Loch Ness

Dags att fortsätta på utflykten i Skottland. Vi har mer eller mindre nått målet för dagens utfärd, men nu var vi hungriga och ett pubbesök satt inte i vägen. Vi lämnade av vårt ressällskap som ville åka båt.

Och begav oss till den lilla byn Drumnadrochit och den mysiga puben Fiddler’s Highland. Här kan man även övernatta om man vill.

Var man sugen på en whisky till lunch så hade man kommit rätt.

Nu var det inte whisky vi var ute efter men fick en rejäl och mycket god lunch.

Sedan kunde vi fortsätta färden mot dagens mål.

Fast jag fastnade en stund på parkeringen, Att de har mycket får i Skottland visste jag och det är klart att det inte bara är ullen som de föds upp för, men det känns inte lika kul att se hur de transporteras på sin sista färd.

Jag och fåren hade en liten pratstund, fast det här är kanske baggar. Vet inte om tamfårhonor kan ha horn, fast baggar är ju också får.

Sedan kunde vi fara vidare. Karl var beredd.

Som de flesta har förstått så var målet för vår resa Loch Ness och vid ruinen efter  slottet Urquhart skulle vi plocka upp båtresenärerna. Vår guide Karl visste var bästa utsikten över det gamla slottet Urquhart var så vi fick några fotostopp på vägen. Det första var där vi kunde se slottet på håll även en bra plats att spana efter sjöodjuret Nessie.

Men det är tveksamt om det där odjuret verkligen finns.

Vill man fördjupa sig i Nessies historia så finns det en artikel om det här.

Sjön Loch Ness är vacker och välbesökt, också tack vare historierna om Nessie.

Fast med det här slottet ute på udden så undrar jag om det hade behövts något odjur, slottet är intressant bara det. 

Vi vandrar ner, förbi Trebuchet en enorm stenkastare, för att ta oss en närmare titt på det som en gång var ett av Skottlands största slott.

Det kommer mer om slottet.

50-talsnostalgi.

I lördags var det Nostalgidag på Järnvägsmuseet i Gävle. Man kunde köpa biljetter i förväg och åka med de gamla tågen till museiområdet.

Vi fick åka rälsbuss, det har jag inte gjort sedan jag var riktigt litet barn. Konduktören kom och kontrollerade våra biljetter, han hade tång men klippte inga biljetter.

Vår förare hade vissa likheter med en mer känd tågentusiast vid namn Stig-Helmer.

Först kommer vi till vagnhallarna, tittar runt lite där.

Återvänder sedan till vår rälsbuss och åker över till Järnvägsmuseiområdet.

Där en stilig stins hälsar oss välkomna.

Många här är klädda i tidstypiska kläder.

Ett Folkparksområde är uppbyggt och ur högtalarna skvalar skön Rock'n'rollmusik, några dansare är uppe och stuffar runt. Musiken är så medryckande så det är nästan så att jag hoppar upp och svänger runt lite.

Kommer du ihåg Violpastillerna, tror att asken också såg ut så där när jag var liten, kanske var den lite mindre. Men Nickel såg annorlunda ut.

De små har ett alldeles eget tåg.

Bussen kommer, Vill man inte åka tåg från järnvägsstationen så går det bra att ta bussen också.

 Det fanns flera olika bussar att välja på.

Många var här och kikade.

Vi går in och kikar i museet också. Snälltåg kommer jag ihåg från resorna norrut då vi skulle till mormor och morfar. Svindlande hastigheter var det, det här loket har satt hastighetsrekord för ånglok, svindlande 137 km/tim. kom det upp i.

Man får inte klättra runt hur som helst här. ;)

Skyltar är kul.

På 40-talet började bilen bli vanligare och fler och fler blev bilburna, den är modellen brukade vi kalla för "oljeeldad djungeltrumma" . Kommer ihåg att den luktade inget vidare och bilsjukan fullkomligt frodades då man åkte i en sådan. Sådana där vimplar samlade min bror på.

Bilutflykter och camping blev vanligt och just ett sådant här campingbord hade vi när jag var liten, bordet har jag fortfarande kvar.

Här kan vi även se vad som händer när bilen gjort sitt.

