Jag klarade det!

Efter en stadig frukost på Borgagården var det dags att ta sig ut och utforska omgivningarna. Vår värd Per hade vid frukost visat oss var det fanns lätta vandringsleder där man kunde komma upp på fjället. De tipset tog vi glatt emot eftersom jag går omkring och linkar med en trasig fot, i väntan på behandling, så var det de lätta stråken som var de enda alternativen för mig. Glatt snörde jag på mig vandringskängorna lite extra hårt och så gav vi oss iväg. Det skulle vara spångad led och visst såg det ut så också, men nog såg den lite sliten ut här i början.

Men det var bara i början den var sliten, solen sken och myggorna inade medans vi traskade på. Skönt att det var spång för där på myren hade det inte gått att komma fram annars. Sände flera tacksamma tankar till dem som har jobbat med dessa bräder.

På de torra passagerna var det lite knaggligare och vingligare med min fot, men skam den som ger sig, sätter man bara ner foten mellan stenarna så går det bra.

Går man fort och måste stanna och vänta får man också finna sig i att vara fotomodell.

Det doftar så härlig på myrarna, minns min barndoms somrar då vi klafsade omkring på myrarna och plockade hjortron. När vi kommit en bit på väg så börjar det också bli lite mer fjällkänsla, vi närmar oss snöfäckarna och vid snöfläcken mitt i bild kan man till och med ana en barnfamilj som är ute på en fjällpromenad.

Plötsligt hoppar det upp en prins framför mina fötter, fast jag testade aldrig att kyssa den så det var kanske bara en vanlig groda.

Hjortronen hade långt kvar till bär, men det såg ut att bli gott om dem i år.

Även lappljungen blommade.

När vi kom till en forsande jokk fick jag lite problem, för hoppa tillåter inte min fot och jag var faktiskt beredd att vända om. Fast med en stadig hjälpande hand kunde även jag ta mig över.

Titta så högt upp vi kommit nu, långt där ner har vi spången som vi gått och byn Borgafjäll kan bara anas.

Kan det vara en björn som står där bland fjällbjörken? Nej vi ha kommit i jämnhöjd med barnfamiljen och det är deras hund som spanar och undrar vad det är som kommer stånkandes uppför berget.

Här uppe kan man känna friheten och lugnet,  de enda ljud man hör är vindens sus, myggornas inande och fåglarnas kvittrande och så en och annan porlande bäck. Så här skulle man ha det varje dag. Inte gjorde det saken sämmre heller att solen sken.

Där fortsätter leden, men som Per sa, tänk på att ni ska tillbaka också, så här vänder vi.

Vinkar till den söta lilla flickan som är ute på fjällvandring med sin familj, tänk om alla barn fick uppleva det här.

Jag är dessutom så glad att jag klarade av att komma upp på fjället, få känna dofterna och njuta av den vackra utsikten.

Det är klart att foten kommer att värka lite extra i kväll, men efter en sådan här dag står jag ut med det.

Norrut

Just det, färden går norrut. Vi har ingen brådska så vi letar oss fram via småvägar för att få se så mycket som möjligt av landsbygden. Trevligt att åka så eftersom det inte går att köra så fort. Det som är lite tråkigt är att se är att det finns så många ödegårdar.

Tänker på dem som bott där, kanske till och med byggt husen själva och brutit marken för att kunna odla. Nu förfaller husen och åkrarna växer igen.

Bostadsbrist i storstäderna och här finns hus som behöver flitiga händer.

Länge sedan någon var ute och körde med den här bilen.

Kör man dessa småväger så finns det inte något turistkafé eller något ställe som serverar kaffe med våffla men har man tur kan man hitta en så här fint placerad rastplats. Den låg så vackert vid en spegelblank tjärn och inte behövde vi rasta där ensamma heller. Gott om mygg var det.

Bäst att vara försiktig och läsa på skyltarna och inte bara lita på karta och GPS. Vårfloden har tydligen gått hårt fram med den här vägen.

Vid Björnrännan vid Dabbsjödammen stannar vi till förundrade, vilka sår i naturen som de har åstadkommit här.

På andra sidan vägen där dammen ligger sipprar det fram lite vatten.

Tydligen ingen lämplig plats att ta en promenad på, den varningsskylten är det svårt att missuppfatta.

Dagens mål är Borgafjäll och Borgagården. Jag ångrar inte att vi valde det stället. Man bor i enkla men funktionella stugor.

Men trivselfaktorn och kvalitén på maten är desto högre.

Här hos familjen Wahlgen som äger och driver Borgagården känner man sig som hemma, gästfriheten är stor och mottagandet personligt. Maten är superb, för att inte tala om den digra vinkällaren. Utsikten kan man inte klaga på heller. Det är nästan så att molnen vrider sig i sin förtjusning över att få visa upp hur vackert här är.

Det kändes nästan som om jag kommit hem. Klar hög luft och en sol som strålade mot mig, fjällen speglade sig i vattnet, all stress rann av och lugnet infann sig kan det bli bättre.....jo det kunde det.

Den här platsen är en guldklimp i vårt vackra land, hit vill jag komma fler gånger. men mer om Borgafjäll  i morgon.