är trångt, mycket trångt och även livlig trafik.

På platser dit där det kommer turister växer det också upp försäljningsställen, här hade jag kunnat gå länge runt och titta på alla vackra handarbeten.

Även taken på husen var lite kul att titta på.

Men det var risfälten som var det verkliga målet på den här etappen på trippen. Håll med, visst är de vackra här.

Lite närmare.

Borta bland hyddorna kommer det någon.

Något jag ville se var risfält där det fanns vatten eftersom jag inte sett det tidigare, fel årstid sas det, men önskar man så kan det bli verklighet...

...och min önskan blev uppfylld, tur att killarna hade bra bromsar på sin bil för här ville jag stanna.

Mount Batur

Det finns många vulkaner på Bali och minst en ville jag få se när jag var där så vi begav oss till Kintamani för att se utsikten över Mount Batur. Senast den hade utbrott var 2000.

Det går att vandra upp på vulkanen för att titta ner i kratern. Många vandrar upp dit för att uppleva soluppgången men då startar vandringen redan kl. 02.00 och dessutom är det  kallt då man kommer upp på toppen. Inte helt riskfritt heller. För år 2010 vandrade en liten grupp svenskar upp, en av dem snubblade när han skulle fotografera och föll ner i kratern, han föll 150 meter och omkom.

Vulkanen ligger bredvid sjön Batur.

Här i Kintamani, där man har fin utsikt över både berget och sjön, där passade befolkningen även på att få lite inkomster från de som stannar för att beundra utsikten.

Färggranna kläder säljs.

Och läcker frukt.

Det är inte bara berget som kan vara farligt även att ta sig fram på trottoaren kan ha sina faror. Någon ligger där och sover och när jag försöker ta mig förbi utan att störa får jag ta till den rikligt trafikerade vägen. Bilarna är ingen fara men motorcyklarna måste man passa sig för. Vår chaufför försöker schasa bort hunden men det vill jag  inte.

Det är ju den jag vill fotografera.

Jag ser att det byggs en hel del och jag vet inte om jag tycker att det ser så stabilt och säkert ut, ser mer ut som ett korthus som klättrar på bergväggen.

Tar en sista blick mot vulkanen innan vi fortsätter. Vi har tur den här dagen för det ligger ofta moln runt vulkanens topp.

Nere vid foten av berget syns det fortfarande spår av senaste utbrottet.

I detta svarta fält ser man även spår av aktiviteten där just nu. Vägar slingrar sig fram i den svarta lavan.

Världens dyraste kaffe - Kopi Luwak

Världens dyraste kaffe hade jag hört talats om innan jag ens viste att jag skulle till Bali så då vi passerade en kaffeplantage så ville jag väldigt gärna stanna där. Kanske inte så mycket för kaffet men jag ville få se dessa djur som hjälper till med att skapa det dyra kaffet nämligen  palmmården som på balinesiska heter luwak. Kaffe på balinesiska heter kopi så därav namnet på kaffet. Det skulle även kunna kallas för bajskaffe.

I trädgården till kaffeplantagen finns det en hel del växter som här är vanliga men i mina ögon mycket exotiska.

Efter en fin promenad genom den vackra trädgården kommer vi fram till några burar där tre djur ligger och vilar.

Klart det hade varit kul att få se dessa i vilt tillstånd men de är inte så lätta att få syn på då så jag får nöja mig med dessa tre.

De är lite kräsna de här djuren för de vill ha bönor av sorten Robusta eller Arabica, det dyraste och även det som anses som godast är från de vilda palmmårdarna. Djuret äter kaffebäret utan att tugga sönder den lilla kaffebönan. Den kommer ut igen och bönderna samlar upp spillningen som ser ut så här. Matsmältningsprocessen tros jäsa bönorna och ger enligt kaffekännarna en eftertraktad len smak.

Det tvättas och torkas sedan.

Innan de rostas och mals.

Här på plantagen så bjöd de på en trevlig provsmakning av olika kaffesorter och teer och det var klart att vi ville testa det berömda och dyra kaffet från Lowak också. Det kaffet ingick inte i provsmakningen utan en liten kopp kostade 30 kr, men inte var det så gott som dess rykte. På restaurang är det betydligt dyrare att beställa in detta kaffe.  Jag valde hellre någon annan sort och det kaffe vi köpte med oss hem var ett helt annat.

Vatten på glas kan man köpa här, nog första gången jag sett dessa förpackningar av vattenglas. Kul också att se hur en kamera kan knyta kontakter, killen i bakgrunden var mycket fotointresserad och han berättade att han nyligen köpt en systemkamera, vi fick en trevlig pratstund.