Vi går ut och tittar lite till. Många har kommit hit för att visa upp sina gamla bilar.

Många tåg och olika lok är i gång den här dagen.

Det körs och det växlas, gissar att tågfantasterna hade kul. Även jag som inte är någon fantast tyckte det var kul med alla tåg och minnen.

Fast finast var nog ångloken.

Eller om det var barnens lilla djurhage, den var i alla fall en god konkurrent, med farmare och fina djur.

Att få hålla i en höna måste vara fint.

Även en liten farmare var det här.

Sedan gick vi tillbaka till stan.

Och såg gävlepolisens nya satsning på polisfordon.

Birka och Birkastaden.

Tog en lunchpaus på Björkö i går. Mätta och styrkta av den goda vikingagrytan ska vi nu kolla in vad Birka har att bjuda på. Programmet vi fick vid ombordstigning såg digert ut. Vi börjar med att titta in i museet. Det fanns inte då jag var här senast. Utanför museet satt en dam och visade och sålde fårfällar, från egenuppfödda får.

Uppe vid taket ute fanns det en häst med ryttare tillverkad i något nätmaterial.

Inne på museet kan man se och läsa sig till öns historia. Fina modeller där man kan se hur de tror att Birka såg ut. Birka var en handelsplats och anlades på 700-talet men hade en kort historia som boplats för den övergavs redan på 900-talet, ingen vet riktigt varför. Stad är också lite överord i den bemärkelse som vi kallar stad numera, men Birka brukar nämnas som "Sveriges första stad".

Man vet inte vilken kung det var som lät anlägga Birka, men på Adelsö som ligger mitt emot Björkö har man hittat en kungsgård, Hovgården. Därifrån kunde kungen övervaka handeln.

Omkring 700–1000 personer antas ha varit bosatta i Birka när staden var som störst. Köpmän från när och fjärran med dyrbara handelsvaror sökte sig till staden. I början kom varor från arabiska länder, senare från Syd- och Västeuropa. Det rörde sig om byteshandel och man bytte inhemska varor som järn, päls, horn och bärnsten mot silvermynt, mynten smältes i regel ner och gjordes om till smycken, därtill inbyttes exklusiva lyxvaror som siden, glas och kryddor. Så vikingarna var inte bara ute på vikingatåg och rövade till sig varor.

Vi ska senare få en guidning i Birkastaden så nu går vi och tittar på den stad de byggt upp för att visa lite av hur det såg ut förr.

Vi blir varmt välkomnade. De här husen är byggda där det var sjöbotten, på den tiden Birka var befolkad.

Vi får till och med hälsa på hemma hos folk och se hur de bodde förr, eller som vi nu tror att de hade det.

En del bodde lite enklare.

Ser ju lite mysigt ut.

Fast man får passa sig, för ser man inte upp kan det hoppa fram en stridslysten viking runt nästa hörn.

Bra då att båtarna ligger startklara vid bryggan, så att flyktvägen är säkrad.

Krukmakarens bostad ser ju riktigt trevlig ut...

..med liten kryddgård vid husknuten.

I bagarstugan doftar det gott.

Men nu är det dags för en rundvandring med arkeologen Hampus som guide.

Han berättar med inlevelse om hur det var här förr och vilka fynd som gjorts i gravarna vid utgrävningarna. Här finns ca. 3000 gravhögar varav ungefär 1000 är utgrävda.

De flesta lyssnar andäktigt på hans fängslande berättelse, men de minsta barnen har lite spring kvar i benen och tumlar runt på kullarna...

..och jag kan inte sluta le då en pappa plötsligt fylls av leklust och också börjar rulla runt tillsammans med barnen.

Vi får veta att det finns flera olika gravtyper  representerade här, de innehåller  brand- eller skelettbegravningar. De rika fynden från utgrävningarna berättar om ett samhälle med stark hierarki och stora skillnader mellan både klass och kön. Några gravhögar är även barngravar och förmodligen är det barn från mer välbeställda familjer. Vi förflyttar oss så att vi kan se var den gamla Birkastaden låg.

Den låg där nere där fåren nu betar och det är det området som kallas för "Den svarta jorden". Ett ca sju hektar stort område som under ungefär 250 år var en stadsliknande bebyggelse. Utgrävningar har gjorts i Svarta jorden åtminstone sedan 1600-talet, men det var främst under 1870- och 80-talen som dessa fick en mer vetenskaplig prägel. Utgrävningarna som Riksantikvarieämbetet företog mellan 1990 och 1995 omfattade cirka 350 m², ungefär en 1% av staden.

Runt hela staden fanns det även en stadsmur, den hade sju ingångar och av det har man dragit slutsatsen att muren inte var till för att beskydda staden utan den avgränsade var man skulle börja betala skatt. Här uppe där vi är nu, låg det en borg. Man kan se lite rester av den i terrängen.

Även på andra sidan om staden finns det en hel del gravkullar. Birka övergavs av okända skäl i slutet av 900-talet. Det finns flera teorier om varför, en är att handeln flyttade till Sigtuna . En annan är att Birka på grund av landhöjningen blivit isolerat, det gick inte längre för båtarna från Östersjön att komma till Birka via inloppet vid nutidens Södertälje. Men som sagt, man vet inte varför.

Om vi går högst upp på berget intill gravkullarna, så finns det också ett annat minnesmärke som påminner om vår historia.

Där uppe står Ansgarkorset. Det restes 1834 som en minnesvård över Ansgar och hans missionsarbete. Formgivningen som keltiskt kors anses vara missvisande, eftersom det associerar till missionärerna från de brittiska öarna, Ansgars "konkurrenter" om att kristna Norden.

Det finns också mer som påminner oss om Ansgars besök på Birka. Ansgar och hans medhjälpare munken Vitmar, följde med en konvoj av köpmän för att kristna de hedniska Svearna, men hans mottagande blev inte så vänligt utan halvvägs blev de överfallna av vikingarna och både de biblar som de hade med sig och Ansgar själv blev kastade i havet, de värdeföremål de hade med sig för att muta kungen med, tog vikingarna hand om. Ansgar och Vitmar klarade sig och fick ta sig till Birka till fots, där blev de väl mottagna och en liten församling bildades. Till 1100-årsminnet av Ansgars första besök uppfördes ett kapell. Ansgarskapellet invigdes 1930. Det ligger en bit in på ön, men vi ser det ända härifrån.

Eftersom jag var med i Ansgarsjuniorerna som ung och vi åkte ut hit några gånger på 60-talet för att ha märkesupptagningar vid kapellet så vill jag gärna gå dit och titta. Minns hur vi tågade dit på grusvägarna. Nästan så att jag klämmer i med sången "Röda stugor tåga vi förbi", då minnen från den tiden dyker upp när vi nu går här igen.

Vår väg kantas av söta får.

Som bräker ett glatt litet bää när vi går förbi.

Birka är inte öde, utan det finns några gårdar och bofasta här ute.

Fast den här herren såg inte lika välkomnande ut som fåren gjorde, men jag kunde inte tolka hans muttrande så jag vet inte om det var välkomnande eller ett sätt att be oss att dra därifrån.

Vi kommer fram till kapellet efter en fin promenad. När det är gudstjänst, slås de stora portarna upp och församlingen sitter utanför på träbänkarna.

Till min glädje så går det att få komma in också.

Vi går in och fler minnen vaknar, och jag minns när jag i 13-14 årsåldern stod där med darrande ben som fanvakt. Kul att få återse kapellet även på insidan.

Portarna är pampiga och berättar lite om Ansgars levnad.

Tillbaka vid hamnområdet ser vi hur några vikingalekar gick till, lite burleska kanske men det är bara stenar som de försöker prick kannan med.

Det är gott om vikingar här i dag.

Det finns en hel del aktiviteter att ägna sig åt, till exempel träna bågskytte.

Skeppssättningen  av stockar, kan man ha till balansövningar.

Kul att få leka arkeolog.

Och göra ett fynd.

Efter en mycket givande och trevlig dag återvände vi till våra båtar och for hemåt. Väderleksrapporten hade hotat med regn och ruskväder, men vi hade sol och fint hela dagen ända tills hemfärden. Då visade sig vädergudarna från sin allra värsta sida och regnet öste ner så det fullkomligt studsade mot vattenytan. Skön att sitta inne då och ta en fika och även se hur Slagstafärjan  lägger ut.