Som sagt så är kilopriset på detta kaffe mycket dyrt. Det här kaffet kan du få till det facila priset av 4.670:-/kilo.

Nu är inte allt frid och fröjd med det här kaffet, det finns oseriösa uppfödare som håller djuren i bur och inte alls plockar det från de vilda djuren men ändå framhåller att det är äkta kaffe från vilda luwak. Aktioner mot dessa oseriösa uppfödare eller djurplågare pågår och de vill att man ska försäkra sig om att det kaffe man köper verkligen kommer från de vilda djuren, hur man nu kan vara helt säker på det. Jag hoppas på att de tre luwak som vi såg inte missköttes men de såg välmående ut och vankade inte oroligt runt i sina burar.

Elefantkepsen! Goa Gajah.

En riktigt gråtrist dag i dag här i Bromma, regnet hänger i luften och det mesta ser disigt och grått ut, vad passar sig bättre då att drömma sig tillbaka till soliga Bali.

På Bali kan man hyra sig en bil med chaufför och guide och slippa köra själv i den hetsiga och lite hysteriska trafiken. Ett både trevligt sätt att komma iväg och få se lite av ön eftersom man bestämmer själv var man vill stanna och vad man vill åka och se, dessutom så får man guider som känner till landet.

Vi hade gjort ett kort stopp i Ubud då vår guide frågade om vi ville se Elephant cap, lät ju intressant med en keps till elefanten. Så vi sa, javisst vi stannar där, men elefanten vid ingången hade ingen keps.

Det tog inte så lång stund innan vi förstod att det var en liten missuppfattning, det balinesiska uttalet på engelska blir lite som i Singapore där de kallar det för singlish borde väl kallas för balish här.

Det var naturligtvis ingen keps för elefanter som han ville visa oss utan ett tempel som kallas för  Elephant Cave, det templet blev 1995 upptaget på världsarvslistan. Här fick vi också en slags sarong och bälte att knyta om våra shortsklädda ben. Templet tros ha uppförts någon gång mellan 900- och 1300-talet.

En damm för religiösa ceremonier finns det här.

Och så har vi den märkliga grottan. Från början trodde man att den hotfulla figuren, vars mun är öppningen till grottan, var en elefant.

En smal gång leder oss in till en T-formad grotta som inte är så stor men har några altare. Det är ganska mörkt där inne. En del tror att det kan ha varit en plats där eremiter sökte enskildhet.

Här finns också en vacker trädgård så vi fortsätter nedför en mängd trappsteg till den heliga Patirtaan-dammen som sägs innehålla heligt vatten.

Där nere finns även rester av ett gammalt buddistiskt tempel.

Små nischer och uthuggna partier i berget minner om det gamla buddistiska templet.

Även om det är vid ett tempel som vi är så känns det lite som en djungel där vår stig slingrar sig fram bland alla lianer och växter.

Jag är glad att det inte är regnperiod, för den här smala och brant stupande gångstigen ser ut att kunna vara väldigt hal då den är blöt.

Det är ett levande landskap även här inom tempelområdet med lite odlingar och husdjur.

På den smala gångvägen nere hos korna möter jag en hund som ser ganska kaxig ut. Det är smalt och vi måste mötas mycket nära så det är med lite tvekande som jag fortsätter mot hunden, vet ju inte om den är snäll eller aggressiv. Men när vi närmar oss varandra så är det hunden som är räddast och vänder om och går tillbaka samma väg som den kom.

På vägen tillbaka till bilen kommer vi förbi en plats där det håller på att byggas upp ett nytt tempel, bitarna som de använder får mig osökt att tänka på LEGO.

Varningar

Mycket tal om tsunami just nu och det är inte så konstigt eftersom det snart är tio år sedan den stora katastrofen inträffade. Många svenskar tänker på Thailand och alla som drabbades då men även Indonesien råkade mycket illa ut. När vi promenerad vid stranden vid Nusa Dua så såg vi att de tagit faran på allvar.

Stranden där vågorna kom in från söder var tydligen extra utsatt.

Där hade vågorna fritt spelrum utan att något hindrade dem.

Tog man en promenad här så kunde man se tydliga tecken på att de tagit faran på allvar.

Med jämna mellanrum fanns det skyltar som varnade för faran och vart man skulle bege sig om det var fara å färde.

Nu var det lugnt, inga faror som hotade.