Vardø

Vår första hamn på Hurtigrutenresan är Vardø och trots att det hänger svarta men dekorativa regnmoln över staden så skuttar vi glada i hågen ut för att kolla in Norges östligaste stad. Först styr vi kosan mot Vardøhus fästning, den är Norges östligaste fästning, inte så konstigt eftersom plasten är den östligaste i Norge. Men fästningen är också världens nordligaste.

Kung Håkon Magnusson lät bygga den omkring 1300, men de åttakantade fästningsvallarna byggdes mellan 1734 och 1738.

Fästningen ligger nu under den norska marinen, som har en symbolisk närvaro där, med en salutkanon som används på den norska nationaldagen samt den dag som solen åter kan skönjas efter vintersolståndet. Solens återkomst firas då med den salut i två omgångar och barnen får skollov resten av dagen.

Haakon VII står staty här, varför vet jag inte.

Man får gå in och titta, men trots att vi har ganska gott om tid i land här i Vardø så går vi inte in utan vill hinna med att utforska platsen lite mer.

Den lilla kyrkan som vi ser härifrån ser lockande ut.

Flaggan på fästningen hissas varje dag.

och jag ser att vaktposten är på plats i sin kur.

Vi lämnar fortet och letar oss vidare. Ser en gammal trotjänare.

En konstig manick som jag antar är någon slags fyr med solceller.

Kommer fram till den lilla kyrkan, som egentligen är ett kapell som byggdes när det blev platsbrist på den gamla kyrkogården. Men nu har vi hittat något annat som drar till sig vårt intresse.

Molnen och solen skapar ett helt otroligt ljus, men det är ändå något annat som eggar vår nyfikenhet.

Nej, det var inte fåren som lockade hit oss, men klart att de vill vara med på en gruppbild.

Det som lockade oss ner mot stranden här var den här byggnaden.

Det är Steilneset minnested, ett minnesmärke som är  ägnat 1600-talets häxprocesser i Finnmark. Det är även utsett till ett Världsarv.

Det är utformat av skulptören Louise Bourgeois  och arkitekten Peter Zumthor. Minnesmärket består av två byggnader. Den ena, öppna byggnaden av Peter Zumthor är en 170 meter lång struktur i trä, uppförd av prefabricerade träramar som monterats på plats för att skapa 60 bås i en lång linje. I byggnaden finns en upphängd byggnadstruktur, inuti vilken finns en 100 meter lång och 1,5 meter bred timrad promenadväg. Längs med denna 91 slumpvis utplacerade små fönster, vilka representerar var och en av de avrättade, med individuella texter som baserats på originaldokument. Genom varje fönster kan man se en glödlampa, vilka avser att associera till lamporna i de historiskt gardinlösa fönstren i husen i trakten.

Vid varje fönster finns en skylt som berättar om de enskilda personerna som avrättats.

Att fönstren i områden numera inte är gardinlösa kan vi se, men en del hus här ser en aning väderbitna ut. Det här huset ligger på Nordkappgaten.

Men de flesta husen är väl underhållna.

Jo, jag sa de flesta.

Vardø kirke har en lite speciell byggnadsstil,  vi hann inte in denna gången heller men vår dotter var in och berättade att kyrkan byggdes 1958 eftersom den gamla kyrkan brann ner 1944 under kriget. 

Dags att dra sig tillbaka till vårt fartyg och på väg dit ser vi att även nu huserar det måsar på husen nere vid stranden.

Kan väl inte tro att det är häckningssäsong så här i slutet på augusti, men kan det vara en årsunge som ligger där i boet?

 Även här i Vardø hittar jag lite väggmålningar.

En pinne som visar lite historia om platsen.

Men nu är det dags att gå ombord.

Och resa vidare.

Var ska vi sova i natt.

Sista dygnet i Norge hade vi inte förbokat något boende, tänkte att vi hittar väl något ställe att ta in på. Innan hade vi, innan vi lämnade senaste platsen, kollat in var det var lämpligt att vila och stanna någon natt eller två.

Tyckte att nu kan slumpen få avgöra, men innan vi började leta natthärbärge så ville jag återse några platser från ungdomen. Tidigt 60-tal var jag med ungdomsklubben på skidresa till Høvringen i Rondane och det skulle vara kul att få återse stället och spännande att se om jag kom ihåg var det var. Vi hittade kyrkan i Otta, dit vi åkte på nattmässa. Jag hittade kyrkan, fast den låg inte inne i Otta som jag trodde utan strax utanför och heter Sel kyrka. Inga drakar på den här, men fin ändå.

Sedan letar vi oss uppför vägen mot Høvringen och när vi kommer upp och jag får en överblick av området så böjar jag tvivla på om det kan gå att känna igen sig. Då var det ett fåtal hus här och nu verkligen vimlar det av hus, nästan en lite stad av fritidshus.

Men skam den som ger sig och efter lite snurrande så känner jag faktiskt igen mig. Det är i det större huset vi bodde. Går att boka rum här även nu, men för tidigt för oss att stanna. Men härliga minnen väcks till liv.

Vi fortsätter färden mot okänt mål.

Det börjar bli dags att tanka och det för oss in på en liten avtagsväg där det ska finnas en mack, tyvärr ingen diesel, men där upptäcker vi en ovanlig kyrka.Vi får veta att det är 250 km till Nidaros härifrån och att det är en traditionell korskyrka.

Det är Dovre kyrka vi upptäckt, kyrkan ser ut som om den var klädd i någon form av metallplattor men det visar sig vara skifferplattor.

Den lär vara vacker inuti, men tyvärr kommer vi inte in utan får nöja oss med en promenad runt kyrkan.

En ekorre vill inte alls vara fotomodell.

Vi kommer upp på Dovrefjället och tänkte oss en övernattning vid Dovregubbens hall. Den ligger så vackert och med ett fint hus. De har rum där, men vill vi inte nöja oss med våfflor till middag så känns det inte som någon bra idé att stanna där. Kvällen är tidig så vi fortsätter till nästa by men stannar först och beundrar en vacker bro.

Förmodligen har några försök sig på att plocka med sig stenar därifrån, för det finns en skylt om att bron är fredad och man får inte avlägsna några stenar.

Färden går över vacker fjällnatur och vi inser att glesbygdsproblemen har nått även delar av Norge, vi ser några hotell och övernattningställen men alla är stängda eller utan matservering. Hittar en skylt som talar om att det ska finnas både säng och mat. Styr kosan upp på ett berg, snurrar oss uppför ringlande vägar och mycket riktigt ett öppet ställe. Jag går in och kollar och träffar på ett par i 80-årsåldern som sitter och äter middag i receptionen. Det doftar gott och börjar suga lite i magen.

 Jag frågar; Lediga rum? - ja! Mat? - ja! och utsikten ingår i rumspriset. Så bra tycker vi och bestämmer oss för att stanna hos det trevliga paret...då upptäcker vi skylten "Endast kontant betalning". Våra hundralappar räcker inte långt så det är bara att fortsätta färden.

Skam den som ger sig och nu börjar vi bli både trötta på att åka och hungriga. Då dyker Gimsbu turistsenter upp.

En äldre dam träffar jag på där inne. Kollar; -Finns det rum? - Ja!, Finns det mat? - Ja! Går det att betala med kort? - Ja! Vågar mig till och med på att fråga, finns det internet? - Ja! Går det att få frukost också? - Ja! Vi tvekar inte utan slår till. Utsikten ingår även här i rumspriset, men är kanske inte lika vacker som uppe på fjällgården.

 Mätta och belåtna tar vi en promenad i området. Där har de en sevärdhet i form av en gammal mack som en eldsjäl bestämt sig för att bevara.

Den var i bruk till slutet av 80-talet.

Träffar på en hel del får på vår promenad. De verkar vara väldigt sällskapssjuka och kommer rusandes då vi kommer.

Riktigt nära vill de komma.

Moderiktigt ska det vara även i fårvärlden, ett lamm med benvärmare. :)

Ett lamm leker herre på täppan.

Kossorna undrar vad som står på.

Konstaterar att det är ganska vackert även här, sedan kryper vi till kojs.

I morgon åker vi mot Sverige.